Häxan Lilla Ru

Efter 16 år och tre barn stod jag inför en separation som fullkomligt drog bort mattan under mina fötter. Att separera är jobbigt, alltid jobbigt, men när man träffar någon i 20-årsåldern, så växer man liksom ihop och sedan vet man helt enkelt inte längre vem man är när man är alldeles själv. Helt ensam var jag ju inte, jag hade ju mina barn som ändå är en ganska stadig plattform att hålla sig i när det mesta runt omkring gungade, men ensamt var det. För att multiplicera det hela var jag sjukskriven från mitt jobb som jag aldrig skulle kunna återvända till. Jag vinglade runt i tillvaron och började om med att lära känna mig själv. Och när jag nu ser mig i backspegeln så var det precis vad jag behövde. Ur all rädsla, ilska och förvirring, kom ett lite nyare, gladare, självständigare jag även om detta tog sin tid. Kris är utveckling som det så fint heter och det är så sant som det är sagt.

Efter den första tiden av chock och lamslagenhet så tvingade jag mig själv att ta en diskussion om vad detta nya ensamstående liv kunde ha för fördelar. Jag köpte galet blommiga påslakan och började plöja igenom kattannonser. I tio år hade jag levt utan djur och detta skulle nu åtgärdas med omedelbar verkan. Jag kan utan omsvep erkänna att detta att köpa djur har en ångestdämpande effekt på mig. Somliga köper nya skor eller en utlandsresa men min impuls är att köpa ett nytt djur. Mitt starka och obändiga överjag sätter nästan alltid stopp för mitt köpsug och till detta allt möjligt folk som inte alls förstår vitsen med gulliga djur. Människor är inte alltid så roliga och jag tror på fullt allvar att mitt liv varit lyckligare om jag istället för att vara så tråkig och förnuftig hade gjort slag i saken flera av dessa gånger.

Hur som helst, jag var som sagt i en ganska djup svacka denna gång och det handlade inte bara om att tröstköpa mig en gullig kattunge utan om att göra något självständigt. Att äntligen inte behöva fråga om lov och förhandla mig till något utan bara göra!

Så jag cyklade iväg en av de där första dagarna när barnen var hos sin pappa, ingenting kändes som vanligt men mitt i sorgen skulle jag bara göra det. Jag skulle cykla iväg och komma tillbaka med en katt och ingenting kunde stoppa mig.

Kom hem till en sådan kattkvinna, där var katter lite varstans och kattungar i alla åldrar. Suget efter att komma hem med ett litet knyte att skrämma ensamheten med var stark men som vanligt blir ju ingenting som jag tänkt mig. Ingen av ungarna i de leveransklara kullarna fångade mitt intresse. I ett sovrum som det troligtvis inte var meningen att jag skulle gå in i hittade jag ett litet pytt. Hon var vit med gula fläckar och som en krok på svansen upp över ryggen, som en liten knorr. Henne ville jag ha även om hon var alldeles för liten för att följa med mig hem. Och även om det betydde att jag fick återvända hem till min ensamma lägenhet så fanns det ingen annat. Inte visste jag då att detta skulle bli det mest besvärliga djur jag haft.

I väntan på den lilla gulprickiga skaffade jag henne en syster från en annan kull och från ett annat ställe. Denna gång var jag ute efter en blyertsgrå unge, som jag önskat mig sedan jag var barn och som jag faktiskt fortfarande tycker är en jättesöt färg på en kattunge. Men det blev en svart/vit unge med prickar på nosen som blivit över från en annan kull. Som sagt när det gäller kattungar väljer jag med hjärtat, man ser in i deras lilla ansikte och så är det bestämt.

Jag hade tänkt att jag skulle döpa mina flickor till antingen Nasse och Lilla Ru eller det lite med Beatlesinspirerade Penny och Lucy. Men eftersom jag har en del viljestarka barn i familjen så blev det Lucy och Lilla Ru.

Lilla Ru var en orientalblanding med vad jag tror en ganska stor skvätt Bobtail. Men de renrasiga Bobtail-katterna är så mycket större och har oftast bara en liten stump till svans. Lilla Ru var liten och hennes svans var ca en decimeter lång det vill säga om man böjde den bakåt och rakt ut.

Men det orientaliska blodet i hennes ådror gav henne att mycket typisk sinnelag och den mest utmärkande egenheten var att det bara fanns två människor i hela världen som hon tyckte om. Mig och min äldsta dotter. Resten av familjen accepterade hon nådigt men även dem kunde hon fräsa till mot utan egentlig anledning.

De kortare förhållanden jag hade med män utmynnade alltför ofta i att hon kissade ner främmande väskor som hon inte kände igen eller låg med smala ögon i mitt knä redo att smälla till med en tass om någon försökte röra henne eller mig. Det var inte hennes fel att mina manliga relationer rann ut i sanden, jag var väl helt enkelt inte redo och det var sannerligen inte hon heller.

Men mig och dottern avgudade hon. På nätterna sov hon oftast i mina knäveck. Hon kunde ligga helt utslagen och storsova någonstans i lägenheten men så fort jag gick till mitt sovrum så kom hon tassande. Och det kändes tryggt att ha henne där.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s