Arkiv

Tips och trix för hundar (och människor)

DunjaMin hund är min följeslagare och vän. Som jag gråter och snorar ner pälsen på när livet bråkar med mig. Som ligger bredvid mig i soffan och snällt överlåter all makt över fjärrkontrollen till mig. Som följer med mig precis vart som helst och som litar på mig in i döden.
Fast det där sista är faktiskt en stor lögn!. Denna underbara och förhärligande bild av relationen hund-människa är djupt inpräntad i oss alla och det var ett ganska hårt slag för mig att inse att detta inte riktigt stämde in på min och min hund. Lilla Nour är fortfarande min bebis som lullar efter mig var jag går, tar varje chans att få ligga nära mig och till och med väntar utanför dörren när jag är på toa.
Med lilla valpen Dunja var det ungefär likadant men det är det sannerligen inte längre!

Jag tror på fullaste allvar att det vimlar av människor som har exakt den ovan beskrivna relationen med sin hund. Och jag har den också till viss del men bilden är på sina håll ganska skev. Jag ska förklara hur jag menar.

Jag vill som hundägare kunna läsa hennes signaler och helt enkelt förstå henne och därifrån göra rätt. Men till mångt och mycket så är det som att läsa baksidan av en igentejpad bok. Kanske är det hormonerna som spelar in men jag tycker att hennes humör pendlar hit och dit som en pendel.

Till exempel har hon utvecklat en nästan kuslig känslighet för mina tankar. Jag sitter i soffan och Dunja ligger till synes djupt sovandes bredvid mig. Jag tittar på hennes toviga päls (eller för långa klor) och reser mig för att hämta borste/kloklipp. När jag är tillbaka ligger Dunja under soffan. Jag har faktiskt prövat att tänka att jag ska hämta ett glas vatten i köket och på tillbakavägen tagit kloklippen i farten. Återigen ligger den lilla tankeläsaren under sängen. Detta är ju fascinerande om än irriterande och tyder ju på att min lilla vovve är rätt smart. Men ibland blir hennes misstänksamhet bara för mycket. Vi har varit ute på promenad och halvvägs hem börjar det störtregna. Vi kommer hem frusna och kalla och droppar ner hela hallen. Väl uppkrupna i soffan vill jag att även hon ska få del av min mysiga fleecefilt och försöker bädda in henne under den. Men jag hinner bara böja mig fram så skuttar hon undan och springer ini ett annat rum. För att krångla till det ytterligare så gör hon bara så ibland. Lika ofta försöker hon uppfodrande själv att försöka få upp en flik av filten som hon kan krypa in under. Eftersom jag inte alls har hennes talanger i tankeläsning så jag vet jag sällan på förhand vilket humör hon är på.

Hon är rädd för allt möjligt. Förutom fyrverkerier, veterinären och att åka bil så är hon rädd för andra hundar som skäller (oavsett storlek), människor som haltar eller på annat sätt inte tar sig fram som hon är van vid, kvarglömda grejer i lekparken som inte var där sist vi besökte den.

Plötsligt och utan förvarning blev hon plötsligt rädd för mitt sovrum. Vad som orsakat hennes rädsla har jag ingen som helst aning om. En dag stod hon bara och såg på mig utanför tröskeln och skakade som ett asplöv. Kröp in under soffan och jag låg platt på magen och lockade och pockade men snäll röst och korvbitar. Allting kändes jättejobbigt, till slut träffade jag henne bara när vi var ute på promenaderna övrig tid låg hon inne och tryckte i min sons rum. Alla andra platser i lägenheten undvek hon. I början gjorde jag bara dumma saker, ömkade henne, tyckte synd om henne, tyckte synd om mig och ingenting av det hjälpte såklart. Så jag lade pannan i djupa missklädsamma veck. Hur skulle Ceasar ha gjort? Jo han hade sagt att jag skulle förvänta mig det beteende som jag önskade istället för att lägga energi på det oönskade. Dunja har bra balans, springer obehindrat på murar och stockar och klättrar som en liten get upp i träd med hängande grenar. Då är min lilla skrutta världens modigaste! Så vi ägnade mycket tid åt att göra modiga saker på promenaderna, även att krypa genom rör som först kändes lite läskiga för att höja ribban lite. Dessutom gör hon gärna konster i utbyte mot köttbulle. Att bara locka in henne i mitt rum med hjälp av godis hade ju inte fungerat, det hade jag provat. Men nu kopplande jag henne och gick bestämt in i mitt rum, bad henne dansa lite, hoppa upp i sängen och göra high five och sedan gick vi ut igen. Vi gick runt lite i lägenheten och gjorde konster en stund och sedan kopplade jag lös henne och lät henne vara. Nästa dag gjorde vi om det, nu en lite längre stund. Det tog tid, allting tar tid, man måste ha tålamod och tillslut fungerade det.IMG_0621

Det kallas positiv värdeladdning eller något liknande det där, att ladda en situation eller plats med angenäma minnen. I det här fallet fick jag byta ut det otäcka mot liten dans på tåspetsarna med en köttbulle under nosen. Det går alldeles utmärkt att omsätta detta i ens eget liv. Låt oss säga att det finns en människa i din närhet som du inte alls gillar. Men eftersom det är en arbetskamrat kan du inte undvika hen och det vore bättre för er båda om du kom över din aversion. Innan du går till jobbet sprutar du på dig lite av din favoritparfym, den du bara har när det är fest och glam. Varje gång som personen i fråga öppnar sin tröttsamma trut på ett möte lyfter du handleden och nosar lite på den festliga parfymen. Okej jag erkänner själv direkt att det där var lite för tunt som belöning. Men låt oss säga att du har en gruyère som du tar en liten tugga av varje gång?  Med lite tålamod har det effekt jag lovar, det kan ta några veckor men det kan det ju vara värt. Kanske tål du inte längre ost vid det laget eller så har du ökat några kilo, men det var ju inte bantningstips jag skulle dela med mig av nu eller hur?

 

Annonser

Vårtider=löptider

Jag borde ha kastrerat Dunja redan i tidig ålder. Då hade vi kanske sluppit två stora operationer för att ta bort juvertumörer och kanske hade hennes känsliga humör varit lite mer balanserat. Nu vill jag inte utsätta henne för en sån stor operation igen, så nära de andra men om något år kanske.
Men än så länge får naturen ha sin gång vilket betyder löpperioder med ganska exakt nio månaders mellanrum.

Dunja var strax under året när hon löpte första gången. Och det blev riktigt stökigt! Hon var klart obekväm och hade inget intresse av att hålla rent och fixa med sådant själv. Tikskyddet var obehagligt och överallt lämnade hon efter sig blodpölar och blodiga trosskydd. Deppig kröp hon in under sängar och låg där och kved av frustration. Ovan vid tikar som jag var försökte jag hålla rent efter min sura, svullna och faktiskt mycket illaluktande hund så gott jag kunde.IMG_5323

Och denna första gång var allt som hörde till löpet liksom maximalt. Hon hade inget större intresse för hanhundar och blev både sur och irriterad av deras evinnerliga nosande. Man vänjer sig som ägare till en okastrerad tik att hålla sig undan dessa veckor. Byta trottoar, röra sig på mörka och oupplysta platser där ingen annan vill vistas. Och det brukar räcka med det. Men den här gången fick hanhundar korn på henne och rusade rakt ut bland tjutande bilar inför mina skräckslagna ögon innan de förälskat krumbuktande kom fram till min nådigt intresserade tik. Även kastrerade hanhundar hade svårt att hålla sig i skinnet och rymde från sina ägare och lät sig inte fångas in så lätt även om husse övertygande lät tillstå att ”han är superlydig och aldrig springer fram till andra hundar”. När husse sen låg på marken med armarna runt sin ”lydiga” hund kunde jag inte låta bli att himla en aning med ögonen när vi spatserade därifrån. Vilket spektakel liksom!

Dock var det bara detta första löp som det blev sån uppståndelse. Efter det har rollerna blivit mer utbytta. Under höglöp är alla hundar i lämplig storlek intressanta i Dunja ögon! Kastrerade eller okastrerade, tikar eller hanhundar, alla får henne att skutta på bakbenen, klängande i kopplet och uppjagat gny. En riktigt stilig hanhund eller varför inte annan löptik kan få henne att gråta i högan sky över orättvisan att behöva skiljas åt när de äntligen mött sin själsfrände.

Men även en tjock ointresserad fransk bulldog som hon vanligtvis skyr som pesten kan få henne att utstöta ett mörkt ylande, som liksom hämtar sin kraft långt nere i hennes mage.  Vi står där ute i mörkret under en gatlykta, jag lite roat förvånad i min ände av kopplet och hon trånande men samtidigt dyster i sin.IMG_5329

Från en människa och därtill kvinnas tämligen utspädda perspektiv är det ganska underligt med mina honkatters och tikars komprimerade hormonpåslag några veckor om året. Under dessa veckor blandas så mycket känslor och kroppsliga behov i en enda röra och det gråts och skriks och ibland blir de förälskade flera gånger om dagen. Hundens löp är ju inte alls så intensivt som katternas, framför allt min lilla oriental tappade ju besinningen helt under löpperioden. Dunja kan glatt skutta runt på gården efter en boll utan att verka det minsta pilsk. Men så kommer det där sorgsna gurglandet lätet från soffhörnet på kvällen som slutar med att hon lyfter strupen och brölar ut sin sorg över att hon inte fick till det den här dagen heller.
Om en vecka är allt detta som bortblåst, intresset för andra hundar minimalt förutom en och annan hund med uppåtstående, vippiga öron, typ Papillon som Dunja tycker är fina av någon anledning.

Och snart är det väl dags för lilla fröken Nour.

Bortsprungen hund, mardrömslördag

 

IMG_0621

Vaknade till ännu en skön ledig lördag. M åkte till butiken, jag drack mitt kaffe, la lite pussel och skuffade till slut upp Dunja som fortfarande låg och snarkade bland täcken och kuddar. Vi tog turen genom skogen ovanför huset och precis när vi kom ut i gläntan hörde jag en smäll någonstans långt ifrån. Dunja är väldigt skotträdd men detta lät först mest som om någon släppte en planka eller nåt liknande och med en blick över axeln noterade jag att Dunja tämligen sorglöst strosade bakom mig och nosade på en kissfläck.
Jag lyssnade på radion i lurar och vek av upp på en annan stig och gick väl 20 meter innan jag vände mig om igen. Ingen hund. Smällandet blev plötsligt intensivare (det visade sig sen att det var någon som sköt med spikpistol vid ett bygge) och smått orolig skyndade jag mig hem. Om jag sneddade över en ödetomt var det inte längre än 200 meter och jag var helt säker på att Dunja sprungit raka vägen hem. Under de sex och ett halvt år som jag har haft henne har hon stuckit två ggr, båda gångerna har någon smällt smällare och båda gångerna har hon sprungit hem och skakandes väntat utanför ytterdörren.

Men när jag kom hem var hon inte där. Jag började gå runt i området och ropa på henne, pratade med alla grannar jag mötte. letade efter spår i snön men hittade ingen hund. Började gå längre och längre svängar runt huset, upp på alla småvägar, gick kors och tvärs genom skogen och varje gång jag vände hem trodde jag att hon skulle sitta och vänta på mig där.

När min dotter ringde och sa att lillasyster skulle köra henne ut för att hjälpa mig leta, sa jag först nej. ”Du har varit sjuk, hon kommer snart, det måste hon ju göra” Men redan då hade det gått tre timmar, jag hade inte lyckats få i mig något mer än en kopp kaffe, skjutandet hade för länge sen upphört och jag kände mig alldeles villrådig. Så de sista av de sju timmar som jag gick runt och letade var min dotter med mig och det är jag så oändligt tacksam för nu. Sammanlagt kanske jag var inne i huset en halvtimme, för att byta genomblöta skor, äta en morot och för att när hopplösheten fullkomligt tog överhanden krypa ihop på köksgolvet och gråta, gråta, gråta.

Vi gick fram och tillbaka på samma vägar, samma stigar om och om igen. Gick in på de tomter där ingen bodde just nu och letade under altaner och under skjul, ringde på i hus där det lyste och bad alla våra snälla grannar att hålla ett öga ute. Vi försökte tänka som Dunja, men för mig fanns bara att hon skulle ha sprungit hem. Hon känner ju till alla stigar och hittar hem. Men hon hade sin sele på sig och hon kunde ha fastnat någonstans och inte kunnat komma loss. Till slut var det min enda förklaring. Det hade gått sju timmar, det började mörkna, blåsa och snöa. Hon hade visserligen en liten t-shirt på sig men för övrigt har hon ju ingen riktig vinterpäls. Hur mycket jag än försökte blockera mina tankar så snurrade det i mitt huvud. Snart var det mörkt men hur skulle jag kunna sluta leta? Att gå och lägga sig utan att veta vad som hänt henne var en fullkomlig omöjlighet. Då skulle jag gå helt och hållet sönder. Jag måste hitta hennes kropp, även om hon inte längre var vid liv.

M kom hem från Sthlm och just då ringde jag polisen. Blev kopplad till Norrtälje och där var det en kvinna som glatt utropade Ja! någon har hittat en hund i det området. I Knutby. ”Men det kan inte vara min”, protesterade jag, Knutby ligger flera, flera mil härifrån. Men hon tog fram ett telefonnummer och sa en adress i Burvik. Och då tändes ett litet, litet hopp i mitt hjärta. Bilvägen ligger Burvik en bra bit bort. Men om man springer över isen…

Men då sköljde hela dagens oro, känslan av overklighet, maktlösheten, bristen på mat, ja allt över mig. Jag såg dagen därpå att jag gått nära 2,5 mil bara runt, runt. Jag bröt fullkomligt ihop och räckte storgråtandes över telefonen till min sambo och bad honom ringa numret vi fått. Själv gick jag ut i gästhuset och jag har svårt att förklara varför, när det nu äntligen fanns en chans att hon fanns någonstans, välbehållen, jag så fullkomligt greps av skräck. Om det inte var hon, om jag inte längre kunde klamra mig fast vid detta lilla hopp, då visste jag inte vad jag skulle ta mig till.

Men visst var det hon. Runt klockan ett hade hon hittats springande längs vägen i närheten av Burvik och blivit upplockad av en bil. I tre timmar hade hon alltså sprungit omkring,  och varför hon gett sig ut på isen är helt obegripligt. När vi kom fram till huset där hon befann sig möttes vi av en vänlig men ganska barsk man och hans fru. Dunja kom smygande bakom kvinnan men blev tack och lov överlycklig när hon såg att det var vi. Mannen sa att han undrat ” vilken idiot som tappat bort en hund och inte genast ringt polisen” och spädde på med att ”du måste ju ha telefonnumret inskrivet i selen fattar du väl” och blankögd och med feberheta kinder höll jag med om precis allt han sa. Jag kramade honom säkert lite längre än vad anständigheten medger och gav dem en flaska bubbel, som kändes som oerhört fjuttig gåva med tanke på att jag fick min finaste, finaste Dunja i retur.

Någon timme senare satt vi i soffan och det var en vanlig lördagskväll framför Mellon. Sambon som bara varit hemma högst en halvtimme innan han fick ringa det där numret sa glatt ”Jag visste hela tiden att vi skulle hitta henne”. Jag tror inte riktigt han kunde förstå vilket drama vi gått igenom under dagen. Precis när han lagt på luren och besvarar frågan ”är du alldeles, alldeles säker på att det är Dunja? och han svarade ”Ja, en vit hund med brun tröja och ett blått och ett brunt öga, såklart det är hon” så brast det för min dotter. Hon hade halva dagen varit vid min sida, försökt hålla modet uppe, kommit med förslag på hur vi skull gå och göra och försökt hålla ihop mig när jag tappade modet. Men nu grät även hon och jag tror nästan det gjorde större intryck på M som är lite mer van vid mina tårar och känslostormar. Alla timmar av engagemang och närvaro med mina barn betalar tillbaka sig tusenfalt nu när de är nästan vuxna. Jag är så glad för min familj och jag är så glad för min hund!

Drömmen blir sann

 

073

Ja jag satt där framför Ceasar och drömde och längtade.

Tills en dag. Då min galna, underbara lilla kattfröken låg stilla och livlös på trottoaren utanför vårt hus.

Första tiden var jag otröstlig. Jag har såklart alltid känt stor sorg när något av mina djur dött men hon fattades mig så kopiöst! Jag saknade henne som en mjuk boll i mina knäveck om natten.  Jag saknade hennes knäppa pladder i köket och mjuka spinnande i knät. Men trots denna sorgsenhet började min planerande hjärna att vakna till liv. Och till hjälp hade den min omgivning som möjligtvis började bli något stressad av mina snyftningar i mörkret innan jag somnade. Som egentligen aldrig varit speciellt supportande till mina hundplaner men som nu villigt ställde upp för att titta på hundvalpskullar.

Dessvärre fick inte de små naken-valparna några ovationer från mina närmaste. De tyckte att det helt enkelt blev för naket.
Jag försökte sälja in en liten valp som hade rätt mycket hår för att kallas naken, men det fungerade inte heller. En spretig rand med hår över ryggen blidkade inte min familj. Och visst, det var jag som skulle skaffa hund, den skulle bli mitt alldeles egna ansvar men ändå. Det är ju viktigt att den nya familjemedlemmen blev accepterad och översållad med all kärlek som finns i livet.

Så jag började fundera på om det fanns någon annan ras som skulle kunna fungera bättre med alla våra viljor. Egentligen hade jag ju inte bråttom, Lilla Ru hade bara varit borta någon månad och jag hade ju funderat och väntat i säkert 2 år. Att skaffa valp i oktober kändes inte så smart och som sagt, detta skulle inte bli ett överilat beslut. Jag gillade inte alls det där systemet att man skulle tinga valp redan efter första besöket. Jag ville hälsa på många gånger och verkligen känna i djupet av mitt hjärta att detta var rätt! Först då skulle jag bestämma mig. Så tänkte jag, för en gång skull lugn och förnuftig.

Så visade min dotter en annons hon hittat på nätet. En 10-veckors valp som måste omplaceras på grund av allergi i familjen. Blandning mellan pudel och chinese crested och med ett brunt och ett blått öga. Fanns att titta på i Gävleborgs län. På bilden låg hon och sov och det enda man kunde konstatera var att hon var liten och vit. Och med päls över hela kroppen.

Men herre gud, att åka till Gävle tog ju bara någon timme resonerade jag och min dotter, vi kunde ju åka och kika på henne och sedan åka hem och fundera en vända. Så sambon övertalades att skjutsa oss och det var väl ungefär där som det gick upp för oss att Gävleborgs län är så mycket större än bara Gävle. Hunden fanns att se utanför Hudiksvall vilket förlängde vår lilla utflykt med två timmar. Men vi stod på oss och när jag väl satt mig i bilen så började jag inse att det inte var speciellt troligt att vi skulle återvända från Hudiksvall utan hundvalp.

Den där känslan ”Vad har jag nu gett mig in på” är mig fullkomligt välbekant så det fnissades ganska lyckligt förväntansfullt i bilen. Men ibland gled jag ner i grubbel, tänk om den egentligen inte alls skulle omplaceras av allergi. Tänk om det var en galen hund som bet stora hål i folk, eller som kanske var sjuk? Skulle jag klara av att åka hem igen utan denna lilla valp, på något sätt kändes det som jag skulle rädda både den lilla valpen och den allergiska familjen.

Vad som hände har ju alla redan räknat ut. Jag föll helt och handlöst pladask för den lilla vilda varelsen som lyckligt skuttade runt mig och som bet mig i händerna med sylvassa tänder. Med ett täcke hår över hela kroppen men ändå så tunt att hennes rosa skinn lyste igenom om man tittade noga. Helt enkelt tillräckligt tunnhårig för att vara så fulsnygg som jag önskade men med tillräckligt med hår för att vara så söt som övriga familjen önskade. Barnen i familjen grät när vi packade in oss i bilen för hemfärd, vilket var sorgligt men ändå lugnande. Jag tror inte de gråtit om vi åkt i väg med en bestialisk mördarvalp.

Dunjas operation del 3

Å en sån underbart lugn och gnällfri natt. Vi har sovit som en hög med gråstenar,  Dunja under mitt täcke som vanligt. Eftersom vintern bara vips, slaskade bort, så är det smutsigt och kladdigt ute och operationströjan blev smutsig och måste tvättas. Utan den blir Duns helt spattig, om hon inte har något över såret så kan hon bara röra sig några meter innan hon ska dit och slicka. Men uppfinningsrika sonen knöt en sjal runt magen och såret och det visade sig vara helt briljant! Hon kommer knappt åt att slicka och hon blir mycket lugnare av den. Så även om tröjan är torr nu så fortsätter vi nog med sjalen knuten lite snyggt över höfterna, lite som på en hulahula-dansös. Det märktes tydligt efter förra svängen att även efter stygnen var borttagna och det yttre såret läkt så var hon lugnare med tröja på. Eftersom operationströjan är heltäckande och måste knäppas upp innan hon rastas (vilket somliga glömde några ggr) så byttes den ut till en t-shirt.

Hennes garderob är inte speciellt stor, ett regntäcke, ett vindtäcke, en fleeceoverall när det är superkallt och en stickad tröja. Nu i vinter har den utökats av en t-shirt och ett par strumpor och skor. Vi försökte med skor när det var som allra snöigast och kallast i början av januari. Men hennes gångstil påminde om en sån där docka som man styr genom att vicka på trådar och när hon gjorde ett försök till lite skutt så flög de all världens väg. Men hennes små, små strumpor har gått bättre. Jag klippte upp dem i tån så att jag kunde dra på dem ordentligt upp över foten. Och med dom på kunde hon utan problem gå promenaden genom skogen utan att få fullt medsnöklumpar i tassarna. Och även om de var dyngsura när vi kom hem så verkade det som de isolerade lite mot kylan eftersom hon kunde vara ute utan att turas om att hoppa med en fot i luften.

Dunjas operation del 2

Vi överlevde även operation 2!
I synnerhet jag som befann mig i butiken i Gamla stan, med en och annan utspottad nagel, väntandes på att telefonen skull ringa. Ju längre in på dagen, ju mer började ”tänk om” snurra i mitt huvud.  Beslutet att min dotter och sambo skulle fixa alltihop eftersom den ena hade tiden och den andre hade bil kändes plötsligt idiotiskt. Tänk om nåt gick fel och jag inte fanns på plats!!
Lättnad när de till slut hörde av sig. Allt hade gått bra. En eloge till Hellströms veterinärpraktik här i Uppsala. Båda gångerna har allt gått väldigt snabbt. Direkt in på rummet, undersökning och så en lugnande spruta i rumpan. Det är oerhört skönt, inte minst när man har en rädd hund.
När allt var klart hämtades hon på studs, så den här gången fick hon vakna till ordentligt hemma och slapp sitta rädd och förvirrad i buren under två sura katter hos veterinären.
När jag till slut kom hem var hon ynklig. Såklart. Så fort vi slutade stryka henne över ryggen eller klia henne under hakan grät och gnydde hon vilket såklart resulterade i att vi turades om att sitta hos henne och klia och klappa. Vid halv tre i natt blev jag avlöst och fick några timmars sömn.
Kommer inte ihåg att hon grät så här mycket förra gången, då var hon mer förvirrad men också mycket mer sömnig. Men då fick hon lugnande, det får hon inte denna gång.
Försökte gå ut med henne i morse, men hon bara rusade tillbaka till porten och stannade var femte meter för att slicka på såret. Det ska ju inte göra ont, men något stör henne tydligen nåt vansinnigt. Hon har ingen kompress eller nåt och hennes lilla operationströja hindrar ju henne inte att komma dit med nosen. Men när jag sett efter så verkar det som hon slickar sig bredvid, i ljumsken. Kände mig lite orolig över allt detta när jag gick till jobbet, men sen ringde sonen och berättade att hon ätit, till och med gjort en liten konst och kissat tre gånger på en liten promenad. Så det går ju åt rätt håll helt klart.
Fortsättning följer

Dunjas operation del 2

Upp och ned. På morgnarna är Dunja väldigt ynklig. Jag får bära henne till matskålen med de krossade medicinerna och sen tillbaka till soffan. Sen kommer hon igång lite mer ju längre dagen går. Men igår var hon ute med mig i trädgården och struttade runt ganska sorglöst. Så plötsligt var hon försvunnen och bara det är konstigt, hon lämnar aldrig tomten i vanliga fall. Jag gick runt och letade och hittade henne till slut inne på en granntomt där hon satt, liten, blöt och skakande. Sjalen som hon haft runt magen hade hon tappat och utan den kunde hon omöjligen gå. Jag fick henne med mig några steg men då var hon lägre än en tax. Hon kröp liksom fram på skakiga ben och så kunde vi ju inte ha det. Jag fick bära henne in. Sjalen dök ner i tvättkorgen och jag fick riva remsor av ett lakan och knyta runt hennes mage. Så fort jag fått den på plats så kunde hon gå igen.

Men en dag i taget, hon sover på nätterna och vi har gått en lite längre promenad nu på eftermiddagen. Hon slickar mycket på såret men det ser för övrigt fint ut. Men hon har helt klart mer hjärnspöken denna gång, vilket gör lite ont i hjärtat att behöva se.