Sötchock!

12806212_10153317554432274_8323839985031101910_n[1]Måste erkänna en sak. Jag började titta på hundar igen för ett tag sen. Det var efter Dunjas operationer och då hon sprang bort som det började gnaga i mig. Dunja kommer inte att finnas för alltid, och det blev plötsligt så påtagligt. Förhoppningsvis kommer jag kunna ha henne vid min sida i många, många år till men bara tanken har gjort mig rätt omskakad. Har ju alltid velat ha mer än er hund och ska jag skaffa en till måste det bli innan Dunja blir för gammal. Nu är hon fortfarande pigg och busig och kan nog uppskatta en kompis av hennes egen art.

Därtill har det varit lugnt i butikerna och jag har haft gott om tid att surfa runt på olika sidor. Väldigt förutsättningslöst har jag kikat. Kanske en lugn, stabil omplaceringshund i lämplig storlek? Helst då en vänlig, kastrerad herre. Valpar tittade jag på men sorterade bort de flesta.
Tills det dök upp en liten Cavaliervalp. Och när jag läste på om rasen lät det som om det skulle vara en möjlighet. Lugna, stabila och totalt orädda. Lät som en perfekt parhäst till min lite mer spattiga Dunja. Valparna var dessutom 16 veckor vilket jag tycker är bra, åtta veckor känns alldeles för tidigt att ta en valp har jag alltid tyckt.
Så vi åkte för att ”titta” på lördagskvällen och möttes av två små tultiga valpar, en av varje sort. Och efter ungefär en minut handlade det inte längre OM jag skulle ha en valp utan om vilken. Efter säkert en och en halv timmes velande bestämde jag mig till slut för den lilla tiken. Dunja fick komma in och även om hon inte tycktes jubla över mitt beslut att skaffa en valp så gick det över förväntan. Det räckte med att hon lyfte lite på överläppen så skuttade valparna iväg åt ett annat håll. Jag är van att de valpar vi möter i parken verkar bli ännu mer triggade av Dunjas små gläfsningar av irritation.
Så denna lördagskväll slutade med en liten spanielflicka vid namn Nour i knät i soffan.

Nu har det gått nästan en vecka och allting är fortfarande bara frid och fröjd. Vi sover tillsammans, Dunja under täcket och Nour upp vid örat. I samma stund Nour vaknar börjar hon vifta på svansen, redan innan hon öppnat ögonen. Och sådan är hon, jätteglad hela tiden. Går först ut med henne, och sådär på morgonen brukar det fungera att hon kissar en skvätt, men för övrigt är hon inte det minsta rumsren. Det får vi jobba på. Sedan får Nour vara hemma med husse och så går Dunja och jag ut på morgonens långpromenad. Och jag uppskattar verkligen Dunja ännu mer nu! Att hon följer mig vart jag går, stannar, väntar, balanserar, kryper under eller vad det nu är jag ber henne om. Större delen av tiden med full fokus på mig.

Visst är hon lite svartsjuk på valpen, men samtidigt har jag henne mer runt mig nu. Vanligtvis brukar hon ligga och sova i sängen på dagarna, rätt ointresserad av vad jag har för mig. Nu hänger hon med oss i soffan och så fort Nour har somnat, kan jag flytta över till henne och gosa med henne. Och när vi går på promenad i skogen och jag låter Nour skutta löst bredvid oss vägrar Dunja att gå om valpen hamnar på efterkälken. Så Nour tillhör tydligen redan den flock som Dunja ansvarsfullt och nitiskt vallar och anser tillhöra henne.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s