Inte helt perfekt

Jag bär från födseln och ohejdad vana på en viss oro. Detta har blivit lugnare med åren och det beror mestadels på att jag förändrat min syn på världen runt omkring mig men även på att jag tränat, tränat och återigen tränat på att förändra mina tankar. Sen tror jag att själva livet och åren lugnar ner oroliga själar i många fall.

Förutom att min livliga fantasi ofta drar iväg och målar upp hemska scenarier, det har funnits tider då jag alltid kollade flyktvägar och nödutgångar om jag gick på bio tex, så har jag uppfostrats att tänka ”Bered dig på det värsta så blir du inte besviken”. Det var ett råd i all välmening och det var nog inte tänkt att jag skulle ta det så bokstavligt. Men det blev som ett magiskt mantra som jag bar med mig långt upp i livet. Tack och lov har jag slutat tänka så nu, jag gör allt som står i min makt att förvänta mig det bästa även om det ibland är svårt.

Självklart har jag också en släng av hypokondri. Det bottnar i en sjukhusskräck som faktiskt rent konkret beror på obehagliga sjukdomsupplevelser så det sitter inte bara i mitt huvud.
Ingen borde någonsin googla på sjukdomssymptom men framförallt inte vi ”inbillningssjuka” Det betyder alltså att jag är  strängeligen förbjuden att googla vilket jag av ren självbevarelsedrift följer till punkt och pricka. Jag hade en vagel i ögat för en tid sen som inte alls betedde sig som en vagel borde, enligt mig. I stället för att vara rött och irriterat växte det fram en knöl, stor som en ärta innanför mitt ögonlock. Även om jag fortfarande var rätt säkert på att det bara var en vanlig vagel så började en oro sprida sig i min mage och till slut fick jag be en närstående googla upp det åt mig. Det jag hade stämde exakt in på en vagel och lugnet infann sig i själ och hjärta.tumblr_lz8dslxhmJ1r6qha0o1_500

Men googla på Hypokondri får jag göra. Det första som mötte mig då var flera trådar från nyblivna mammor som var fullkomligt skräckslagna för att de hade livsfarliga sjukdomar, det handlade ofta om ren och skär dödsångest. Och jag känner igen mig i det där. Hur det där nyfödda barnet måste värnas om till varje pris och hur hela dess lilla existens satte livet på sin spets. Ibland blev den där ansvarsbördan blandad med en vettlös kärlek bara för mycket och istället för att vara glad och njuta blev livet en skräck. Alla yttre hot blev så påtagliga. Inte minst ens egen förrädiska kropp. Såklart trodde jag att jag var ganska ensam om de känslorna, och blev faktiskt förvånad över hur många kvinnor som upplever exakt samma sak, även om det är många år senare.
Och med min erfarenhet kan jag bara säja ”Det går över”. Känslorna är helt naturliga även om de inte alls är bra för den som bär på dem. Du är inte galen och de människor som finns runt omkring bör få veta om att du känner så. Be om hjälp och avlastning. Oftast känner man sig helt oumbärlig och det är man nästan aldrig.
Men jag blir ändå glad över att man pratar mer öppet om sånt här nu. Bara det att veta att vi alla har en släng av lite ditt och datt och att det inte är så himla märkvärdigt är en tröst.

Heja alla vi rädda och lite galna!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s