Arkiv

Drömmen om en hund

Cesar
En dag satt jag och zappade runt bland en miljon kanaler på tv:n. Och trots att min tumme var extremt beredd att hoppa mig vidare så blev jag sittande framför en mexikansk hundpratare. Efter bara ett par minuter var jag fast.

Jag kan inte förklara vad som naglade fast mig där i soffan men plötsligt blev jag oerhört fascinerad av samspelet mellan hund/människa. Hans idéer om energi, hur mycket vi påverkar vår omgivning genom våra tankar, våra rädslor och dåliga självförtroende. Eftersom jag jobbat med barn som varit skitjobbiga så var det så enkelt att förstå filosofin bakom hur dessa skitjobbiga hundar egentligen bara var missförstådda och gjorde det som förväntades av dem. Om man släpper alla förutfattade tankar man har om hunden (eller om folk) så börjar det hända saker.

Detta ÄR lättare sagt än gjort även om det är en alldeles logisk sanning. Men det blir så extra tydligt när det handlar om hundars uppfostran. De har ju inte så många förutfattade tankar tillbaka om oss vilket förenklar det hela.

Mitt liv kan delas in i före och efter Ceasar. Före Ceasar: Måttligt intresserad av hundar, klappade dem gärna men tvättade noga händerna efteråt. Rynkade på näsan åt bajshögarna som tittade fram på vårkanten men flinade också lite hånfullt åt dem som gick runt med en rosa bajspåsar hängandes från kopplet.  Men oftast tänkte jag inte så noga på hundar runt omkring mig. Katter däremot fick mig att börja jollra och sittandes på huk få deras uppmärksamhet om jag mötte dem på trottoaren. Efter Ceasar: Ett litet frö börjar pyra. Att äga en hund, en alldeles egen.

Att få uppleva denna närhet till en annan varelse som skulle vara så osjälvständig och helt beroende av mig. En varelse som behövde uppfostran och där jag hade en viktig funktion i form av matte. Ett ansvar som på många sätt liknar den man känner för ett litet människobarn. Fast samtidigt har det varit lite mer lättvindigt att skaffa barn, åtminstone två av mina ungar har bara råkat bli till.
Nu var barnen stora och min frihet plötsligt nästan oändlig och det blev ju lite för ovant och bara för mycket.

Men steget var stort, bara att vänja mig vid tanken på att jag kunde vara både och. Både hund OCH kattmänniska tänka sig. I flera år nöjde jag mig med att läsa om hundraser, gå på hundmässor helt förutsättningslöst och långsamt se mig själv som hundägare.

Det finns ju nästan ett oändligt antal hundraser. Somliga sorterades lätt bort. Hunden fick inte vara alltför intresserad av att arbeta med vallning eller jakt. Ville gärna ha en jättehund, till exempel rysk varghund men insåg att jag inte skulle ha plats för den. Den fick heller inte vara för lat och absolut inte skällig. Lagom stor, promenadvänlig, glad, morgontrött och gärna lite, lite ful. Det var min dröm-hund. Och gång på gång hamnade jag framför en bildkavalkad av kinesiska nakenhundar. Inte de håriga varianterna, ”Puffarna” med sin långa silkeslena päls. Utan en helnaken med tuff lugg hängandes lite nonchalant ner över ögonen.

Men. Förutom att jag skyggade för ansvaret som en hund betydde hade jag ett annat överhängande problem. Lilla Ru! Skulle jag verkligen kunna utsätta en liten valp för hennes sinnessjuka vaktande av sina människor? Denna lilla, nätta terrorist som nöjt låg hopkurad med mig i soffan, skulle hon få sätta käppar i hjulet för min hunddröm?

Nej såklart inte, hon måste ju kunna vänja sig, hon vande sig ju vid Zosimov efter en jobbig start. Honom kunde hon till och med få moderskänslor inför och försöka tvätta och gulla med. Något som han vänligt men bestämt motsatte sig. Som den vänligt sinnade katt han är så visade han henne tillbörlig respekt men vek undan närkontakt.

Men mina förhoppningar om att hon ändå skulle kunna godta ett till djur i huset grusades om och om igen. Efter att vi flyttat och mina katter plötsligt kunde gå och ut genom fönstret som de behagade så satt hon ändå mest på fönsterblecket och höll vakt. Hon visste ju hur stor och ond världen var därute och ville inte ha så mycket av den att göra alls. Förutom om jag var på gården och socialiserade med mina grannar och någon av grannkatterna kom i närheten. Då kom hon rasande som en missil över hela gården och spöade skiten ur inkräktaren. De andra katterna på gården var snälla, söta och skygga och jag var så grymt generad över min griniga katta.

Så jag nöjde mig med att titta på hundar på tv och att drömma…

Annonser

Dunjas operation del 1

 

FullSizeRender1DUNJA

Dunjas operation del 1

Jag vill skriva om det här på grund av att jag själv lusläste allt jag kunde hitta om operationer innan det var dags för Dunja. Det lilla jag hittade på trådar var till stor hjälp men jag hade velat veta ännu mer ingående och framförallt, hur gick det sedan? Så detta är vår berättelse

I mitten av november förra året kände jag knölar på Dunjas mage. Eftersom jag haft en katt med juvertumörer så visste jag ganska direkt vad det handlade om och efter ett snabbt besök hos veterinären bokades det tid för operation tämligen omgående.
Dunja har tyvärr slukat choklad, varit skendräktig, fått ett ben i gommen och lite annat smått och gott och är fullkomligt vettskrämd för veterinären.
I undersökningsrummet, kravlade hon panikslaget över min axel och fick in huvudet bakom en gardin som hon gömde huvudet under. Trots att jag bestämt mig för att vara en lugn och förtroendeingivande matte så skenade mitt hjärta av oro och medömkan (vilket är ”big nono” om du frågar de flesta hundcoacher på tv) i väntan på att den lugnande sprutan skulle verka och hon slutligen slocknade på golvet.
Det som först hände var att de röntgade lungor efter metastaser och tog blodprover för att se om tumörerna spritt sig. Min dotter hade följt med mig och i väntan på provsvaren pratade vi nonstop, forcerat och med tårblanka ögon efter att vi sett Dunja livlös bäras iväg av en sköterska. När veterinären kom in och sa att alla prover var ok, nu kör vi operationen så drog en våg av eufori genom mig. Även om en operation kan vara riskabel var det ändå provsvaren jag var mest rädd för, hade det visat något hade operationen ställts in och jag hade fått åka hem och ställa in mig på att hon inte kunde bli frisk.
Det var min namnsdag och under de timmar jag väntade på att operationen skulle bli klar yrde jag runt på stan. Köpte en mössa för 600 kronor (så dyr mössa har jag aldrig haft förut), nya glas till huset och en ny klänning.
Men den där lätta, glada känslan försvann snabbt när vi senare hämtade en nyopererad Dunja. När jag kom in till henne satt hon skräckslagen i en bur och hon hälsade inte på mig, sprang bara blint ut genom dörren och vi fick fånga in henne så hon inte smet ut genom ytterdörren. När jag höll henne i famnen ylade hon till och när jag trodde det var för att hon hade ont sa sköterskan att hon var ipumpad massor av smärtstillande.
Det berodde i stället på att hon genom operationen utsatts för ett trauma och skriken var oro.
Första dygnet var värst, Hon var vinglig, stressad och ömsom sov hon och ömson grät och ylade hon. Jag försökte få henne att kissa men det var helt omöjligt, hon bara stod där ynklig i sin blå operationsuite, och darrade och tog inte ett enda steg. Inte förrän dagen därpå fick jag med hjälp av baconmjukost direkt ur tuben, henne att gå så långt att det blev ett litet kiss mot ett träd. Det var jobbiga dagar de där första med peneccelin, smärtstillande och lugnande som skulle ner i hennes lilla strupe. Ha koll hela tiden och lyfta henne upp i soffor och sängar och hela tiden vara lugn och peppande och alls inte ömkande!
Tre juver opererades bort och ärret var ca 1 dm långt. De yttre stygnen togs bort efter två veckor men de inre tog längre tid. De stramade säkert och det märktes genom att hon helst fortfarande ville slippa hoppa upp i saker. Men egentligen återhämtade hon sig fort. Förutom ett knöligt, fult ärr på magen är hon sitt vanlig jag såhär 2 månader senare.
Det är bara en sak. Hon har knölar även på andra sidan. Att ta bort båda skulle bli en alldeles för stor operation så nu är det dags att göra om alltihop. Om jag gruvar mig? Vansinnigt mycket! Vi slipper ju ta prover denna gång och jag vet ju på ett ungefär hur det hela kommer att förlöpa (förhoppningsvis) Men att utsätta henne för detta en gång till. Fan det suger verkligen!
Fortsättning följer