Konsten att ta sig igenom Januari

Jag känner inte en enda människa som med förtjusning utbrister Januari! när man frågar dem om favoritmånad. Denna oändliga, bleka och trista månad som släpar sig fram i makligt tempo i väntan på något annat, något bättre, roligare.

Men ändå, jag blir irriterad på mig själv när jag tänker så. Förutom det självklara i att om Januari inte fanns vore inte tanken på Maj så lockande och full av längtan, den skulle inte vara något annat än en månad bland andra. I Sverige längtar vi, punkt slut! På det sättet är vi inget mellanmjölksland. Vi får vara på tårna under alla temperaturväxlingar och nyckfulla väderomslag.
Men…livet får inte bestå av transportsträckor som man bara måste ta sig igenom, som tex Januari och November.
Därför har jag satt mig ner och listat vad Januari har att erbjuda som inte Maj har.

Först på listan borde såklart lek i snö med rödblommiga kinder och småfrusna tår i raggsockor som följd vara. Men inte i år. Plus och minusgrader om vartannat gör världen isig och jag har drattat omkull en mängd gånger och promenaderna med hundarna är stela och stapplande. Tjejerna väger väl tillsammans in på högst 14 kilo men ändå får varje ryck i kopplet från deras sida mig att skrika av rädsla. Jag vet att en möjlig lösning på problemet heter icebuggs. Ska inköpas. Men här kommer listan:

  • Mitt handicap i Wii golf har förbättrats avsevärt den senaste månaden

    img_0993

  • Man kan vara hur lat som helst utan det minsta dåliga samvete. I lördags satt jag först med kaffet framför morgontv under en filt med alla djur runtomkring. Gick sedan på en rejäl promenad (mestadels i diken som var isfria). Tillbaka inne igen kröp jag tillbaka till sängen och låg och läste hela förmiddagen. Gjorde lite nytta någon timme, inklusive lek med Nour som har överenergi och sen la jag mig och sov middag.
    Även om maj kan bjuda på regn och rusk som gör att man måste kura inne så gör man det under protest. Världen är så vacker och prunkande och att sitta inne och studera den genom ett fönster känns som ett straff.

 

  • Vi tar oss igenom en hel del inomhus-projekt som kanske inte alltid är så roliga men ger en härlig tillfredsställelse när det är klart

 

  • Jag läser och läser. Så idogt och frenetiskt att jag slipper uppehållen som får mig att ibland bläddra tillbaka flera kapitel för att komma ihåg var jag var. De två senaste böckerna har varit helt olika.
    Alma Whittakers  betydelsefulla upptäckter. 
     En tegelsten på 600 sidor med långa innehållsrika kapitel och en berättelse som gör det omöjligt att gissa sig till vad som ska hända härnäst. Den grep tag så till den milda grad att jag kände mig manad att berätta delar ur den för M på morgonpromenaden och det brukar jag sällan göra. Jag vet ju att höra någon berätta storyn från en film eller bok är ungefär lika skojjigt som att höra om någons invecklade drömmar men ibland går det inte att låta bli.
    Den andra boken som jag just avslutat är Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. Snabbt berättad historia i korta roliga kapitel som inte bjöd på några överraskningar alls men fick mig att le. Nu väntar käraste Hanna Hellqvists senaste roman på mig. Den ser jag fram emot och recenserar den gärna framöver.
  • Vi ser på TV. Från April och sex månader framåt ser jag på min höjd på Ernst och något trädgårdsprogram. Men nu frossar vi i serier och filmer, även sånt som legat och väntat ett tag på det perfekta tillfället. En sådan film är Efterskalv som vi äntligen tog oss för att se härom kvällen. Jag läste recensioner och såg intervjuer om den när den gick upp på bio för en tid sen så jag var väl medveten om vilken typ av film vi satte tänderna i. Trots det var jag tvungen att pausa ungefär halvvägs för att ta en promenad i mörkret i skenet av en flackande ficklampa, bara för att andas lite och få trycket på hjärtat att lätta.
    Men i sluscenen brast det fullkomligt. Mitt i allt det förtvivlat mörka så glimtar det till en skärva, eller inte ens en skärva utan en nålsegg av ljus och kanske hopp och om man tittar bort bara för några sekunder kan det tänkas att man missar det. Och det fick mig att gråta och gråta. Av hänsyn till M tog jag mig samman efter ca  fem minuter men så fort han gick ut i köket började jag om med hulkandet. Jag gråter inte speciellt ofta till film, när jag var yngre hände det i princip aldrig. Nu är jag väldigt mycket mer känslig men bara vid ett tillfälle förut har en film drabbat mig så totalt. Det var när jag och döttrarna såg Josef Fares Zozo på bio för ett antal år sen. Även där var det slutscenen som fick mig att bryta ihop så fullständigt att jag omöjligt kunde ta mig ut biofåtöljen. Flickorna försökte trösta och torka mina tårar men inte förrän de började släppa in besökarna till nästa föreställning tog jag mig samman så pass att jag kunde förlytta mig och mitt gråtsvullna ansikte ut på gatan. Om någon av de jag mötte hade hoppats på en ny Faresrull ala Jalla jalla eller Kopps var hela jag en stor spoiler.
    Hur som helst, efter Efterskalv  dök Mandelmans upp i rutan och det brukar jag vanligtvis tycka är så myyysigt men den här gången blev jag mest irriterad av det klämkäcka och det fnysande fnittret.

Nu är det bara några skälvande dagar kvar på Januari och även om brorsan Februari bara är snäppet lättsammare så innehåller den tre dagar mindre. Dessutom smyger sig ljuset närmare, förlänger dagarna och sträcker sig högre över trädtopparna.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s