Bortsprungen hund, mardrömslördag

 

IMG_0621

Vaknade till ännu en skön ledig lördag. M åkte till butiken, jag drack mitt kaffe, la lite pussel och skuffade till slut upp Dunja som fortfarande låg och snarkade bland täcken och kuddar. Vi tog turen genom skogen ovanför huset och precis när vi kom ut i gläntan hörde jag en smäll någonstans långt ifrån. Dunja är väldigt skotträdd men detta lät först mest som om någon släppte en planka eller nåt liknande och med en blick över axeln noterade jag att Dunja tämligen sorglöst strosade bakom mig och nosade på en kissfläck.
Jag lyssnade på radion i lurar och vek av upp på en annan stig och gick väl 20 meter innan jag vände mig om igen. Ingen hund. Smällandet blev plötsligt intensivare (det visade sig sen att det var någon som sköt med spikpistol vid ett bygge) och smått orolig skyndade jag mig hem. Om jag sneddade över en ödetomt var det inte längre än 200 meter och jag var helt säker på att Dunja sprungit raka vägen hem. Under de sex och ett halvt år som jag har haft henne har hon stuckit två ggr, båda gångerna har någon smällt smällare och båda gångerna har hon sprungit hem och skakandes väntat utanför ytterdörren.

Men när jag kom hem var hon inte där. Jag började gå runt i området och ropa på henne, pratade med alla grannar jag mötte. letade efter spår i snön men hittade ingen hund. Började gå längre och längre svängar runt huset, upp på alla småvägar, gick kors och tvärs genom skogen och varje gång jag vände hem trodde jag att hon skulle sitta och vänta på mig där.

När min dotter ringde och sa att lillasyster skulle köra henne ut för att hjälpa mig leta, sa jag först nej. ”Du har varit sjuk, hon kommer snart, det måste hon ju göra” Men redan då hade det gått tre timmar, jag hade inte lyckats få i mig något mer än en kopp kaffe, skjutandet hade för länge sen upphört och jag kände mig alldeles villrådig. Så de sista av de sju timmar som jag gick runt och letade var min dotter med mig och det är jag så oändligt tacksam för nu. Sammanlagt kanske jag var inne i huset en halvtimme, för att byta genomblöta skor, äta en morot och för att när hopplösheten fullkomligt tog överhanden krypa ihop på köksgolvet och gråta, gråta, gråta.

Vi gick fram och tillbaka på samma vägar, samma stigar om och om igen. Gick in på de tomter där ingen bodde just nu och letade under altaner och under skjul, ringde på i hus där det lyste och bad alla våra snälla grannar att hålla ett öga ute. Vi försökte tänka som Dunja, men för mig fanns bara att hon skulle ha sprungit hem. Hon känner ju till alla stigar och hittar hem. Men hon hade sin sele på sig och hon kunde ha fastnat någonstans och inte kunnat komma loss. Till slut var det min enda förklaring. Det hade gått sju timmar, det började mörkna, blåsa och snöa. Hon hade visserligen en liten t-shirt på sig men för övrigt har hon ju ingen riktig vinterpäls. Hur mycket jag än försökte blockera mina tankar så snurrade det i mitt huvud. Snart var det mörkt men hur skulle jag kunna sluta leta? Att gå och lägga sig utan att veta vad som hänt henne var en fullkomlig omöjlighet. Då skulle jag gå helt och hållet sönder. Jag måste hitta hennes kropp, även om hon inte längre var vid liv.

M kom hem från Sthlm och just då ringde jag polisen. Blev kopplad till Norrtälje och där var det en kvinna som glatt utropade Ja! någon har hittat en hund i det området. I Knutby. ”Men det kan inte vara min”, protesterade jag, Knutby ligger flera, flera mil härifrån. Men hon tog fram ett telefonnummer och sa en adress i Burvik. Och då tändes ett litet, litet hopp i mitt hjärta. Bilvägen ligger Burvik en bra bit bort. Men om man springer över isen…

Men då sköljde hela dagens oro, känslan av overklighet, maktlösheten, bristen på mat, ja allt över mig. Jag såg dagen därpå att jag gått nära 2,5 mil bara runt, runt. Jag bröt fullkomligt ihop och räckte storgråtandes över telefonen till min sambo och bad honom ringa numret vi fått. Själv gick jag ut i gästhuset och jag har svårt att förklara varför, när det nu äntligen fanns en chans att hon fanns någonstans, välbehållen, jag så fullkomligt greps av skräck. Om det inte var hon, om jag inte längre kunde klamra mig fast vid detta lilla hopp, då visste jag inte vad jag skulle ta mig till.

Men visst var det hon. Runt klockan ett hade hon hittats springande längs vägen i närheten av Burvik och blivit upplockad av en bil. I tre timmar hade hon alltså sprungit omkring,  och varför hon gett sig ut på isen är helt obegripligt. När vi kom fram till huset där hon befann sig möttes vi av en vänlig men ganska barsk man och hans fru. Dunja kom smygande bakom kvinnan men blev tack och lov överlycklig när hon såg att det var vi. Mannen sa att han undrat ” vilken idiot som tappat bort en hund och inte genast ringt polisen” och spädde på med att ”du måste ju ha telefonnumret inskrivet i selen fattar du väl” och blankögd och med feberheta kinder höll jag med om precis allt han sa. Jag kramade honom säkert lite längre än vad anständigheten medger och gav dem en flaska bubbel, som kändes som oerhört fjuttig gåva med tanke på att jag fick min finaste, finaste Dunja i retur.

Någon timme senare satt vi i soffan och det var en vanlig lördagskväll framför Mellon. Sambon som bara varit hemma högst en halvtimme innan han fick ringa det där numret sa glatt ”Jag visste hela tiden att vi skulle hitta henne”. Jag tror inte riktigt han kunde förstå vilket drama vi gått igenom under dagen. Precis när han lagt på luren och besvarar frågan ”är du alldeles, alldeles säker på att det är Dunja? och han svarade ”Ja, en vit hund med brun tröja och ett blått och ett brunt öga, såklart det är hon” så brast det för min dotter. Hon hade halva dagen varit vid min sida, försökt hålla modet uppe, kommit med förslag på hur vi skull gå och göra och försökt hålla ihop mig när jag tappade modet. Men nu grät även hon och jag tror nästan det gjorde större intryck på M som är lite mer van vid mina tårar och känslostormar. Alla timmar av engagemang och närvaro med mina barn betalar tillbaka sig tusenfalt nu när de är nästan vuxna. Jag är så glad för min familj och jag är så glad för min hund!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s