Arkiv

Vargfrossa

Tidig morgon, strax efter sju i förra veckan. Katten Zosimov kom smygande upp i min säng som redan var full med mig och två hundar. Han råkade sätta en tass på Dunja som låg och sov under täcket och i vanlig ordning vaknade hon med ett irriterat gläfs. Eftersom Zosi sällan är ute efter tjafs hoppade han snällt ner på golvet igen och la sig på mattan. Bara någon minut senare kom M in i rummer, lutade sig ner över hankatten och pratade med jollrig röst samtidigt som han strök honom över ryggen och huvudet.
Jag var ju i full färd med att låtsas sova men detta beteende från M´s sida var extremt förbryllande. Han gullar i princip aldrig med Zosi.zosi-i-trad

Jag öppnade ena ögat och frågade: Vad GÖR du??
Fick till svar att vår granne lagt upp på FB att hon sett en varg (eller vargliknande hund) attackera vår katt någon timme tidigare.

Min första tanke var att detta verkade lite för omöjligt för att vara sant. En varg i lilla fritidsområdet Smara? Men sedan började jag läsa artiklar om vargar runt om i Norrtälje som tagit hundar som gått lösa i skogen eller på folks tomter trots att det varit ljusan dag och människor i närheten.

Och plösligt kan jag helt enkelt inte slå ifrån mig känslan av att vara iaktagen av ett par lysande gula vargögon när jag går runt i skogsdungarna runt omkring.
Skogarna är fulla av svamp och äntligen har vi lyckats hitta på de små skygga trattisarna. Men nu har jag så väldigt svårt att motivera mig att gå ut längre, så himla dumt! Det bästa som finns ju, att lufsa runt i skogen.
Vargar bor djupt inne i de värmländska skogarna, inte ska väl jag behöva fundera över dem?

Nåja jag vet inte, kanske är vår granne Krösamaja och jag Emil som snart är i full färd att gräva en varggrop. Nästa vår har nog allt detta blåst över.

Har lyckats ta en fin bild av lilla Taylor, som av prickarna på bröstet av döma är en liten fin höna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Var på en jättefin hönsmarknad på Blomsterlandet i Norrtälje i helgen. Hittade på denna ståtliga Brahma-tupp som jag så gärna skulle vilja ha. Vet ju att jag inte får för grannen men drömma kan man ju alltid göra. Brahmor gal tydligen dovt och sällan!

Slutligen en bild på Nour och Zosi som myser tillsammans på min mage. Gullisar!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Annonser

I väntans tider

Inte trodde jag att jag skulle snudd på längta ihjäl mig efter ett gäng bin. Vi har nu gått i bikurs sen i mars. Sen dess har vi gått från totala idioter till kanske en smula mindre okunniga och tanken har slagit mig ett par gånger att detta med biodling nog inte är för oss. Men allteftersom de andra i kursen fått hem sina bin så har suget efter den egna kupan bara blivit större och större.

När vi fick tag i en tjej som kunde sälja oss avläggare (en låda med tio ramar som start till ett nytt bisamhälle) visade sig att hon inte använde den typ av kupa som vi hade tänkt. I stället för lågnormal köpte vi i stället 3/4 Langstroth. De kuporna ser inte riktigt likadana ut som de på bikursen vilket bara det känns lite förvirrande.
Men i väntans tider har vi målat lådor och gjort i ordning vaxramarna och det har på sitt sätt varit mysigt. Nu har vi kört iväg med en av våra lådor dit säljaren sedan flyttar över bina. Och nu är det bara att vänta.biodlare

Foten blir långsamt bättre, jag känner mig oerhört otålig. under dessa 3 veckor börjar kläderna strama betänkligt och min längtan efter en riktigt tröttande långpromenad är enorm.
I dammen simmar numera bara nio fiskar. M grejade med dammen en kväll och kom in och berättade att han klappat blekfisk. Morgonen därpå låg den död på botten. Men får absolut inte klappa fiskar lärde mig en av tjejerna på bikursen men kanske mådde den inte så bra redan innan. Den simmade mest uppe vid ytan och snappade luft och de andra fiskarna undvek den ju. Men läxan att inte peta på dem har vi lärt oss.

Har under våren haft en höna som jag varit lite osäker på. La upp en bild på en av hönsgrupperna och svaret jag fick var att denna höna troligtvis var en tupp! Eftersom grannarna uttryckt ”ingen jävla tupp” så kändes det lite oroligt. Hen är så gullig och tanken på att så här direkt behöva göra oss av med en av dem kändes jobbig. Vi åkte bort över midsommar och när vi kom hem hade hon värpt två ägg! Jag döpte henne till Fiafjompa eftersom hon ligger där alldeles ensam inne i kattburen som fungerar som rede och gör sin grej medans de andra struttar runt ute på gården. När hon är klar går hon ut på trappen till hönshuset och ropar upphetsat och stolt ut händelsen i minst fem minuter. Väldigt gulligt och det är mycket praktiskt för vi behöver inte gå och titta i onödan. Men också lite oroande att de alla nio ska göra på samma sätt efter att de har värpt. Det kommer i såna fall bli ett jäkla liv!


Äggen är vackert ljusbruna men än så länge små, det är liksom inte så mycket mat. Men stor gula och extremt goda.
Brahmahönorna heter numera Rebecka och Fiona och de är väldigt stiliga men fortfarande väldigt klumpiga. När jag sträcker fram handen med frön äter den andra försiktigt ( de som vågar) utom Fiona som hugger åt sig och lämnar bitmärken i min handflata.

Vid kortsidan av gästhuset där hönsgården ligger växte det förut ett ostyrigt björnbärssnår som grep tag i mitt hår och mina kläder när jag trängde mig förbi. När det nu är borttaget har denna förtjusande ros tagit över, vi visste inte ens att det växte en ros där. Hönorna nöjer sig tydligen med att gödsla den och den är helt översållad med knoppar! OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Välkommen sköna Maj

April övergick i maj och alla oförrätter är glömda. Glada och tacksamma strosar vi barbenta runt i trädgården och applåderar nöjt varje litet nytt skott som piggt tittar fram ur marken. Om ett par veckor ojar vi oss igen över att allt fullkomligt exploderar, man hinner ju inte med, varför går alltid våren så fort? Men nu råder förnöjsamhet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hönsen börjar bli vana vid oss och sin nya bostad. Stolt (som den tupp vi inte har) ser jag hur de nu sitter högre och högre på de tillfälliga sittpinnarna vi ställt in. Försöker locka dem med allehanda grönsaker från köket men det gillas inte alls. Men när jag kastar in daggmaskar som jag grävt upp ut lerjorden blir det upphetsad glädjeyra.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Zoki

Zoki (döpt efter en undulat jag hade som barn eftersom hon har en sån burrig undulatlook runt huvudet) står till och med och tigger när hon ser mig med spaden i högsta hugg.
Vår ensamma Maran-höna är döpt till Sana (Skam) för att hon är självständig, modigast och väldigt snygg.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Självständiga fröken maran

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fröknarna ligger i en hög i dörröppningen och solar

Pratar med henne när jag är inne och pysslar: ”jaså du ska köpa russebuss du Sana. Hur ska du fram 300 000 kr hade du tänkt” och hon lägger sitt huvud på sned och ser ut att fundera över det hela.

M plockade fram en gammal rostig plåt som han tänkte sätta vid hönshuset för att förhindra hönstjuvar från att gräva sig in. Men den blev jag jätteförtjust i så den satte vi i stället som en rundel där vi planterat lavendel och riddarsporre. Lavendeln som vi planterade förra sommaren har inte överlevt så den här gången har vi varit jättenoga med jord, till och med blandat i medelhavsjord.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag passade på att lägga ut en grusgång där vi oftast går till hönsen som varit lerig och ful.
ÄlgDet går framåt med biodlingskursen. Under älghuvudet börjar allt falla på plats. Om maskrosorna börjat blomma till nästa helg ska vi få prova att flytta lådor på ett riktigt bisamhälle. Spännade!

 

Höns i vårt hus

Så var då köpahöns-dagen inne. Vi var uppe tidigt och satte upp två av sittpinnarna, det skulle egentligen även vara en tredje men vi bestämde att fixa det senare när hönsen var på plats. Städade i deras rastgård och strödde ut gamla torra löv eftersom det blivit så lerigt efter att vi har trampat runt där i ett par veckor nu. Strö på golvet i huset och vattenautomaten påfylld sen begav vi oss.
Vi åkte till ett nytt ställe som ligger lite närmare geografiskt. Men det betydde att jag inte hade en aning om vilka raser som fanns att välja på. Kanske skulle jag komma hem helt utan höns om ingen föll mig i smaken…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Faverolle och i bakgrunden Skånsk blomme

Men väl på plats plockade Höns-Börje fram alla möjliga höns och plötsligt ville jag ha allihop. Jag studsade runt och utbrast, Å så gullig, den vill jag ha! om var och varannan och tog dem sen varligt i famnen och placerade dem i transportlådorna. Var noga med att det skulle vara två av varje ras men till slut övertygade Börje mig om att det inte alls måste vara så, tjejerna är ju jämngamla så de kommer att hålla ihop ändå.

Så därför blev det 2 skånsk Blomme, 2 Brahma, 2 Faverolle, 2 Wyandotte men bara en fröken Maran.

Hemma igen släppte vi ut dem i rastgården och stod sen som paralyserade och tittade på när de försiktigt struttade runt och kollade in omgivningen. Och så förflöt eftermiddagen. Jag gick in och dammsög lite och sen gick jag ut och tittade till hönsen. Hällde upp vatten i skurhinken men kunde inte börja torka golven innan jag sett hur hönsen mådde.

De pickade i sig lite korn, skvätte runt ibland  löven och vågade sig till slut upp på kanten till sandbadet, allihop i en liten skock. Förutom maran-hönan som höll sig lite på sin kant. Vi ställde in mat och även lite rivna morötter och kokt potatis i huset för att locka in dem men ingen av dem kände sig hågad att trippa uppför rampen trots att timmen började bli sen. Till slut fångade vi in dem en och en och lyfte in dem i huset och alla var tämligen lugna och mysiga förutom en av blommehönorna som flaxade och kacklade i högan sky över att ha blivit infångad. Väl inne i huset åt de kvällsmat, vimsade runt och spillde ut men verkade ändå ganska nöjda. Dock visade ingen av dem något intresse av sittpinnarna. Ute i rastgården försökte någon av dem att sitta lite på en gren som låg platt på marken men de knubbiga brahmorna hade ingen teknik och balans alls utan störtade handlöst en centimeter ner i backen igen.

I huset hade M pedagogiskt snickrat en stege som antingen kunde användas att sitta på eller klättra upp till sittpinnarna som lägligt satt placerade över bajsbrädan. Men vår lilla skock burrade ihop sig i ett hörn och ingen verkar fatta att de ska sitta på pinnar och bajsa på en bräda! För att det ska vara enkelt för matte och husse att städa. Googlade detta senare. Dels, hönorna vill inte gå in självmant och hönor sover inte på pinne. Och vips! dök det upp en massa trådar om detta. Man får bära in dem på kvällen och lära dem att sitta på pinne. Någon brukade vänta tills de sov och sen försiktigt placera dem på pinnen och hoppas att de vaknar nästa morgon fortfarande på pinnen. Brahmor kan man inte ha alltför höga förväntningar om.
Vi får ta det pö om pö.

 

 

 

Småprat

Jag pratar med mig själv.

Att prata för sig själv tror jag är ganska vanligt. Att gå runt och småmumla när en pysslar med annat, kanske för att memorera saker eller vad vet jag.

Men jag pratar med mig. Långa monologer, då jag berättar och reder ut speciella händelser i mitt liv. Händelser som går på repeat i mitt huvud och som inte stillnar förrän jag berättat dem högt för mig själv. Min simultanförmåga är låg, så oftast sitter jag still medan jag gör detta. Eventuellt, om det är något extra jobbigt går jag runt lite planlöst i lägenheten men det här är viktiga saker, jag kan inte diska, reda ut tovor ur Dunjas päls eller borsta tänderna samtidigt.

Koncentration är alltså viktigt och ibland måste jag ta om flera gånger, då jag vänder och vrider lite på mina känslor inför det jag berättar om. Om jag berättar om något som någon sagt eller gjort så kan jag ena gången vara jätteförstående och förlåtande och i nästa stund vara avundsjuk och sur.

Detta är en hemlighet som jag inte alls vill dela med mig av och det är mycket obehagligt om någon kommer på mig. Att någon smyger sig på mig när jag pratar med mig själv är lika olustigt som att komma på någon med att läsa min dagbok.

Och även om jag vet att psykologer applåderar mitt beteende så är det privat och inget jag vill dela med andra. Och det kräver ensamhet och planering, jag vill ju kunna prata klart. Om någon familjemedlem kommer hem en timme tidigare än bestämt kan jag helt abrupt få avsluta min ”prata” och då känner jag mig oftast olustig och oklar.

Mina djur pratar också. Genom mig och det är ju också ganska töntigt, för att inte säga pinsamt. Och det händer inte bara när vi är ensamma, jag och djuren, utan även bland familjen. Det kommer helt automatiskt och även om min dotter blir tokig när  hon säger något och våra husdjur svarar så fort jag är i samma rum så är det svårt att låta bli.De fyrbenta har ju såklart olika röster som är rätt fåniga men skulle någon be mig prata som Dunja nu så skulle det inte gå. Har faktikst ingen aning om hur hon låter.
Inte så att jag har något sjätte sinne som läser mina djurs hjärnor men jag vet aldrig vad Dunja ska svara innan hon (jag) öppnar munnen. Det är lite grann som att skriva en bok, ibland kommer formuleringar som man inte hade en aning om att man hade.

Detta känner många djurägare igen sig i, det vet jag. Vi blir så i symbios med våra djur att vi ibland inte vet var de slutar och var vi börjar.
Även om mina gränser ibland sträcker sig lite väl långt även i mina egna ögon så pratar inte mina djur ute bland andra. Då är det helt tyst inuti mitt huvud och vi håller oss obevekligen till kroppens språk.

Därför skrattade jag både gott och ganska rått när min dotter kom hem och berättade att hon och Dunja träffat hund plus matte på promenaden. Hanhunden blev mycket intresserad av Dunja och försökte kråmande och viftande närma sig henne. Hon tittade bort som hon brukar, gjorde en lång lov åt sidan som nog kändes ganska utstuderat både för hunden och dess ägare och min dotter gjorde en liten ursäktande rörelse med händerna. Men innan hon hann säga något utbrast hundens matte med en mörk och larvig röst ”men, varför vill du inte hälsa på mig? Jag som tycker att du är så fin? Jag är jättesnäll, jag lovar!”
Dottern kom helt av sig och svarade ingenting på detta. Skyndade hem och frågade om Dunja, eller jag, hade svarat om det varit jag som varit med? Och nej, det hade jag inte, jag är både för blyg, hämmad och liksom korrekt för det.  Men det vore ju onekligen fantastisk om vi hundägare släppte allt och började prata med varandra med respektive hunds röst och titt som tätt händer det säkert också. Å, på vilket bra humör jag blir på när jag föreställer mig dessa konversationer.

Nour fyllde 1 år i lördags. Hon är fortfarande liten men har lagt på sig ordentligt. När hon ligger ihoprullad i mitt knä är hon precis som en liten, tjock bebis!nour-sover

Ljuvliga Ninja Turtels-killar

Låt mig presentera Rafael, Donatello, Michelangelo och Leonardo. Lite drygt fyra veckor och nu går det undan i utvecklingen må jag säga. För några dagar sen tultade de fortfarande fram, utan styrsel eller mål och vi klappade förtjust i händerna åt att de klarade av att kravla sig ut ur sovkojan alldeles på egen hand. En hage ställdes ut i form av kompostgaller och den var alldeles lagom stor för dem att tumla runt i tyckte vi då alltså, för några dagar sen.ungar

I morse när vi kom hem, hundar och diverse folk, kom tre av dem springandes över golvet i en mycket målmedveten välkomstkommitté. Hålen i gallren är små men tillräckligt stora för att pressa sig ut igenom om man verkligen vill och det ville de! Hundarna svansade glatt in och möttes av en Rafael som på snedden trippade på tåspetsarna med sin lilla rygg uppskjuten så högt han nånsin kunde och fräste och spottade. Ja han spottade faktiskt och även om jag tyckte att hans lilla figur var så oändligt näpen och gullig så var han tillräckligt skräckinjagande för att få hundarna att förbryllat backa.

Jag försökte lyfta tillbaka dem in i hagen men så fort jag stoppat in en så skuttade någon annan ut och sprang sitt allra fortaste ut i köket där de inte alls ska vara.

Jag vet av erfarenhet att detta bara är början, snart har vi dem hängande i gardinerna och klättrandes under kläderna när man hjälplöst står med händerna i diskbaljan. Ganska jobbigt men alldeles, alldeles underbart!Halloj

 

Tips och trix för hundar (och människor)

DunjaMin hund är min följeslagare och vän. Som jag gråter och snorar ner pälsen på när livet bråkar med mig. Som ligger bredvid mig i soffan och snällt överlåter all makt över fjärrkontrollen till mig. Som följer med mig precis vart som helst och som litar på mig in i döden.
Fast det där sista är faktiskt en stor lögn!. Denna underbara och förhärligande bild av relationen hund-människa är djupt inpräntad i oss alla och det var ett ganska hårt slag för mig att inse att detta inte riktigt stämde in på min och min hund. Lilla Nour är fortfarande min bebis som lullar efter mig var jag går, tar varje chans att få ligga nära mig och till och med väntar utanför dörren när jag är på toa.
Med lilla valpen Dunja var det ungefär likadant men det är det sannerligen inte längre!

Jag tror på fullaste allvar att det vimlar av människor som har exakt den ovan beskrivna relationen med sin hund. Och jag har den också till viss del men bilden är på sina håll ganska skev. Jag ska förklara hur jag menar.

Jag vill som hundägare kunna läsa hennes signaler och helt enkelt förstå henne och därifrån göra rätt. Men till mångt och mycket så är det som att läsa baksidan av en igentejpad bok. Kanske är det hormonerna som spelar in men jag tycker att hennes humör pendlar hit och dit som en pendel.

Till exempel har hon utvecklat en nästan kuslig känslighet för mina tankar. Jag sitter i soffan och Dunja ligger till synes djupt sovandes bredvid mig. Jag tittar på hennes toviga päls (eller för långa klor) och reser mig för att hämta borste/kloklipp. När jag är tillbaka ligger Dunja under soffan. Jag har faktiskt prövat att tänka att jag ska hämta ett glas vatten i köket och på tillbakavägen tagit kloklippen i farten. Återigen ligger den lilla tankeläsaren under sängen. Detta är ju fascinerande om än irriterande och tyder ju på att min lilla vovve är rätt smart. Men ibland blir hennes misstänksamhet bara för mycket. Vi har varit ute på promenad och halvvägs hem börjar det störtregna. Vi kommer hem frusna och kalla och droppar ner hela hallen. Väl uppkrupna i soffan vill jag att även hon ska få del av min mysiga fleecefilt och försöker bädda in henne under den. Men jag hinner bara böja mig fram så skuttar hon undan och springer ini ett annat rum. För att krångla till det ytterligare så gör hon bara så ibland. Lika ofta försöker hon uppfodrande själv att försöka få upp en flik av filten som hon kan krypa in under. Eftersom jag inte alls har hennes talanger i tankeläsning så jag vet jag sällan på förhand vilket humör hon är på.

Hon är rädd för allt möjligt. Förutom fyrverkerier, veterinären och att åka bil så är hon rädd för andra hundar som skäller (oavsett storlek), människor som haltar eller på annat sätt inte tar sig fram som hon är van vid, kvarglömda grejer i lekparken som inte var där sist vi besökte den.

Plötsligt och utan förvarning blev hon plötsligt rädd för mitt sovrum. Vad som orsakat hennes rädsla har jag ingen som helst aning om. En dag stod hon bara och såg på mig utanför tröskeln och skakade som ett asplöv. Kröp in under soffan och jag låg platt på magen och lockade och pockade men snäll röst och korvbitar. Allting kändes jättejobbigt, till slut träffade jag henne bara när vi var ute på promenaderna övrig tid låg hon inne och tryckte i min sons rum. Alla andra platser i lägenheten undvek hon. I början gjorde jag bara dumma saker, ömkade henne, tyckte synd om henne, tyckte synd om mig och ingenting av det hjälpte såklart. Så jag lade pannan i djupa missklädsamma veck. Hur skulle Ceasar ha gjort? Jo han hade sagt att jag skulle förvänta mig det beteende som jag önskade istället för att lägga energi på det oönskade. Dunja har bra balans, springer obehindrat på murar och stockar och klättrar som en liten get upp i träd med hängande grenar. Då är min lilla skrutta världens modigaste! Så vi ägnade mycket tid åt att göra modiga saker på promenaderna, även att krypa genom rör som först kändes lite läskiga för att höja ribban lite. Dessutom gör hon gärna konster i utbyte mot köttbulle. Att bara locka in henne i mitt rum med hjälp av godis hade ju inte fungerat, det hade jag provat. Men nu kopplande jag henne och gick bestämt in i mitt rum, bad henne dansa lite, hoppa upp i sängen och göra high five och sedan gick vi ut igen. Vi gick runt lite i lägenheten och gjorde konster en stund och sedan kopplade jag lös henne och lät henne vara. Nästa dag gjorde vi om det, nu en lite längre stund. Det tog tid, allting tar tid, man måste ha tålamod och tillslut fungerade det.IMG_0621

Det kallas positiv värdeladdning eller något liknande det där, att ladda en situation eller plats med angenäma minnen. I det här fallet fick jag byta ut det otäcka mot liten dans på tåspetsarna med en köttbulle under nosen. Det går alldeles utmärkt att omsätta detta i ens eget liv. Låt oss säga att det finns en människa i din närhet som du inte alls gillar. Men eftersom det är en arbetskamrat kan du inte undvika hen och det vore bättre för er båda om du kom över din aversion. Innan du går till jobbet sprutar du på dig lite av din favoritparfym, den du bara har när det är fest och glam. Varje gång som personen i fråga öppnar sin tröttsamma trut på ett möte lyfter du handleden och nosar lite på den festliga parfymen. Okej jag erkänner själv direkt att det där var lite för tunt som belöning. Men låt oss säga att du har en gruyère som du tar en liten tugga av varje gång?  Med lite tålamod har det effekt jag lovar, det kan ta några veckor men det kan det ju vara värt. Kanske tål du inte längre ost vid det laget eller så har du ökat några kilo, men det var ju inte bantningstips jag skulle dela med mig av nu eller hur?