Drömmen om en hund

Cesar
En dag satt jag och zappade runt bland en miljon kanaler på tv:n. Och trots att min tumme var extremt beredd att hoppa mig vidare så blev jag sittande framför en mexikansk hundpratare. Efter bara ett par minuter var jag fast.

Jag kan inte förklara vad som naglade fast mig där i soffan men plötsligt blev jag oerhört fascinerad av samspelet mellan hund/människa. Hans idéer om energi, hur mycket vi påverkar vår omgivning genom våra tankar, våra rädslor och dåliga självförtroende. Eftersom jag jobbat med barn som varit skitjobbiga så var det så enkelt att förstå filosofin bakom hur dessa skitjobbiga hundar egentligen bara var missförstådda och gjorde det som förväntades av dem. Om man släpper alla förutfattade tankar man har om hunden (eller om folk) så börjar det hända saker.

Detta ÄR lättare sagt än gjort även om det är en alldeles logisk sanning. Men det blir så extra tydligt när det handlar om hundars uppfostran. De har ju inte så många förutfattade tankar tillbaka om oss vilket förenklar det hela.

Mitt liv kan delas in i före och efter Ceasar. Före Ceasar: Måttligt intresserad av hundar, klappade dem gärna men tvättade noga händerna efteråt. Rynkade på näsan åt bajshögarna som tittade fram på vårkanten men flinade också lite hånfullt åt dem som gick runt med en rosa bajspåsar hängandes från kopplet.  Men oftast tänkte jag inte så noga på hundar runt omkring mig. Katter däremot fick mig att börja jollra och sittandes på huk få deras uppmärksamhet om jag mötte dem på trottoaren. Efter Ceasar: Ett litet frö börjar pyra. Att äga en hund, en alldeles egen.

Att få uppleva denna närhet till en annan varelse som skulle vara så osjälvständig och helt beroende av mig. En varelse som behövde uppfostran och där jag hade en viktig funktion i form av matte. Ett ansvar som på många sätt liknar den man känner för ett litet människobarn. Fast samtidigt har det varit lite mer lättvindigt att skaffa barn, åtminstone två av mina ungar har bara råkat bli till.
Nu var barnen stora och min frihet plötsligt nästan oändlig och det blev ju lite för ovant och bara för mycket.

Men steget var stort, bara att vänja mig vid tanken på att jag kunde vara både och. Både hund OCH kattmänniska tänka sig. I flera år nöjde jag mig med att läsa om hundraser, gå på hundmässor helt förutsättningslöst och långsamt se mig själv som hundägare.

Det finns ju nästan ett oändligt antal hundraser. Somliga sorterades lätt bort. Hunden fick inte vara alltför intresserad av att arbeta med vallning eller jakt. Ville gärna ha en jättehund, till exempel rysk varghund men insåg att jag inte skulle ha plats för den. Den fick heller inte vara för lat och absolut inte skällig. Lagom stor, promenadvänlig, glad, morgontrött och gärna lite, lite ful. Det var min dröm-hund. Och gång på gång hamnade jag framför en bildkavalkad av kinesiska nakenhundar. Inte de håriga varianterna, ”Puffarna” med sin långa silkeslena päls. Utan en helnaken med tuff lugg hängandes lite nonchalant ner över ögonen.

Men. Förutom att jag skyggade för ansvaret som en hund betydde hade jag ett annat överhängande problem. Lilla Ru! Skulle jag verkligen kunna utsätta en liten valp för hennes sinnessjuka vaktande av sina människor? Denna lilla, nätta terrorist som nöjt låg hopkurad med mig i soffan, skulle hon få sätta käppar i hjulet för min hunddröm?

Nej såklart inte, hon måste ju kunna vänja sig, hon vande sig ju vid Zosimov efter en jobbig start. Honom kunde hon till och med få moderskänslor inför och försöka tvätta och gulla med. Något som han vänligt men bestämt motsatte sig. Som den vänligt sinnade katt han är så visade han henne tillbörlig respekt men vek undan närkontakt.

Men mina förhoppningar om att hon ändå skulle kunna godta ett till djur i huset grusades om och om igen. Efter att vi flyttat och mina katter plötsligt kunde gå och ut genom fönstret som de behagade så satt hon ändå mest på fönsterblecket och höll vakt. Hon visste ju hur stor och ond världen var därute och ville inte ha så mycket av den att göra alls. Förutom om jag var på gården och socialiserade med mina grannar och någon av grannkatterna kom i närheten. Då kom hon rasande som en missil över hela gården och spöade skiten ur inkräktaren. De andra katterna på gården var snälla, söta och skygga och jag var så grymt generad över min griniga katta.

Så jag nöjde mig med att titta på hundar på tv och att drömma…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s