Pippi på rymmen

Min familjs allra första husdjur var en undulat vid namn Pontus. Pontus bur var väldigt snygg, oval och guldfärgad men inte speciellt stor och det var kanske därför han ofta fick flyga fritt. Och han flög lite då och då bort och ut i det fria.  Jag var inte så gammal då och inte så noga med att stänga fönster och även om jag inte minns, undrar jag om jag kanske lät honom flyga ut med flit. Frihet till honom och lite händelserikare liv åt mig. Men han flög aldrig långt, upp i någon tall nära tomten och som den egotrippade, puckade fågel han var lät han sig alltid lockas tillbaka med en spegel och en hirskolv.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Mitt första djur efter att jag flyttat hemifrån var också en fågel, en nymfparakit vid namn Cupido. Ja usch vilket pretentiöst namn, men det speglar mycket väl den jag var i mina senaste tonår.

Cupido var vingklippt när jag fick honom, för att bli mer tam och inte fladdra runt så mycket, fåglar gör ju gärna det. Men det var så sorgligt, han flaxade ömkligt några meter och blev inte alls tamare av att inte kunna använda sig av den mest avundsvärda egenskap som vi människor kan tänka oss.
Så fjädrarna fick växa ut, det gick hyggligt snabbt och sedan flaxade han glatt runt, runt i min etta, alltid på jakt för att kolla upp var jag befann mig.

Cupido var ingen sådan skön fågel som man ser ibland, sittandes på ägarens axel. Lugn och avslappnad. Visst, han uppehöll sig gärna nära mig men damp liksom bara ner i håret lite nu och då, sedan vidare till bokhyllan och sen tillbaka till axeln. Han var tam, men helt på sina egna villkor. Han hade en vacker sång om han bara ville men oftast bara gapade han rakt ut sådär så att grannarna bankade i väggarna. För att få tyst på honom hade jag två alternativ. Antingen släppte jag honom lös i lägenheten, vilket betydde fågelbajs lite här och var och att han knaprade på alla bokryggar. Eller så la jag en filt över buren och önskade honom en god natt. Stackars dumma lättlurade fåglar. Som fågelägare tar man ändå inte till det knepet så ofta, man har ju inte skaffat sig dem för att de ska sitta i mörkret under en filt.

Jag är inte alltför kunnig om fåglar men jag har får  för mig att de inte är så noga med vilken art de vänslas med. På TV har jag sett papegojor som tappat alla sina fjädrar av svartsjuka när ägaren hittat en ny, mänsklig partner.

Och även min fågel gullade järnet, han satt på axeln och gjorde små kuttrande ljud som bara avbröts av pussar på min mun och av att han tiggde mat ur mina mungipor. Det är inte klokt vad man vänjer sig vid saker, det där beteendet var fullkomligt naturligt för mig då. Han masturberade också rätt frekvent mot burgallret och det känns som han gärna gjorde det när jag var i närheten. Eller, jag kanske efterkonstruerar nu, förmänskligar honom en aning.

Denna fågel flög också bort. Lite konstigt är det att det bara hände en gång, han var ju ofta ute och flög och jag hade ofta balkongdörren öppen. Dagen han försvann märkte jag först ingenting. Säkert hade det gått ett bra tag innan jag saknade honom och mitt kaxiga sökande i omgivningens tallar beväpnad med hirskolv och spegel var lottlöst. Detta var inte en liten undulat som flög lagom långt för att sedan invänta godis och sin egen spegelbild. Cupido ville se hur långt hans vingar orkade bära honom när väggar och förtretliga glasrutor inte längre stod i hans väg.

Fortsättning följer…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s