Julpyssel och önskade samlingar

Jag pysslar alltid i december. Jag tror att det är tiden som fritidspedagog som spökar, i december julpysslade vi med barnen, fixade basarer där alstren såldes till stressade och tacksamma föräldrar som slapp fixa med sånt hemma. För det blev aldrig så mycket pysslande med mina egna barn, det fick deras fritidsfröknar ta hand om.
Mina känslor för själva ordet är väldigt ambivalenta, sammansättningen av bokstäver tycker jag är fint och jag blir glad och lite nostalgisk av ordet pyssla. Men när M ska gå ut och bygga klart vitrinskåpet och säjer att jag kan pyssla med nåt inne under tiden retar det mig kollossalt. När han skrattat åt någon liten skev och ful sak som jag åstadkommit blir jag så arg att jag får tårar i ögonen. Så numera håller han masken och köper tålmodigt hem hönsnät som ska bli mossabollar och släpar hem stora konservburkar från restaurangen som ska förvandlas till fina ljuslyktor.

Ingenting jag gör blir särskilt fint men det är lite meningen, det ska synas att det inte är köpt. Jag är heller inte så superfingerfärdig och tålmodig och ska helst ha sällskap medans jag pysslar för att inte ledsna. Hittills har jag gjort en krans till hallen av enkvistar som ser precis så spretig och ojämn ut som jag vill ha den, ingen kan tro att den är köpt! Jag har gjort doftljus att ställa på toa, små etiketter att hänga på flaskor och paket av hobbylera, oändligt antal blomsterarrangemang med hyacinter, amaryllis och diverse mossa, kottar, torkade apelsiner och så vidare.
Jag använde baksidan av en frisörkam och gjorde hål i en apelsin samtidigt som jag tittade på herrarnas skidsprint. Jag har alltid tryckt i nejlikorna direkt i apelsinen med en fnasig, röd tumme som följd. Att göra hålen först var en uppenbarelse för mig. Dessvärre räckte bara min påse med nejlikor till halva apelsinen, men det kommer fler skidtävlingar.

zosi-i-tradSågade lite trädgrenar medans M åkte och köpte ved. Det slog mig efter en stund att det kanske inte är helt lämpligt att jag när jag är ensam hemma med Nour som enda sällskap sysslar med saker där det måste användas såg. Utan bil och körkort och med bara ett fåtal grannar skulle vi nog förblöda både Nour och jag om jag råkade såga i någon av oss. Så jag la en gren över två hinkar och tränade lite hoppning med Nour. Sedan kom Zosimov och busade runt och vill bli jagad under grenarna och riset som ligger utspritt i trädgården. Till slut klättrade retstickan upp i äppelträdet och kilade in sin trinda kropp i klykan under fågelbordet.

Så här i juletid tänkte jag även passa på att berätta om att jag samlar på snöglober. Det har jag säkert gjort i 20 år minst. Det är bara ett litet problem och det är att min samling består inte av en endaste snöglob. Något år när barnen var små tillverkade jag egna men de blev fula och  inte det minsta magiska som de riktiga globerna är. ! När tiderna är som de är, med krig, hat och naturkatastrofer så är det något fridfullt och lugnande att vända upp och ner på en glob och se snöflingorna sakta dala över ett oföränderligt miniatyrlandskap. Nu har jag lämnat en hylla ledig i vitrinskåpet att fylla med glober och vem vet, kanske går min önskan i uppfyllelse.

(Fast efter att ha snurrat runt och tittat på hemmagjorda glober funderar jag kanske på att ge det en chans igen)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s