En dag i mitt hörn av världen

När jag slog upp ögonen i går morse och fann mig ha en hel dag framför mig utan något särkilt inplanerat slog det mig att det inte funnits många sådana dagar denna sommar. Förutom veckan vi var bortresta har vi antingen jobbat i butikerna eller så har vi renoverat gästhuset. Alla mina pysselprojekt och småfix i trädgården har snällt fått vänta på ett bättre tillfälle.
Den blygrå himlen, de blygsamma graderna på termometern och vinandet i träden påminde om höst när jag tog med mig Nour ner till bryggan tidig morgon. Inspirerad av något morgonprogram tänkte jag plocka med mig långa stänglar av den vacka vassen som växer därnere. Kanske fläta den eller göra en krans till dörren.
Väl där upptäckte jag att vinden låg på så att vassen lutade sig bort från bryggan precis så mycket så jag inte kunde nå den. Fyra ynka strån lyckades jag fånga. Mina stövlar har alldeles för låga skaft märkte jag när jag försiktigt klev ut på något som såg ut som en stadig tuva. Det var den inte utan sjönk med en blurp tillsammans med min fot. Gyttjan släppte högst motvilligt taget om foten och stöveln och rapade upp en unken, rutten doft som till och med fick snuskälskande Nour att backa. vass

Något modfälld gick vi hemåt och jag ryckte med mig några strån som vajade längs stigen, men det var ju den där långa vassen jag hade planer för.
Nästa punkt på dagens program var att ge mig ut och leta efter kantareller. Vi är urusla på att hitta svamp trots att vi enträget tagit bilen på turer och kammat igenom skogarna runt Edsbro. Den svamp jag har haft i frysen under denna vinter hittade jag av en slump. Vi var ute och trampade över en mosse förra hösten för att hitta en grotta jag läst om. Inte helt ovanligt snubblade jag omkull och låg och ynkade mig på den blöta stigen när jag upptäckte att det jag halkat på troligtvis var en stor blöt trattkantarell. Det räckte för att fylla ett gäng hundbajspåsar. Men trots att vi noggrannt skannade av naturen runt oss när vi gick vidare (vi hittade aldrig någon grotta) så var detta det enda fyndet svamp vi gjorde förra sommaren.
Jag har från hyggligt säker källa hört att det ska finnas svamp i skogen runt där vi bor så därför satte jag av i den riktningen. Tänkte att jag skulle undvika stigarna som vi är rätt många som promenerar på och hittade en öppning som inte såg alltför oländig ut att gå på. Jag brukar alltid ha Dunja kopplad nuförtiden när vi går i skogen, rädd som jag är för att hon ska försvinna. Men jag insåg rätt snabbt attjag måste koppla loss henne, vi fastnade i grenar och hamnade hela tiden på olika sidor om nedfallna träd. Jag balanserade på stenar övervuxna av mossa och ångrade lite att jag inte tagit med mig telefonen. Även om jag inte alls var långt hemifrån så skulle det nog dröja länge innan nån passerade just denna stökiga del av skogen och hittade mig utmärglad med brutet ben.
Nere på marken där vi befann oss var det lite fuktigt och rått men för övrigt lugnt och stillsamt. Jag höll ögonen på Dunja, att hon följde mig i hälarna och såg Nour skutta omkring i blåbärsriset strax framför. I trädtopparna rev vinden runt och plötsligt hörde jag ett gnirkande lite klagande ljud strax intill. Det lät ungefär som en gammal dörr som svängde fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Jag försökte lokalisera vilket träd den var som gungande utstötte lätet men de var för många och alla vajade mer eller mindre i blåsten. Så tyckte jag att ljudet förändrades. Nu lät det ännu mer missnöjt klagande, nästan mänskligt och det ökade även i intensitet. Med hög röst berättade jag för hundarna att skogspromenaden var slut och att vi fortast möjligt skulle försöka ta oss ut ur skogen. Till vänster om oss hade vi ett gärde och när jag lagt lite avstånd mellan mig och ljudet fortsatte jag lite övermodigt kanske hundra meter för att hitta det ställe som vi brukar gå upp i skogen från. Hade hela tiden Dunja i ögonvrån men när vi äntligen skulle lämna skogen så fanns inte Nour.
Hon är en liten mammagris och brukar alltid vara i mina hasor och hjärtat tog ett skräckslaget skutt när jag ropande började gå tillbaka mot det otäcka ljudet. Hade ett djur tagit henne? Hade någon av alla rotvältor slagit igen runt hennes lilla kropp. Och ljudet. Kom det verkligen från ett träd?
Satte koppel på Dunja och höll henne nära mig och började söka och ropa. När vi till slut tog oss ut ur skogen såg vi henne sitta längst bort på gärdet, spejande in mot skogen och lättnaden var enorm. Till och med Dunja som jag egentligen inte tror gillar henne så värst sprang henne glatt till mötes.

Vi gick hem. Himlen mörknade ytterligare och det började regna. Vi tände en brasa i kaminen och kröp upp i soffan och tittade på inspelade trädgårdsprogram hela eftermiddagen. Jag inser att jag inte är någon vidare trädgårdsmästare som låter lite regn hindra mig från att vara ute och greja. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle hitta på. Kan konstatera att det varit lite sisådär med min första sommar med trädgård. Min tjusiga köksträdgård är ganska medioker. Bönor och squasch har vi gott om men det flak jord vi beställde borde vi nog ha förbättrat ännu mer, ingenting verkar vilja växa där.

Tomaterna har inte börjat rodna så värst än men är på väg. Den som står i växthuset når nu taket och vi borde nog klippt ner den i stället för att låta den så frodigt växa sig så hög som den hade lust. Men det ser ändå ut som den kommer att ge hyggligt mycket frukt. De stora blomlådorna är långt ifrån så prukande som vi föreställt oss. Men jag har fotograferat dem för att lära till nästa år. Pelargon
Har tappat fröpåsen till de pelargoner jag själv drev upp i våras, så jag vet inte vad den heter. Men jag är mycket stolt över den. Även över denna pelargon som övervintrat och som jag klippte ner hårt i våras, som tydligen bestämt sig för att den är en hängpelargon.
Så helt hopplös är jag ju inte.hängpelargon
Och även om det inte blev mycket gjort där i soffhörnan så hade jag varmluftsugnen surrandes i bakgrunden med en plåt svarta vinbär som jag ska torka. Faller det väl ut ska jag även torka vindruvorna när de kommer.

Och! I ett av programmen var det en kvinna som fyllde ett stort plastfat med sand. Hon hällde vatten på och skakade lite och hällde bort det överflödiga vattnet. Sedan tryckte hon ner stenar i ett mönster i sanden och avslutade med att hälla över betong. När det torkat borstade hon bort sanden med en pensel.

Lätt som en plätt och nästa gång jag är ledig så ska jag skapa såna fina plattor även om det regnar.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s