Det värsta

Att ha djur innebär i de allra flesta fall att vi överlever dem. Döden är ju det allra farligaste som finns och något som jag absolut inte vill veta av. Om någon av mina närmaste fäller en lite galghumoristisk kommentar om döden väser jag ”det är inget att skoja om” och min hjärna gör en skarp gir omkring den otäcka tanken att vi inte ska kunna vara tillsammans alltid.

Vad det gäller mina djur kan jag klara av tanken på att de kommer att dö ifrån mig. Det är så hemskt sorgligt men helt krasst så finns det med i beräkningarna när jag skaffar dem. Och jag inser att det är bra för mig. Att jag kommer i kontakt med döden och de starka känslor som den omger sig med är ju helt ofrånkomligt. Att uppleva djurs död är nyttigt, känslorna är desamma och det tränar mig.

Så mina djurs död har drabbat och tränat mig under hela mitt liv men det sorgligaste var inte helt förvånande Lilla Ru.

Hon löpte. Med hela sin kropp och med alla sina röstresurser levde hon ut sina honkatts-hormoner. Troligtvis hade hela kvarteret haft en sömnlös natt och jag kände den morgonen att detta måste få ett slut. Katten måste kastreras. Jag hade i min längtan efter att bli kattmormor försökt tussa ihop henne med diverse hankatter men uppenbarligen var hon inte lagd åt det håll som genererar kattungar. Eller så var hennes smak på hankatter så utsökt att jag skulle få leta ihjäl mig innan jag hittade någon som föll henne i smaken.

Mitt sovrumsfönster stod som vanligt på glänt. Zosimov fick gå in och ut som han behagade och Lilla Ru gick aldrig någonstans. Efter hennes lilla äventyr några år tidigare gick hon inte gärna någonstans. Världen utanför lägenheten var en farlig plats som hon inte ville ha någon del i. Hon bevakade gården från fönsterblecket bara. Jag gick till jobbet som vanligt, inte så utsövd kanske men för övrigt glad i hågen.

Denna dag i september tog Lilla Rus hormoner överhanden och hon beslutade sig att ta en tur runt kvarteret. Kanske hittade hon mr eller mrs pefect där ute, jag önskar verkligen att det var så men det får jag aldrig veta. Men jag ångrar så djupt att jag lämnade fönstret öppet den dagen.  Hon löpte så sällan, hade inte gjort det sen vi flyttade men nog borde jag ha förstått att hennes hjärna inte fungerade som den brukade.

Jag påtade på i skobutiken, lite stressad över att det var så glest med kunder trots att det var en sån fin höstdag, lite kyla i luften men samtidigt varmt i solen. Sommaren hade äntligen släppt taget och runt hörnet väntade pubkvällar, tända ljus och stora koppar te. Min förhoppning var att våra kunder skulle möta hösten i ett par blå kängor med stickad kant eller att par ulliga tofflor med blommor. Ja så snurrade mina tankar när telefonen ringde.

Min yngsta dotter grät i telefonluren. Förstelnad av oro lyssnade jag när hon skakigt berättade att Lilla Ru blivit påkörd och att hon satt på trottoaren utanför vårt hus. ”Snälla mamma kom”

Jag släppte allt och sprang hem. Min dotters förtvivlade ord ekade i mitt huvud och det enda jag kunde tänka på i det läget var att komma till hennes undsättning och skydda henne. Mitt barn är mitt barn och även om tanken på min överkörda katt skakade om mig var det till Alicia jag sprang.
Och ändå. När jag kom runt hörnet och såg min dotter tillsammans med två unga kvinnor en bit bort på trottoaren och min lilla katt hoprullad till en liten boll framför deras fötter vek sig mina ben. Jag sjönk ihop på trottoaren och satt säkert där i 30 sekunder innan jag tog mig samman och gick de sista 15 meterna fram till den sorgliga lilla klungan. Jag grät, min dotter grät och de båda tjejerna som hittat henne grät.

Hon var alldeles hel tack och lov, låg helt stilla på sidan och såg fridfull ut. Hon var mjuk men alldeles kall och jag förstod ju att hon var död redan innan jag pratat med veterinären.

Jag är trots allt tacksam över att min dotter kom där och då, även om jag såklart önskar att det varit jag. De två unga kvinnorna hade båda sett katten springa över vägen, bli påkörd och slungas upp på trottoaren. De kände inte varandra men hade hjälpts åt att lyfta henne närmare husen bort från bilarna. När min dotter kom förstod de inte direkt att det var hennes katt men när det stod klart för dem väntade båda tills jag kom. Och det gör mig så glad och rörd, där stod tre unga kvinnor, som inte alls kände varandra, böjda över en livlös katt som allt hopp var ute för. I denna sorgliga bubbla gjorde de det som kunde göras i just det ögonblicket, att finnas där för min chockade dotter.
Jag kommer ihåg att jag tackade dem men det mesta som hände är fortfarande diffust.  Men jag vet att detta är en händelse som de inte kan ha glömt. Och jag har inte glömt dem.
Tänk om Alicia inte kommit och vi hade gett oss ut för att leta. Tänk om vi inte hittat henne. Tänk om hon hade legat kvar på gatan och blivit överkörd igen och att vi hittat henne så.

Nu fick vi begrava henne på en äng med rödklöver.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s