Vårtider=löptider

Jag borde ha kastrerat Dunja redan i tidig ålder. Då hade vi kanske sluppit två stora operationer för att ta bort juvertumörer och kanske hade hennes känsliga humör varit lite mer balanserat. Nu vill jag inte utsätta henne för en sån stor operation igen, så nära de andra men om något år kanske.
Men än så länge får naturen ha sin gång vilket betyder löpperioder med ganska exakt nio månaders mellanrum.

Dunja var strax under året när hon löpte första gången. Och det blev riktigt stökigt! Hon var klart obekväm och hade inget intresse av att hålla rent och fixa med sådant själv. Tikskyddet var obehagligt och överallt lämnade hon efter sig blodpölar och blodiga trosskydd. Deppig kröp hon in under sängar och låg där och kved av frustration. Ovan vid tikar som jag var försökte jag hålla rent efter min sura, svullna och faktiskt mycket illaluktande hund så gott jag kunde.IMG_5323

Och denna första gång var allt som hörde till löpet liksom maximalt. Hon hade inget större intresse för hanhundar och blev både sur och irriterad av deras evinnerliga nosande. Man vänjer sig som ägare till en okastrerad tik att hålla sig undan dessa veckor. Byta trottoar, röra sig på mörka och oupplysta platser där ingen annan vill vistas. Och det brukar räcka med det. Men den här gången fick hanhundar korn på henne och rusade rakt ut bland tjutande bilar inför mina skräckslagna ögon innan de förälskat krumbuktande kom fram till min nådigt intresserade tik. Även kastrerade hanhundar hade svårt att hålla sig i skinnet och rymde från sina ägare och lät sig inte fångas in så lätt även om husse övertygande lät tillstå att ”han är superlydig och aldrig springer fram till andra hundar”. När husse sen låg på marken med armarna runt sin ”lydiga” hund kunde jag inte låta bli att himla en aning med ögonen när vi spatserade därifrån. Vilket spektakel liksom!

Dock var det bara detta första löp som det blev sån uppståndelse. Efter det har rollerna blivit mer utbytta. Under höglöp är alla hundar i lämplig storlek intressanta i Dunja ögon! Kastrerade eller okastrerade, tikar eller hanhundar, alla får henne att skutta på bakbenen, klängande i kopplet och uppjagat gny. En riktigt stilig hanhund eller varför inte annan löptik kan få henne att gråta i högan sky över orättvisan att behöva skiljas åt när de äntligen mött sin själsfrände.

Men även en tjock ointresserad fransk bulldog som hon vanligtvis skyr som pesten kan få henne att utstöta ett mörkt ylande, som liksom hämtar sin kraft långt nere i hennes mage.  Vi står där ute i mörkret under en gatlykta, jag lite roat förvånad i min ände av kopplet och hon trånande men samtidigt dyster i sin.IMG_5329

Från en människa och därtill kvinnas tämligen utspädda perspektiv är det ganska underligt med mina honkatters och tikars komprimerade hormonpåslag några veckor om året. Under dessa veckor blandas så mycket känslor och kroppsliga behov i en enda röra och det gråts och skriks och ibland blir de förälskade flera gånger om dagen. Hundens löp är ju inte alls så intensivt som katternas, framför allt min lilla oriental tappade ju besinningen helt under löpperioden. Dunja kan glatt skutta runt på gården efter en boll utan att verka det minsta pilsk. Men så kommer det där sorgsna gurglandet lätet från soffhörnet på kvällen som slutar med att hon lyfter strupen och brölar ut sin sorg över att hon inte fick till det den här dagen heller.
Om en vecka är allt detta som bortblåst, intresset för andra hundar minimalt förutom en och annan hund med uppåtstående, vippiga öron, typ Papillon som Dunja tycker är fina av någon anledning.

Och snart är det väl dags för lilla fröken Nour.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s