Att komma tillrätta med fel och brister

De senaste dagarna har mina tillkortakommanden upptagit mina tankar lite för ofta för att låta sig ignoreras.
Jag känner att det måste bli en förändring och att jag kan bryta invanda mönster trots att jag sannerligen börjar bli en rätt gammal hund.

lang-skugga

Lång och ståtlig skugga

Nummer 1. Jag ska lägga band på min otålighet. Jag såg ett program med Nigella härom dan där hon ugnsbakade rädisor. Hon halverade dem och rörde om dem med lite olja och hällde ut dem på ett fat. Huller om buller rullade de ut på fatet men så skulle det inte se ut. Alla skulle vändas med snittytan ner och nu började det krypa i kroppen på mig. Nigella pratar ofta om att det är meditativt att laga mat och jag vill verkligen känna så jag också. Jag kan ju absolut släcka lampor, stänga av alla störande ljud och lägga mig raklång i sängen en halvtimme och aktivt leda mina tankar ned till djupavslappning. Men min matlagning är slarvig och sällan fint och pyssligt upplagd.
Likadant när jag brer en macka för att ta med till kaffet framför morgontv. Jag ställer aldrig undan smör och ost innan jag beger mig. Jag lägger aldrig smörgåsen på ett fat utan snabbt bär det iväg bort till tv:n med mackan i handen och oftast är den halvvägs uppäten när jag landar isoffan.
Och jag skäms lite över min sådd förra våren. Det slängdes ned fröer lite hit och dit, krukorna var i en mängd olika storlekar och ingenting märktes upp.
Min hatkärlek till Mandelmans har inga gränser på torsdagskvällarna. Där pysslas det noggrannt ner till varje liten detalj, lugnt och metodiskt och jag fnyser uppretat. ”Hur hinner människorna?” Jaha nu byggs det flotte till andungar och tas hand om tomatfröer och slungas egen honung” Så där glada och avstressade ser de nog inte ut när kameran stängs av.
Fast egentligen handlar allting om att jag är så gränslöst avundsjuk och att jag samtidigt vet mina begränsningar. Det där livet kommer jag aldrig att få uppleva men visst kan jag väl försöka lite att ta efter Nigella och Mandelmans?
Så när mina rädisor börjar ta form ska jag ugnsbaka dem och lägga upp dem fint på en bädd av egenodlad sallad på ett vackert blått fat som jag har.
Och denna vår diskar jag omsorgsfullt krukorna och ställer upp dem på tråg, tydligt uppmärkta på remsor som jag klippt av gamla mjölkpaket. Det ser så prydligt ut och mitt hjärta svämmar över av självkärlek.

himmel-rod

Himmel rosa

Nummer 2. Sluta vara så rädd och dramatisk.
I gästhuset har vi ett loft där vi bökat upp allt möjligt. Jag har hjälpt till att lyfta upp saker men aldrig själv tagit mig upp för stegen av den enkla anledningen att jag inte vet hur jag ska ta mig ner.
Nu hade jag bestämt att jag skulle ta mig dit, kolla igenom vad som befinner sig där och ställa i ordning i hyllor som M monterat upp. Det gick inte att stå upprätt, det var trångt och rörigt och jag gnällde nog en hel del över ont i ryggen, varför vi inte slängt en massa som jag tycker är skräp, men jag hittade också en hel del saker som jag ville ha med mig ner.
Och när det var dags att ta mig ner fick jag hjärtklappning och började gråtskratta och oja mig över att detta kanske var det sista jag gjorde i livet. När M suckade och sa att faktiskt inte är särskilt högt och inte farligare att klättra ner än upp svarade jag ilsket att jag troligtvis kommer att falla baklänges och bryta nacken om en liten stund bara, så sluta sucka!
Och det är alldeles sant. Jag får dödsångest i såna situationer och är på fullt allvar skräckslagen. Såklart jag vet att vad som helst kan hända när som helst och hur som helst, men att klättra ner för en stege utan att kunna hålla mig i nånting är livsfarligt och det känns som mitt liv hänger på en skör tråd.
M tyckte att jag skulle klättra upp genast igen och träna på att bli mer modig men det gick bara inte. Men nästa gång jag utsätter mig för något som skrämmer mig ska jag försöka styra mina tankar och inte fantisera ihop ond bråd död. Faktum är att jag ofta känner den där känslan i magen när jag tar trappan ner på T-centralen till tunnelbanan. Att om jag snubblar kommer jag att slå huvudet i stentrappan och troligtvis dö eller bli förlamad.
Jag ska börja med att sluta tänka så.

Nummer 3. Ha lite bättre koll på saker. Vi blev medbjudna på ” Entrepreneur of the year” för en tid sen. Grundaren av Cinnamon skor  var med och tävlade om Årets kvinnliga stjärnskott.
Dag och tid hade jag koll på och tog sent omsider också reda på plats. Det var stadshuset i Stockholm. Jag har jobbat en del i Uppsala stadshus och det är väl inte den sexigaste platsen jag vet så mina förväntningar på Stockhoms dito var inte särskilt högt ställda. Tills jag stod där i Blå hallen och bet mig förundrat i läppen. Jag hade absolut tänkt till på hur jag klätt mig men hade ju inte fattat att detta vara Gala och att jag skulle stå helt ensam i min blus och finbyxor. guldgubbe
Självklart var det ingen som brydde sig om hur jag såg ut men om jag hade kollat upp lite bättre och bara varit lite mer allmänbildad så hade jag klätt mig annorlunda och därmed kännt mig lite mer bekväm.
Någon vinst blev det inte men det kändes ju onekligen lite festligt när servitörerna kom nedför trappan med vår sprakande efterrätt.

efterratt

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s