Ont!

Söndag eftermiddag. Solen flödade över mig där jag satt på soldäcket, men vinden fladdrade och fläktade på och stunden var värd att spara till kalla vinterdagar.OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Min uppmärksamhet var riktad till våra nya vänner som simmar runt i dammen. Tio söta små guldfiskar som än så länge är rätt små men som ska växa till sig till ca 20 cm. Tråkigt nog är det 9 orange och en liten ljus blekfis och den lilla ljusa håller sig hela tiden för sig själv vilket inte känns helt ok.
Näckrosornas blad har nått vattenytan men några blommor har inte slagit ut så jag har pyntat med en av våra fantastiska pioner.

M fixade på bland rabatterna och jag kände att jordgubbslandet kallade på min uppmärksamhet. Det är ett kliv ner från däcket till gräsmattan på kanske 1,5 dm och jag tog ett, kanske för ivrigt, skutt ner. Hälen hamnade i en grop och fotleden vreds snett. Även jag vred mig, av smärta, det gjorde så fruktansvärt ont och jag förstår inte hur M fick upp mig till altanen.
Foten lindades om men jag sov inte mycket den natten och strax efter sju morgonen efter åkte vi in till ortopedakuten.
M gick före för att fixa kryckor till mig men jag kämpade mig ner ur parkeringshuset till trottoaren för egen maskin. Väl där strilade tårarna i sån milda grad att två personer stannade och frågade om de kunde göra något för mig. ”Det är bra, har bara så ont i foten” flämtade jag samtidigt som jag drog in magen eftersom jag insåg att min andning påminde väldigt mycket om det man lär sig på profylaxkurs.

Efter röntgen konstaterades det att jag har en liten fraktur över fotknölen men, hipp hurra! den sitter så väl till att jag slipper gips.
Men det är också det enda lilla glädjeämnet i den här historien. Även om jag slipper gipset så gör det konstant ont och varje liten promenad jag ger mig ut på är en utmaning. Att sitta i en stol och vänta på uppvaktning är roligt i max en halvtimme sen känns allt bara obekvämt. Jag satt tex i minst sju minuter och väntade på kaffe när jag plötsligt såg M traskandes ute på vägen! han hade helt glömt bort mig.

Tre veckor trodde läkaren att jag behöver ta det lugnt. Ingen kommer att orka med det, inte minst jag själv, så jag har bestämt två veckor, sen får det vara bra!

Anlägga trädgårdsdamm

Som den Fisk jag är vill jag alltid ha närhet till vatten. Helst vill jag plaska runt förstås och min inte helt uttalade tanke var att vi skulle bygga dammen så stor att detta faktikst kunde vara möjligt.

Vi började med att lägga ut slangen i en någorlunda uttänkt form och sedan var det bara att ta till spaden. Lerjorden är så tung och kompakt att jag inte ens orkade fylla skottkärran utan jag bar bort tuvorna en och en. En del bar jag in till hönsgården, dels för att de skulle få picka lite mask ur dem men även för att täta kring staketet. De blir ju hårda som sten när de torkat som bekant. Resten slängdes upp i skogen bakom boden, tur att vi har lite undanskyma delar av tomten för mycket jord blev det!

 

Dammen ska byggas i flera nivåer, de yttre delen ca 20 cm där man kan plantera sumpväxter som halvvägs tittar upp ut vattnet och förhoppningsvis döljer kanten. Sedan två etager till där den djupaste mittendelen huserar näckrosor men även är ett tillhåll för eventuella fiskar. Även viktigt att de yttre kanterna mättes ordentligt med vattenpass så de höll samma nivå runt om.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Här kom ett litet bakslag. Vid ungefär 60 cm nådde vi grundvattnet. Drömmen om mig simmandes runt i dammen bleknade snabbt bort eftersom det behöver vara betydligt djupare än 60 cm för det. Men även många näckrosor behöver större djup så vi byggde vallar av tuvor som vi trampade till för att åtminstone nå 70 cm.
När jag skriver ”vi” får jag erkänna att när det regnade som bäst (vilket var bra eftersom det gjorde leran mjukare och mer formbar) kokade jag rabarbersaft i köket och muttrade, väldigt orättvist, över alla leriga spår som gjordes över verandan och uterummet.

När gropen var grävd till belåtenhet lades äntligen dammduken ut. Eftersom vi inte hade mycket stenar i gropen hoppade vi över skyddsduken, kanske inte att rekommendera men vi chansade på att det skulle bli bra ändå. Duken är väldigt stor och tung och otymlig och det största problemet var att få in den i bilen från affären och sen geom hela trädgårdens trånga grusgångar ut till gräsmattan. Men väl utrullad var den väldigt samarbetsvillig. Tittar man på instruktionsvideor på nätet så ska man i det här läget hälla i lite bottenmaterial och sedan plantera näckrosor och växterna runt kanten innan man fyller i resten av vattnet.

Men somliga av oss är otåliga så vips var hela dammen fylld utan att en enda växt planterats. I stället började det byggas soldäck och eftersom det skulle byggas en liten bit ut över vattenytan var det säkert bra att ha vattnet på plats även om det föll ner en hel del sågspån i vattnet
Däcket är byggt av en gammal altan som en granne rivit ut och blev glad över att slippa köra till tippen. Vackert grånat och så mycket snyggare än nytt. Underbart att få återanvända!
I det här läget såg jag bara en ful grop coh en ful gummiduk och kunde inte alls förstå hur detta skulle kunna bli en fin damm. Jag la dit lite stenar men hur jag än försökte så syntes gummiduken alldeles för tydligt. Vi hade inte köpt vare sig stenmatta som cocosmatta som de rekommenderat för att dölja kanterna och till slut gav jag upp. Innan vi handlat på oss dessa nödvändiga mattor kunde ingenting göras.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så kom M på den snillrika idéen att vi kunde lägga säckväv längs kanterna. Det har vi massor av och det visade sig räcka runt nästan hela dammen. Och genast blev det så mycket snyggare.
De flesta växterna har vi plockat i dikena runt om i skogen och ur vårt eget dike som skär genom tomten. Det fanns ingen annan räd än att vada ner i vattnet för att plantera på de djupaste stället men så får det bli när man är ivrig.

En gammal trädstam släpades fram bakom boden och lite andra liljor, funkior och daggkåpor plockades ur rabetterna för helt plötsligt var ju allt fokus på dammen.


Man kan köpa speciella korgar att plantera växterna i men det går lika bra att göra extra hål i gamla balkonglådor och plastkrukor. Vi klädde dem med säckväv och la grus ovanpå lerjorden för att hålla den på plats och som tyngd. Näckrosen stopppade vi i ett par gamla nylonstrumpor och knöt försiktigt runt lerklumpen.
Eftersom vi fortfarande har en hel del grus kvar sen vi gjorde grusgångarna kunde vi lätt göra en lite grusstrand. Vilket var tur för Nour druttade omgående i när hon tappat sin kära boll men kunde lyckligt och väl kravla sig upp på andra sidan stranden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi har inte fått hem vår pump ännu, vilket var ganska svårt och omständligt för oss att välja. M fick ringa till leverantören och beskriva vår damm och våra behov och sedan får vi lite på att deras förslag blir rätt.

Lite pyssel behöver göras med kanter och annat innan vi känner oss helt klara.
Vi ska köpa några guldfiskar och kanske en liten fontän.
Sedan återstår det bara att hälla upp ett glas rosé, sätta sig på bryggkanten och lättjefullt doppa fingrarna i vattnet.

 

 

 

 

En hommage till min kära make!

Jag hann bara andas ordet ”höns” innan han plockade upp hammaren och började snickra på hönshuset. Därefter byggdes det en rovdjurssäker liten utegård och så fort den var klar införskaffades det höns! De boade in sig, jag ställde in en bänk i den lilla innergården och umgicks så mycket som jag bara kunde med dem.

Men snart kändes den lilla gården för liten och återigen hoppade maken i snickarbyxorna för att bygga en stor gård där våra pönor kan gå och picka under äppelträd bland gullvivor. Oj vilken fröjd det är att sitta och titta på när de tar ut svängarna lite mer dag för dag. Häromdagen var de uppe och strosade bland blåbärriset.

Men att sitta med kaffekoppen mitt på gräsmattan kunde jag bara nöja mig med en ynka vecka. I min hjärna började en liten trevlig tanke om att bygga ett däck på den soligaste platsen i trädgården, framför köksträdgården ta form. Och eftersom det skulle bli ett soldäck vore det ju mysigt med en liten damm framför som man kan doppa fötterna i varma dagar.

Denna gång gick M till verket med en spade i högsta hugg. Jag hade funderat på om vi skulle hyra en minigrävare men det var överkurs tyckte maken. Så under de allra soligaste och varmaste dagarna i slutet av maj, grävde han i vår tunga lerjord en anselig grop som vi sedan skulle fylla med vatten, näckrosor och en och annan fisk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I skrivade stund är dammen nästan färdig och jag är så oändligt glad över att jag har en person vid min sida som uppfyller nästan alla mina önskningar.

Nu ska jag låta både maken och min projektsugna hjärna vila ett tag.

Nästa inlägg får handla om hur det gick till när vi byggde dammen. Både framgångar och misstag förstås!

 

 

 

 

 

 

Välkommen sköna Maj

April övergick i maj och alla oförrätter är glömda. Glada och tacksamma strosar vi barbenta runt i trädgården och applåderar nöjt varje litet nytt skott som piggt tittar fram ur marken. Om ett par veckor ojar vi oss igen över att allt fullkomligt exploderar, man hinner ju inte med, varför går alltid våren så fort? Men nu råder förnöjsamhet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hönsen börjar bli vana vid oss och sin nya bostad. Stolt (som den tupp vi inte har) ser jag hur de nu sitter högre och högre på de tillfälliga sittpinnarna vi ställt in. Försöker locka dem med allehanda grönsaker från köket men det gillas inte alls. Men när jag kastar in daggmaskar som jag grävt upp ut lerjorden blir det upphetsad glädjeyra.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Zoki

Zoki (döpt efter en undulat jag hade som barn eftersom hon har en sån burrig undulatlook runt huvudet) står till och med och tigger när hon ser mig med spaden i högsta hugg.
Vår ensamma Maran-höna är döpt till Sana (Skam) för att hon är självständig, modigast och väldigt snygg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Självständiga fröken maran

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fröknarna ligger i en hög i dörröppningen och solar

Pratar med henne när jag är inne och pysslar: ”jaså du ska köpa russebuss du Sana. Hur ska du fram 300 000 kr hade du tänkt” och hon lägger sitt huvud på sned och ser ut att fundera över det hela.

M plockade fram en gammal rostig plåt som han tänkte sätta vid hönshuset för att förhindra hönstjuvar från att gräva sig in. Men den blev jag jätteförtjust i så den satte vi i stället som en rundel där vi planterat lavendel och riddarsporre. Lavendeln som vi planterade förra sommaren har inte överlevt så den här gången har vi varit jättenoga med jord, till och med blandat i medelhavsjord.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag passade på att lägga ut en grusgång där vi oftast går till hönsen som varit lerig och ful.
ÄlgDet går framåt med biodlingskursen. Under älghuvudet börjar allt falla på plats. Om maskrosorna börjat blomma till nästa helg ska vi få prova att flytta lådor på ett riktigt bisamhälle. Spännade!

 

Höns i vårt hus

Så var då köpahöns-dagen inne. Vi var uppe tidigt och satte upp två av sittpinnarna, det skulle egentligen även vara en tredje men vi bestämde att fixa det senare när hönsen var på plats. Städade i deras rastgård och strödde ut gamla torra löv eftersom det blivit så lerigt efter att vi har trampat runt där i ett par veckor nu. Strö på golvet i huset och vattenautomaten påfylld sen begav vi oss.
Vi åkte till ett nytt ställe som ligger lite närmare geografiskt. Men det betydde att jag inte hade en aning om vilka raser som fanns att välja på. Kanske skulle jag komma hem helt utan höns om ingen föll mig i smaken…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Faverolle och i bakgrunden Skånsk blomme

Men väl på plats plockade Höns-Börje fram alla möjliga höns och plötsligt ville jag ha allihop. Jag studsade runt och utbrast, Å så gullig, den vill jag ha! om var och varannan och tog dem sen varligt i famnen och placerade dem i transportlådorna. Var noga med att det skulle vara två av varje ras men till slut övertygade Börje mig om att det inte alls måste vara så, tjejerna är ju jämngamla så de kommer att hålla ihop ändå.

Så därför blev det 2 skånsk Blomme, 2 Brahma, 2 Faverolle, 2 Wyandotte men bara en fröken Maran.

Hemma igen släppte vi ut dem i rastgården och stod sen som paralyserade och tittade på när de försiktigt struttade runt och kollade in omgivningen. Och så förflöt eftermiddagen. Jag gick in och dammsög lite och sen gick jag ut och tittade till hönsen. Hällde upp vatten i skurhinken men kunde inte börja torka golven innan jag sett hur hönsen mådde.

De pickade i sig lite korn, skvätte runt ibland  löven och vågade sig till slut upp på kanten till sandbadet, allihop i en liten skock. Förutom maran-hönan som höll sig lite på sin kant. Vi ställde in mat och även lite rivna morötter och kokt potatis i huset för att locka in dem men ingen av dem kände sig hågad att trippa uppför rampen trots att timmen började bli sen. Till slut fångade vi in dem en och en och lyfte in dem i huset och alla var tämligen lugna och mysiga förutom en av blommehönorna som flaxade och kacklade i högan sky över att ha blivit infångad. Väl inne i huset åt de kvällsmat, vimsade runt och spillde ut men verkade ändå ganska nöjda. Dock visade ingen av dem något intresse av sittpinnarna. Ute i rastgården försökte någon av dem att sitta lite på en gren som låg platt på marken men de knubbiga brahmorna hade ingen teknik och balans alls utan störtade handlöst en centimeter ner i backen igen.

I huset hade M pedagogiskt snickrat en stege som antingen kunde användas att sitta på eller klättra upp till sittpinnarna som lägligt satt placerade över bajsbrädan. Men vår lilla skock burrade ihop sig i ett hörn och ingen verkar fatta att de ska sitta på pinnar och bajsa på en bräda! För att det ska vara enkelt för matte och husse att städa. Googlade detta senare. Dels, hönorna vill inte gå in självmant och hönor sover inte på pinne. Och vips! dök det upp en massa trådar om detta. Man får bära in dem på kvällen och lära dem att sitta på pinne. Någon brukade vänta tills de sov och sen försiktigt placera dem på pinnen och hoppas att de vaknar nästa morgon fortfarande på pinnen. Brahmor kan man inte ha alltför höga förväntningar om.
Vi får ta det pö om pö.

 

 

 

Det börjar närma sig

Arbetet går oförtrutet vidare. Påskhelgen bjöd även hos oss på snö och isvindar. Vi klafsade runt i leran med stelfrusna fingrar och tårna som isbitar och stirrade med jämna mellanrum upp mot himlen och undrade vad det egentligen var frågan om?
Hos grannen grävs det för pool och där svors det om möjligt ännu värre när den stora traktorn körde fast och då kändes ju våra problem ganska små.OLYMPUS DIGITAL CAMERA På bilden ser huset helt snett ut men jag tror det beror på vinkeln på kameran.

När det haglade som värst fixade jag lite inomhus och aldrig strålar vårt kök mer än runt påsk!

Så fort ledigheten dragit förbi kom solen tillbaka och temperaturen kröp några grader uppåt. Nu är det bara upploppet kvar. Jag hade tänkt betsa huset mörkbrunt men den färgen var slut så det blev grönt i stället. Men känner mig ändå nöjd med resultatet.

När vi vilade med en kaffe i solen en stund, pratandes lite om vilka grenar vi ska välja som sittpinnar erkände jag tills lut för M något som korsat mina tankar rätt ofta den senaste tiden. Efter att ha lusläst precis allt som finns att hitta om höns på nätet och inte minst om alla hönsägare har jag kommit fram till:

_Detta är nog bara början!

Sorgsen

Fredagen den 8 April. Vi hade varit på trädgårdsmässan i Älvsjö och precis kommit hem till Smara när de bröt radiosändningen och sa att ett möjligt terrordåd hänt i Stockholm. 30 sekunder senare fick jag sms av min dotter att hon var kvar på sitt kontor. Förvissade mig om att sonen befann sig i Gamla stan och sedan blev jag sittande helt oföretagsam.
Inte förrän jag hört att mina barn tagit sig till kusinen på Kungsholmen kunde jag förmå mig att laga lite mat, äta den, prata lite.

På lördagen hjälpte jag till med att isolera hönshuset och fixa med jordgubbslandet och det var skönt att sätta händerna i något praktiskt även om jag hela tiden kände mig oändligt långsam I vanliga fall gör jag saker fort och ganska ofta fel men nu kändes både kropp och hjärna så sega.

När vi åkte till bikursen på söndagen kände jag som en diffus oro. Som om jag höll på att få magkatarr och hela min kropp var som inställd på katastrof.
Jag försökte skjuta det ifrån mig och lyckades nog rätt bra ändå. Bina hade äntligen vaknat till liv och vi fick hälsa på dem vilket vi väntat på med spänning. Redan nu hade de små gula byxor fulla med nektar, troligtvis från grannarnas krokus.bin
Som ett första steg mot en egen kupa snickrade vi en ram i snickarboden.

Men så fort vi lämnat kursen kom oron tillbaka och jag kunde inte sätta fingret på varför. Inte förrän manifestationen på Sergels torg var avslutad släppte den svidande känslan i magen. Jag känner verkligen kärlek till varenda modig människa som deltog i den och jag tycker att det var fantastiskt att den kunde genomföras så snabbt inpå. Men undermedvetet var jag tydligen mycket mer orolig än jag visste om.

Idag har jag städat hela huset. Fortfarande är jag långsam men eftersom det har regnat nästan hela dagen så har det inte gjort så mycket. All vår tid har ägnats åt hönsens hus och inne har det bara blivit rörigare och rörigare. Inte har det blivit bättre av att fröken Nour har löpt. Visst har hon fixat lite själv med att hålla rent där bak men kom ganska snabbt på att man kan hasa omkring på rumpan över golven för att få bort det kladdiga. Med följd att det är blodiga spår lite kors och tvärs över våra vita golv. Till det har hon som vanligt grävt i leran och sen studsat in med leriga tassar och det har varit en ojämn kamp med skurmoppen däremellan. Men nu är hon inte längre någon blodhund och i morgon ska hon bada!

Jag får helt enkelt inse att jag som så många andra går omkring med en sorg som är svår att skaka av sig. Det får väl ta den tid det tar.