Ljuvliga Ninja Turtels-killar

Låt mig presentera Rafael, Donatello, Michelangelo och Leonardo. Lite drygt fyra veckor och nu går det undan i utvecklingen må jag säga. För några dagar sen tultade de fortfarande fram, utan styrsel eller mål och vi klappade förtjust i händerna åt att de klarade av att kravla sig ut ur sovkojan alldeles på egen hand. En hage ställdes ut i form av kompostgaller och den var alldeles lagom stor för dem att tumla runt i tyckte vi då alltså, för några dagar sen.ungar

I morse när vi kom hem, hundar och diverse folk, kom tre av dem springandes över golvet i en mycket målmedveten välkomstkommitté. Hålen i gallren är små men tillräckligt stora för att pressa sig ut igenom om man verkligen vill och det ville de! Hundarna svansade glatt in och möttes av en Rafael som på snedden trippade på tåspetsarna med sin lilla rygg uppskjuten så högt han nånsin kunde och fräste och spottade. Ja han spottade faktiskt och även om jag tyckte att hans lilla figur var så oändligt näpen och gullig så var han tillräckligt skräckinjagande för att få hundarna att förbryllat backa.

Jag försökte lyfta tillbaka dem in i hagen men så fort jag stoppat in en så skuttade någon annan ut och sprang sitt allra fortaste ut i köket där de inte alls ska vara.

Jag vet av erfarenhet att detta bara är början, snart har vi dem hängande i gardinerna och klättrandes under kläderna när man hjälplöst står med händerna i diskbaljan. Ganska jobbigt men alldeles, alldeles underbart!Halloj

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s