Zosimov

Ingen mer katt nu. Sa jag ovilligt fast jag egentligen inte visste vem jag försökte lura.  Har jag någonsin varit ovillig när det kommit till katter?
Dottern envisades med att skicka bilder på en grårandig helt bedårande kattbebis. Mina katter har inte alltid varit så snygga med det var den här. Ljust grå med perfekta mörkgrå ränder över den lilla ryggen. Som tagen ur en kattmatsreklam. Och titta kan man ju alltid göra.
Så kom det sig att jag återigen trippade över ett golv fullt med tultande kattungar. Aktade mig för att råka trampa på en liten svans eller hjälp, en hel kattunge. Sorgligt nog hade kattmamman blivit påkörd. Hon överlevde men klarade inte av att ta hand om sina ungar så bra deras första veckor i livet så de små krypen hade blivit uppfödda för hand. Det märktes inte så mycket, de uppförde sig som vilken kattungeskara som helst och de allra flesta av dem såg trinda och välmående ut.

Och så hände det som alltid händer. Den lilla grå kattflickan busade runt mina fötter men någon annan fångade min uppmärksamhet. Han var nästan identisk med sin bror förutom att han var mindre, minst i kullen faktiskt. Hans öron såg gigantiska ut på hans lilla anorektiska kropp, att hans syskon var bättre rustade att ta för sig ur matskålarna var inte svårt att se. Men han skuttade runt med de andra utan att märka att jag hade så svårt att ta ögonen från hans lilla löjliga varelse. Trots att jag gjorde mitt bästa för att inte verka direkt intresserad av någon alls så hade jag honom i famnen tillräckligt många gånger för att alla runt omkring mig skulle börja ana oråd.

Ett par veckor senare hörde familjen av sig igen för att veta om jag ville ha någon katt. Den lille svarte var fortfarande inte tingad, var det inte honom jag blivit så förtjust i? Nej, det hade jag ju inte alls tänkt mig. Samtidigt var det en sådan tråkig, mulen dag och då är det ju svårt att motstå en timme i en hög med kattungar även om det betydde att jag bara låtsades att jag ville ha en. Det var i alla fall det jag sa till min sambo och han skjutsade snällt dit mig trots att hans intresse för katter är minimalt. Och han sa ingenting trots att jag misstänker att han inte för en sekund trodde att vi skulle åka hem igen utan katt.

För visst hade jag en liten kisse med mig hem. En liten brunrandig hankatt som jag egentligen absolut inte hade någon användning för. Hankatter bajsar mycket, kissar starkt och springer runt och utmanar andras revir. Försvinner för att sedan återvända med trasiga öron och något slocknat i blicken. Jag visste ju precis vad jag gav mig in på men ändå var det han som följde med mig hem och den lilla grå försvann åt något annat håll.

Där hemma väntade häxan Lilla Ru. Och hon gav lille Zosimov en tuff barndom. Hon bevakade honom som en tiger. Jagade hans lilla spralliga jag kors och tvärs och hatade honom innerligt för att han väckte sådana ömma känslor hos hennes människor. Vid ett tillfälle gav hon honom en hurring över nosen när han förhoppningsfullt skuttade emot henne så att hans ena näsborre hängde löst. Å det var hemskt. Jag ångrade mig så väldigt mycket. Att vi lät honom utstå hennes ilska och att vi tog dit en söt kattunge som förstörde hennes perfekta värld.  Det var en jobbig tid då vi alltid hade en vattenspruta till hands. Mesta delen hade vi dem åtskilda och utan den sura kattan lekte Zosimov lyckligt vidare så där sorglöst som man bara kan när man är liten.

Tursamt började Lilla Ru löpa när Zosimov varit hos några veckor. Som den lilla oriental hon var så genomförde hon sina löpperioder med nästan sinnessjuk frenesi. Så plötsligt var den arga, svartsjuka honkatten som hade så lätt att ta till klorna som bortblåst. I stället strök hon sig mot honom och försökte med galna vrål och förföriska ögonkast uppmana honom att snabbt bli könsmogen. 15 veckor gammal var han mest förbryllad över henne och han höll sig fortfarande på behörigt avstånd men han fick äntligen lite lugn i livet. När löpet var över var han nådigt accepterad av Lilla Ru som till och med försökte gulla med honom och tvätta hans öron. Detta fann han sig aldrig i, hans misstänksamhet mot henne försvann aldrig men han behandlade henne respektfullt och underdånigt.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s