Kattungar väntas

Min första katt efter att jag flyttat hemifrån hette Nisse Natt. Eller rätt och slätt Nissen. Den mjukaste och raraste katt som tänkas kan!
Något år senare utökades familjen med kattpojken Gordon. Redan som liten var han stor och lite klumpig med ett långt ansikte och lite spräcklig och svart vit huller om buller. Men han var rolig och en stor personlighet, sökte mycket uppmärksamhet och kunde helt oväntat börja slå kullerbyttor när vi hade gäster för att få alla blickar riktade mot sig.Sträcker

När han var ca 5 månader började Nissen löpa. Gordon var ju fortfarande en kattunge men redan i formatet större än Nissen och fullkomligt älskade att brottas med den tidigare lite småtråkiga honkatten. Jag jobbade heltid under den tiden och hade ju inte full bevakning av vad som hände därhemma på dagarna. Jag blev ändå misstänksam och ringde veterinären eftersom jag tyckte att det som började med skojig lek ganska ofta slutade med vad som jag uppfattade vara en regelrätt påsättning! Uppgav födelsedata på hankatten och fick ett rått skratt i örat. Han var ju liten ju! Lekte såsom kattungar gör.
När jag försökte förklara att de faktiskt såg ut som de parade sig svarade hon tålmodigt, att även om Gordon tränade sig, så har en sådan liten katt ingen aning om vad han egentligen sysslar med.

Nio veckor senare nedkom Nissen med fyra små pojkar. Det hela gick lugnt tillväga, alla utom Lille vild var sin mamma upp i dagen. Gordon hade ju blivit ännu lite större och dessutom hade vi kastrerat honom eftersom han faktiskt var synnerligen och bokstavligt könsmogen. Helst hade jag velat gå till den hånfulla veterinären och kört upp kattens överproduktiva testiklar i hennes ansikte men jag ville inte betala henne för det nöjet och en kastrering är ganska dyr.
Att han blivit pappa alldeles för tidigt var uppenbart då han ganska snabbt försökte tränga ner sig i den trånga lådan som Nissen valt till sig och ungarna. Han buffade sig fram så hans söner knuffades åt alla håll och tog plats för att dia.

Detta kunde jaAdele gulligg ju inte godkänna och eftersom Nissen var alldeles för mild i sitt sinne för att fräsa ifrån på skarpen för hans uppförande fick vi helt enkelt hålla honom åtskild från ungarna de första veckorna. Det var inte helt lätt och väldigt ofta hittade jag honom i högen av kattungar, belåtet sovandes medan Nissen pysslade med sin lilla familj och även tvättade hans öron rena. När jag bryskt lyfte bort honom såg hon tacksamt på mig med sina vackra mandelformade ögon men hennes tålamod med honom var oändligt.

Nu åtskilliga år senare händer det igen. Eller nåja… Kanske inte precis så. Min dotter J har två fantastiska Devon Rex-katter. Min lycka var gjord när jag fick höra att det var just den rasen hon bestämt sig för, jag har googlat Devon Rex i ett antal år nu och suktat. Därför har jag blivit lite delägare i dem och för evigt hängiven kattvakt.

Först kom Adele, den gråögda tösen med bestämd uppfattning om när och med vem hon vill umgås. Vilket hon ofta gör, som den lilla kattapa hon är sitter hon gärna på axeln och allra helst på sin matte. Näst på tur var Dexter, betydligt socialare med allt och alla, gulögd och med svart, mjuk, lockig päls.

Första gången Adele mötte Zosimov började hon löpa på stört. Med ett mjukt kuttrande höll hon sig i närheten av honom men vågade aldrig riktigt fram och Zosimov kunde inte vara mer ointresserad. Dexter fjantade runt som den larviga kattunge han var men för säkerhets skull flyttades han till annan ort några veckor. Det bokades också tid för kastrering och allt var frid och fröjd och han flyttade hem när löpet var över.

Mina katter har löpt ca 2 gånger per år max, med minst sex månaders mellanrum. Men Adele började om efter bara ett par veckor. Och om det inte rått några tvivel om att mina honkatter löpt, med skrik och gap dagar och nätter, måste man vara väldigt på alerten för att se tecknen hos fröken Adele. Hon blir liksom mest lite kuttrig och väldigt mysig! Även den här gången avlägsnades Dexter för ”säkerhets skull” men denna gången var det tydligen för sent.IMG_4668
När hennes mage blivit märkbart rund bestämde vi oss för att göra ett ultraljud. För att vara riktigt säkra, det kunde ju tänkas bara vara luft där inne. Som två oroliga morsor satt vi där och stirrade på ultraljudsbilden som bara var ett svart/grått virrvarr, tills veterinären konstaterade att det nog var fem ungar därinne. Och planerat eller inte så spred sig våra leenden från öra till öra. Båda katterna är ljuvliga, var och en på sitt sätt och ungarna kommer att bli fantastiska.
Så nu är vi mitt i förberedelserna för den stundande födseln. Låda som hon kommer att välja bort, handdukar och mjölkersättning och kastrull att koka vatten i, haha.
Det är ett par veckor bort än så länge men vi har redan flera som står på kö att bli ägare av en alldeles egen kattapa. Bland annat blev veterinären så bedårad av Dexter när han skulle kastreras. Han låg helt avslappnad och tillitsfull och kurrade i hennes famn och hon tingade direkt en unge till sin syster.

Det ska bli så roligt!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s