Sorgsen

Fredagen den 8 April. Vi hade varit på trädgårdsmässan i Älvsjö och precis kommit hem till Smara när de bröt radiosändningen och sa att ett möjligt terrordåd hänt i Stockholm. 30 sekunder senare fick jag sms av min dotter att hon var kvar på sitt kontor. Förvissade mig om att sonen befann sig i Gamla stan och sedan blev jag sittande helt oföretagsam.
Inte förrän jag hört att mina barn tagit sig till kusinen på Kungsholmen kunde jag förmå mig att laga lite mat, äta den, prata lite.

På lördagen hjälpte jag till med att isolera hönshuset och fixa med jordgubbslandet och det var skönt att sätta händerna i något praktiskt även om jag hela tiden kände mig oändligt långsam I vanliga fall gör jag saker fort och ganska ofta fel men nu kändes både kropp och hjärna så sega.

När vi åkte till bikursen på söndagen kände jag som en diffus oro. Som om jag höll på att få magkatarr och hela min kropp var som inställd på katastrof.
Jag försökte skjuta det ifrån mig och lyckades nog rätt bra ändå. Bina hade äntligen vaknat till liv och vi fick hälsa på dem vilket vi väntat på med spänning. Redan nu hade de små gula byxor fulla med nektar, troligtvis från grannarnas krokus.bin
Som ett första steg mot en egen kupa snickrade vi en ram i snickarboden.

Men så fort vi lämnat kursen kom oron tillbaka och jag kunde inte sätta fingret på varför. Inte förrän manifestationen på Sergels torg var avslutad släppte den svidande känslan i magen. Jag känner verkligen kärlek till varenda modig människa som deltog i den och jag tycker att det var fantastiskt att den kunde genomföras så snabbt inpå. Men undermedvetet var jag tydligen mycket mer orolig än jag visste om.

Idag har jag städat hela huset. Fortfarande är jag långsam men eftersom det har regnat nästan hela dagen så har det inte gjort så mycket. All vår tid har ägnats åt hönsens hus och inne har det bara blivit rörigare och rörigare. Inte har det blivit bättre av att fröken Nour har löpt. Visst har hon fixat lite själv med att hålla rent där bak men kom ganska snabbt på att man kan hasa omkring på rumpan över golven för att få bort det kladdiga. Med följd att det är blodiga spår lite kors och tvärs över våra vita golv. Till det har hon som vanligt grävt i leran och sen studsat in med leriga tassar och det har varit en ojämn kamp med skurmoppen däremellan. Men nu är hon inte längre någon blodhund och i morgon ska hon bada!

Jag får helt enkelt inse att jag som så många andra går omkring med en sorg som är svår att skaka av sig. Det får väl ta den tid det tar.

Annonser

One thought on “Sorgsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s