Tips och trix för hundar (och människor)

DunjaMin hund är min följeslagare och vän. Som jag gråter och snorar ner pälsen på när livet bråkar med mig. Som ligger bredvid mig i soffan och snällt överlåter all makt över fjärrkontrollen till mig. Som följer med mig precis vart som helst och som litar på mig in i döden.
Fast det där sista är faktiskt en stor lögn!. Denna underbara och förhärligande bild av relationen hund-människa är djupt inpräntad i oss alla och det var ett ganska hårt slag för mig att inse att detta inte riktigt stämde in på min och min hund. Lilla Nour är fortfarande min bebis som lullar efter mig var jag går, tar varje chans att få ligga nära mig och till och med väntar utanför dörren när jag är på toa.
Med lilla valpen Dunja var det ungefär likadant men det är det sannerligen inte längre!

Jag tror på fullaste allvar att det vimlar av människor som har exakt den ovan beskrivna relationen med sin hund. Och jag har den också till viss del men bilden är på sina håll ganska skev. Jag ska förklara hur jag menar.

Jag vill som hundägare kunna läsa hennes signaler och helt enkelt förstå henne och därifrån göra rätt. Men till mångt och mycket så är det som att läsa baksidan av en igentejpad bok. Kanske är det hormonerna som spelar in men jag tycker att hennes humör pendlar hit och dit som en pendel.

Till exempel har hon utvecklat en nästan kuslig känslighet för mina tankar. Jag sitter i soffan och Dunja ligger till synes djupt sovandes bredvid mig. Jag tittar på hennes toviga päls (eller för långa klor) och reser mig för att hämta borste/kloklipp. När jag är tillbaka ligger Dunja under soffan. Jag har faktiskt prövat att tänka att jag ska hämta ett glas vatten i köket och på tillbakavägen tagit kloklippen i farten. Återigen ligger den lilla tankeläsaren under sängen. Detta är ju fascinerande om än irriterande och tyder ju på att min lilla vovve är rätt smart. Men ibland blir hennes misstänksamhet bara för mycket. Vi har varit ute på promenad och halvvägs hem börjar det störtregna. Vi kommer hem frusna och kalla och droppar ner hela hallen. Väl uppkrupna i soffan vill jag att även hon ska få del av min mysiga fleecefilt och försöker bädda in henne under den. Men jag hinner bara böja mig fram så skuttar hon undan och springer ini ett annat rum. För att krångla till det ytterligare så gör hon bara så ibland. Lika ofta försöker hon uppfodrande själv att försöka få upp en flik av filten som hon kan krypa in under. Eftersom jag inte alls har hennes talanger i tankeläsning så jag vet jag sällan på förhand vilket humör hon är på.

Hon är rädd för allt möjligt. Förutom fyrverkerier, veterinären och att åka bil så är hon rädd för andra hundar som skäller (oavsett storlek), människor som haltar eller på annat sätt inte tar sig fram som hon är van vid, kvarglömda grejer i lekparken som inte var där sist vi besökte den.

Plötsligt och utan förvarning blev hon plötsligt rädd för mitt sovrum. Vad som orsakat hennes rädsla har jag ingen som helst aning om. En dag stod hon bara och såg på mig utanför tröskeln och skakade som ett asplöv. Kröp in under soffan och jag låg platt på magen och lockade och pockade men snäll röst och korvbitar. Allting kändes jättejobbigt, till slut träffade jag henne bara när vi var ute på promenaderna övrig tid låg hon inne och tryckte i min sons rum. Alla andra platser i lägenheten undvek hon. I början gjorde jag bara dumma saker, ömkade henne, tyckte synd om henne, tyckte synd om mig och ingenting av det hjälpte såklart. Så jag lade pannan i djupa missklädsamma veck. Hur skulle Ceasar ha gjort? Jo han hade sagt att jag skulle förvänta mig det beteende som jag önskade istället för att lägga energi på det oönskade. Dunja har bra balans, springer obehindrat på murar och stockar och klättrar som en liten get upp i träd med hängande grenar. Då är min lilla skrutta världens modigaste! Så vi ägnade mycket tid åt att göra modiga saker på promenaderna, även att krypa genom rör som först kändes lite läskiga för att höja ribban lite. Dessutom gör hon gärna konster i utbyte mot köttbulle. Att bara locka in henne i mitt rum med hjälp av godis hade ju inte fungerat, det hade jag provat. Men nu kopplande jag henne och gick bestämt in i mitt rum, bad henne dansa lite, hoppa upp i sängen och göra high five och sedan gick vi ut igen. Vi gick runt lite i lägenheten och gjorde konster en stund och sedan kopplade jag lös henne och lät henne vara. Nästa dag gjorde vi om det, nu en lite längre stund. Det tog tid, allting tar tid, man måste ha tålamod och tillslut fungerade det.IMG_0621

Det kallas positiv värdeladdning eller något liknande det där, att ladda en situation eller plats med angenäma minnen. I det här fallet fick jag byta ut det otäcka mot liten dans på tåspetsarna med en köttbulle under nosen. Det går alldeles utmärkt att omsätta detta i ens eget liv. Låt oss säga att det finns en människa i din närhet som du inte alls gillar. Men eftersom det är en arbetskamrat kan du inte undvika hen och det vore bättre för er båda om du kom över din aversion. Innan du går till jobbet sprutar du på dig lite av din favoritparfym, den du bara har när det är fest och glam. Varje gång som personen i fråga öppnar sin tröttsamma trut på ett möte lyfter du handleden och nosar lite på den festliga parfymen. Okej jag erkänner själv direkt att det där var lite för tunt som belöning. Men låt oss säga att du har en gruyère som du tar en liten tugga av varje gång?  Med lite tålamod har det effekt jag lovar, det kan ta några veckor men det kan det ju vara värt. Kanske tål du inte längre ost vid det laget eller så har du ökat några kilo, men det var ju inte bantningstips jag skulle dela med mig av nu eller hur?

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s