För mycket av det goda

Det är getingår i år hörde jag på nyheterna. Har inte märkt så mycket av det ännu förutom att vi har gigantiska getingar som kommer in i orangeriet ibland. Fösta gången trodde vi det var en drottning som irrade runt, men nu har jag förstått att det är bålgetingar. Lyckligtvis, och som det så ofta är, spelar inte storleken någon roll i sammanahanget, den är den fredligaste getingen vi har.European_hornet_090621

En gång när jag var ganska liten, kanske fem eller sex, blev det invasion av nyckelpigor på sommaren. Söker man på ordet nyckelpigeår på internet så har det tydligen varit sådana lite nu och då, bland annat 2009. Men antingen var de så många fler bara för att min person var liten eller så slog vi rekord i nyckelpigor det året.
Nyckelpigor är gulliga och vänliga. Själva namnet är rart och de äter snällt upp bladlöss, som inte alls är vare sig söta eller har ett snyggt namn.
Åtminstone bar sig nyckelpigorna vänligt och civiliserat åt i början av invasionen. Och jag ville fånga varenda en! Vilket jag också gjorde i en stor kartong, som jag försökte inreda som en mysig äng så mina små pigor skulle trivas. På kvällen var det svårt att skiljas från mina små prickiga vänner och jag tog med mig lådan in till mitt rum. Jag vet faktiskt inte om mamma visste vad som fanns i lådan eller om jag helt enkelt tjatade mig till att få ha dem hos mig på natten. Nyckelpiga+1+vuxen
Hur som helst låg jag där i mörkret och tänkte på dem, hur instängda de var. Djur ska vara fria, hade min pappa bestämt memorerat i min lilla dumma hjärna och efter en liten stund fattade jag mitt beslut. Jag smög upp och öppnade lådan. Funderade en stund innan jag placerade den inuti ett dockskåp som ändå var helt tomt. Jag var inte så bra att leka med dockor när jag var liten och dockskåpet stod alltid där i ett hörn, naket och oinrett. Nu hade en hel släkt med nyckelpigor flyttat in! Att det var lite tokigt att släppa alla dessa insekter lösa i mitt rum var jag på det klara med. Men det hade jag ju fixat genom att placera dem i ett hus med tak och väggar. Ville de krypa ur min fina låda så hade de ju dockhuset att spankulera runt i. Att huset inte hade någon framsida tänkte jag inte så noga på. Jag var ju rätt liten.3363319_1200_675

Så jag smög tillbaka till min säng och somnade gott. När jag vaknade var det ljust i rummet och min mamma stod lutad över sängen och skrek, smått hysteriskt; Katarina, vad har du gjort? Nyckelpigorna hade såklart inte stannat i huset. Nu var de överallt, några av dem hade även slagit sig ner på mig och i min säng. I sömnen hade jag rullat runt och klämt ihjäl några stycken och det är det som är mitt starkaste minne. Lukten av klämda nyckelpigor. En lätt syrlig och väldigt obehaglig doft, och gult kladd på mitt lakan. I detta sömndruckna, storögda och lite skamsna ögonblick stannar mitt minne. Mamma måste ha ägnat halva förmiddagen åt att samla ihop dessa, mina prickiga vänner, som i hundratal, jag tror inte jag överdriver, gjorde även mitt rum till en prickig värld.

Av detta lärde jag mig att insekter skall befinna sig utomhus, utan undantag.  Senare under sommaren lärde jag mig även att snälla nyckelpigor, när de blivit alldeles för många och alla bladlöss är uppätna, blir sura och ilskna och bits. Än idag tycker jag bara om nyckelpigor en och en och även då är jag en smula misstänksam.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s