Ont!

Söndag eftermiddag. Solen flödade över mig där jag satt på soldäcket, men vinden fladdrade och fläktade på och stunden var värd att spara till kalla vinterdagar.OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Min uppmärksamhet var riktad till våra nya vänner som simmar runt i dammen. Tio söta små guldfiskar som än så länge är rätt små men som ska växa till sig till ca 20 cm. Tråkigt nog är det 9 orange och en liten ljus blekfis och den lilla ljusa håller sig hela tiden för sig själv vilket inte känns helt ok.
Näckrosornas blad har nått vattenytan men några blommor har inte slagit ut så jag har pyntat med en av våra fantastiska pioner.

M fixade på bland rabatterna och jag kände att jordgubbslandet kallade på min uppmärksamhet. Det är ett kliv ner från däcket till gräsmattan på kanske 1,5 dm och jag tog ett, kanske för ivrigt, skutt ner. Hälen hamnade i en grop och fotleden vreds snett. Även jag vred mig, av smärta, det gjorde så fruktansvärt ont och jag förstår inte hur M fick upp mig till altanen.
Foten lindades om men jag sov inte mycket den natten och strax efter sju morgonen efter åkte vi in till ortopedakuten.
M gick före för att fixa kryckor till mig men jag kämpade mig ner ur parkeringshuset till trottoaren för egen maskin. Väl där strilade tårarna i sån milda grad att två personer stannade och frågade om de kunde göra något för mig. ”Det är bra, har bara så ont i foten” flämtade jag samtidigt som jag drog in magen eftersom jag insåg att min andning påminde väldigt mycket om det man lär sig på profylaxkurs.

Efter röntgen konstaterades det att jag har en liten fraktur över fotknölen men, hipp hurra! den sitter så väl till att jag slipper gips.
Men det är också det enda lilla glädjeämnet i den här historien. Även om jag slipper gipset så gör det konstant ont och varje liten promenad jag ger mig ut på är en utmaning. Att sitta i en stol och vänta på uppvaktning är roligt i max en halvtimme sen känns allt bara obekvämt. Jag satt tex i minst sju minuter och väntade på kaffe när jag plötsligt såg M traskandes ute på vägen! han hade helt glömt bort mig.

Tre veckor trodde läkaren att jag behöver ta det lugnt. Ingen kommer att orka med det, inte minst jag själv, så jag har bestämt två veckor, sen får det vara bra!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s