Vaknatt på akuten

Sen kväll i slutet av förra veckan. Yngsta dottern drabbades av magsmärtor, kräktes och till slut svimmade hon. Hennes inneboende ringde på ambulans och jag kom inskenandes på akutmottagningen på Akademiska från andra hållet i taxi.

Klockan var runt halv ett på natten och sedan följde ett antal flummiga timmar sittandes i halvmörker vid min dotters sida väntandes på någon sorts besked. Vid såna här tillfällen suddas tiden liksom ut, ibland går den oändligt långsamt och sedan har det plötsligt runnit i väg två timmar och det enda man har gjort är att sitta och stirra på andetagen under filten framför och lyssna på blippandet från droppet. Runt oss snurrade tre herrar som till stor del var ett stöd i den rätt utsatta situationen men även på ett sätt bjöd på någon sorts underhållning för min del. Det var en medicinläkare och två sköterskor, även om det ibland var oklart vem som fattade de slutgiltiga besluten.
Dessa tre kom och gick i rummet under natten och det var något med hur de pratade med mig och min dotter, med varandra,i blickarna och minspelet som gjorde intryck. Jag var ju väldigt trött men det kändes faktiskt som jag befann mig i en sjukhusserie.

Det låter kanske som alltihop var ganska mysigt och nästan lite roligt men när min dotter svimmade på toaletten och akutlarmet gick och folk kom springandes från alla håll och jag hörde hur någon ropade ”jag måste få hjälp, hon är helt borta” var det allt annat än roligt. Att vara med om när människor svimmar är inte min bästa gren, varför kan jag skriva om vid ett annat tillfälle, och när de fått tillbaka henne i sängen, flyttat henne till en rum där de hade bättre uppsikt och kopplat henne till EKG, var jag så omskakad att jag hade frossa.

En av sjuksyrrorna blev min favorit, han kändes väldigt hängiven och engagerad och jag tror att han  till stor del låg bakom att hon fick stanna för observation nästa dag. Han sa att vi skulle få mer hjälp under dagtid och att vi skulle stå på oss så hon blev ordentligt undersökt. När jag nästa dag för kanske femte gången sa hans namn åtföljt med ”och jag tycker…” som om han var min vapenbroder här i världen insåg jag att det hela började bli lite fånigt.img_0490

Runt tjugo i sju på morgonen hände något. Under natten hade alla pratat allvarligt och dämpat, men nu höjdes plötsligt rösterna, det började skämtas och skrattas och en slags fredagskänsla infann sig. När nattskiftet gått av förflyttades vi till en dagavdelning och känslan av sjukhusserie försvann. Ingen brydde sig överhuvudtaget om mig, ingen erbjöd mig te och smörgås eller drog in en extrasäng som jag kunde vila mig lite i, inte ens en stol bredvid hennes säng hade jag. Ännu värre, det kom ingen läkare och gjorde någon direkt undersökning på min dotter heller så även om jag absolut hade stått på mig såsom min favvosyrra rått mig så fanns det ingen utom de stressade sköterskorna att vända sig till. De bad flera gånger om ursäkt för att hon hamnat mellan stolarna men det hjälpte ju inte direkt.

Så när hon på kvällen lyckats dricka och behålla lite vatten och kunnat gå lite utan att svimma skrevs hon ut. Som det så ofta blir när man sökt hjälp hos sjukvården får man försöka ställa sin egen diagnos och det troliga är att hon blivit matförgiftad.

Under dagarna i Uppsala har jag gått med hundarna i Uppsalas fina stadspark. Det hade varit på sin plats att använda kameran men eftersom den är utlånad tog jag några bilder med mobilen. Träd är alltid spännande och fantastiska men det händer något alldeles särskilt magiskt när det hängs upp ljus i dem. img_0491

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s