Min hund med nio liv

Igår efter jobbet kopplade jag mina töser och gick på kvällspromenad. De trippade iväg med svansarna vippandes glatt över marken. Framför allt Dunja som är uppvuxen i stadskvarteren ovanför Domkyrkan, älskar att uppdatera sig med alla doftspår som vänner och rivaler lämnat efter sig.

Vi tog några steg ut  på den enkelriktade delen av Kyrkogårdsgatan, Dunja först, sen Nour och sist jag. Det kör inte speciellt mycket bilar in där, bara de som ska parkera längs med gatan och ingen bil var i sikte. Alltså var jag helt trygg i förvissningen om att jag kunde låta hundarna gå någon meter framför mig. Nästa sekund börjar en röd bil som stått parkerad ca 20 meter bort backa mot oss i rasande fart. Allt gick så fort, så även om jag försöker bromsa ner filmen nu när jag ska spela upp den för min inre syn så hinner jag inte riktigt notera vad som händer riktigt. Ena sekunden går Dunja framför mig och i nästa ser jag bara bilen i ögonvrån komma emot henne och så försvann hon in under bilen. Jag bara skrek rakt ut och ryckte instikttivt i kopplen, hörde en liten duns och kände en touch i kopplet. Sen stod hon skakande vid mina fötter igen. Bilen körde så fort att alltihop tog nog max några sekunder om ens det.

Jag noterade att Dunja var hel och inte gnällde eller skrek av någon skada. Hon skakade med svansen mellan benen men verkade för övrigt ok. Men jag hade hört att bilen slog i nånstans, och nu skrek jag åt mannen i förarsätet som hade stannat och vevat ner rutan; Du körde på henne! Fattar du? Du körde på henne! Du körde på min hund! Om och om igen, samtidigt som han bad om ursäkt och sa att han inte sett hundarna. Jag skakade i hela kroppen och fortsatte skrika åt honom att han inte fick försvinna någonstans! Jag skulle ha hans kontaktuppgifter om det visade sig att hon var

skadad och jag tror att även han var lite chockad när han fick upp ett visitkort som han gav mig. Han körde iväg och jag tog med mig hundarna och satte mig på en bänk och grät och hackade tänder.
Även hundarna var omskakade och ynkliga men det tror jag mer berodde på att jag först ryckt hårt i kopplet och sedan skrikit och levt om. Jag svalde gråten, klämde lite på Dunja och klappade om dem båda och försökte glatt fortsätta vår kvällspromenad.

Jag förstår inte vad som flög i den där mannen, det hade inte ens blivit mörkt och han kan inte ha haft någon uppsikt alls över vad som var bakom honom. Han hade lika gärna kunnat köra på ett barn som gått lite framför sin förälder, eller för den delen mig, jag var ju bara någon meter bort. Det är ju dessutom enkelriktat och varför man backar 20 meter i hög hastighet rakt ut mot en trafikerad gata är också ett mysterium. I den tusendels sekunden som jag var helt övertygad att han kört över Dunja trodde jag också att han faktiskt gjorde det med flit.

Hon måste ha haft änglavakt. Igen! Kanske var det den där skyddet som hänger bakom bakhjulet som slog i henne innan han fick stopp på bilen. Eller så hamnade hon helt enkelt mellan hjulen och kröp ihop samtidigt som jag drog henne bakåt i kopplet.

Min finaste lilla Dunja har överlevt tumöroperationer och att varit bortsprungen en hel dag och nu att bli påkörd av en bil. Min kämpe!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s