Arkiv

Vårtider=löptider

Jag borde ha kastrerat Dunja redan i tidig ålder. Då hade vi kanske sluppit två stora operationer för att ta bort juvertumörer och kanske hade hennes känsliga humör varit lite mer balanserat. Nu vill jag inte utsätta henne för en sån stor operation igen, så nära de andra men om något år kanske.
Men än så länge får naturen ha sin gång vilket betyder löpperioder med ganska exakt nio månaders mellanrum.

Dunja var strax under året när hon löpte första gången. Och det blev riktigt stökigt! Hon var klart obekväm och hade inget intresse av att hålla rent och fixa med sådant själv. Tikskyddet var obehagligt och överallt lämnade hon efter sig blodpölar och blodiga trosskydd. Deppig kröp hon in under sängar och låg där och kved av frustration. Ovan vid tikar som jag var försökte jag hålla rent efter min sura, svullna och faktiskt mycket illaluktande hund så gott jag kunde.IMG_5323

Och denna första gång var allt som hörde till löpet liksom maximalt. Hon hade inget större intresse för hanhundar och blev både sur och irriterad av deras evinnerliga nosande. Man vänjer sig som ägare till en okastrerad tik att hålla sig undan dessa veckor. Byta trottoar, röra sig på mörka och oupplysta platser där ingen annan vill vistas. Och det brukar räcka med det. Men den här gången fick hanhundar korn på henne och rusade rakt ut bland tjutande bilar inför mina skräckslagna ögon innan de förälskat krumbuktande kom fram till min nådigt intresserade tik. Även kastrerade hanhundar hade svårt att hålla sig i skinnet och rymde från sina ägare och lät sig inte fångas in så lätt även om husse övertygande lät tillstå att ”han är superlydig och aldrig springer fram till andra hundar”. När husse sen låg på marken med armarna runt sin ”lydiga” hund kunde jag inte låta bli att himla en aning med ögonen när vi spatserade därifrån. Vilket spektakel liksom!

Dock var det bara detta första löp som det blev sån uppståndelse. Efter det har rollerna blivit mer utbytta. Under höglöp är alla hundar i lämplig storlek intressanta i Dunja ögon! Kastrerade eller okastrerade, tikar eller hanhundar, alla får henne att skutta på bakbenen, klängande i kopplet och uppjagat gny. En riktigt stilig hanhund eller varför inte annan löptik kan få henne att gråta i högan sky över orättvisan att behöva skiljas åt när de äntligen mött sin själsfrände.

Men även en tjock ointresserad fransk bulldog som hon vanligtvis skyr som pesten kan få henne att utstöta ett mörkt ylande, som liksom hämtar sin kraft långt nere i hennes mage.  Vi står där ute i mörkret under en gatlykta, jag lite roat förvånad i min ände av kopplet och hon trånande men samtidigt dyster i sin.IMG_5329

Från en människa och därtill kvinnas tämligen utspädda perspektiv är det ganska underligt med mina honkatters och tikars komprimerade hormonpåslag några veckor om året. Under dessa veckor blandas så mycket känslor och kroppsliga behov i en enda röra och det gråts och skriks och ibland blir de förälskade flera gånger om dagen. Hundens löp är ju inte alls så intensivt som katternas, framför allt min lilla oriental tappade ju besinningen helt under löpperioden. Dunja kan glatt skutta runt på gården efter en boll utan att verka det minsta pilsk. Men så kommer det där sorgsna gurglandet lätet från soffhörnet på kvällen som slutar med att hon lyfter strupen och brölar ut sin sorg över att hon inte fick till det den här dagen heller.
Om en vecka är allt detta som bortblåst, intresset för andra hundar minimalt förutom en och annan hund med uppåtstående, vippiga öron, typ Papillon som Dunja tycker är fina av någon anledning.

Och snart är det väl dags för lilla fröken Nour.

Annonser

Kattungar väntas

Min första katt efter att jag flyttat hemifrån hette Nisse Natt. Eller rätt och slätt Nissen. Den mjukaste och raraste katt som tänkas kan!
Något år senare utökades familjen med kattpojken Gordon. Redan som liten var han stor och lite klumpig med ett långt ansikte och lite spräcklig och svart vit huller om buller. Men han var rolig och en stor personlighet, sökte mycket uppmärksamhet och kunde helt oväntat börja slå kullerbyttor när vi hade gäster för att få alla blickar riktade mot sig.Sträcker

När han var ca 5 månader började Nissen löpa. Gordon var ju fortfarande en kattunge men redan i formatet större än Nissen och fullkomligt älskade att brottas med den tidigare lite småtråkiga honkatten. Jag jobbade heltid under den tiden och hade ju inte full bevakning av vad som hände därhemma på dagarna. Jag blev ändå misstänksam och ringde veterinären eftersom jag tyckte att det som började med skojig lek ganska ofta slutade med vad som jag uppfattade vara en regelrätt påsättning! Uppgav födelsedata på hankatten och fick ett rått skratt i örat. Han var ju liten ju! Lekte såsom kattungar gör.
När jag försökte förklara att de faktiskt såg ut som de parade sig svarade hon tålmodigt, att även om Gordon tränade sig, så har en sådan liten katt ingen aning om vad han egentligen sysslar med.

Nio veckor senare nedkom Nissen med fyra små pojkar. Det hela gick lugnt tillväga, alla utom Lille vild var sin mamma upp i dagen. Gordon hade ju blivit ännu lite större och dessutom hade vi kastrerat honom eftersom han faktiskt var synnerligen och bokstavligt könsmogen. Helst hade jag velat gå till den hånfulla veterinären och kört upp kattens överproduktiva testiklar i hennes ansikte men jag ville inte betala henne för det nöjet och en kastrering är ganska dyr.
Att han blivit pappa alldeles för tidigt var uppenbart då han ganska snabbt försökte tränga ner sig i den trånga lådan som Nissen valt till sig och ungarna. Han buffade sig fram så hans söner knuffades åt alla håll och tog plats för att dia.

Detta kunde jaAdele gulligg ju inte godkänna och eftersom Nissen var alldeles för mild i sitt sinne för att fräsa ifrån på skarpen för hans uppförande fick vi helt enkelt hålla honom åtskild från ungarna de första veckorna. Det var inte helt lätt och väldigt ofta hittade jag honom i högen av kattungar, belåtet sovandes medan Nissen pysslade med sin lilla familj och även tvättade hans öron rena. När jag bryskt lyfte bort honom såg hon tacksamt på mig med sina vackra mandelformade ögon men hennes tålamod med honom var oändligt.

Nu åtskilliga år senare händer det igen. Eller nåja… Kanske inte precis så. Min dotter J har två fantastiska Devon Rex-katter. Min lycka var gjord när jag fick höra att det var just den rasen hon bestämt sig för, jag har googlat Devon Rex i ett antal år nu och suktat. Därför har jag blivit lite delägare i dem och för evigt hängiven kattvakt.

Först kom Adele, den gråögda tösen med bestämd uppfattning om när och med vem hon vill umgås. Vilket hon ofta gör, som den lilla kattapa hon är sitter hon gärna på axeln och allra helst på sin matte. Näst på tur var Dexter, betydligt socialare med allt och alla, gulögd och med svart, mjuk, lockig päls.

Första gången Adele mötte Zosimov började hon löpa på stört. Med ett mjukt kuttrande höll hon sig i närheten av honom men vågade aldrig riktigt fram och Zosimov kunde inte vara mer ointresserad. Dexter fjantade runt som den larviga kattunge han var men för säkerhets skull flyttades han till annan ort några veckor. Det bokades också tid för kastrering och allt var frid och fröjd och han flyttade hem när löpet var över.

Mina katter har löpt ca 2 gånger per år max, med minst sex månaders mellanrum. Men Adele började om efter bara ett par veckor. Och om det inte rått några tvivel om att mina honkatter löpt, med skrik och gap dagar och nätter, måste man vara väldigt på alerten för att se tecknen hos fröken Adele. Hon blir liksom mest lite kuttrig och väldigt mysig! Även den här gången avlägsnades Dexter för ”säkerhets skull” men denna gången var det tydligen för sent.IMG_4668
När hennes mage blivit märkbart rund bestämde vi oss för att göra ett ultraljud. För att vara riktigt säkra, det kunde ju tänkas bara vara luft där inne. Som två oroliga morsor satt vi där och stirrade på ultraljudsbilden som bara var ett svart/grått virrvarr, tills veterinären konstaterade att det nog var fem ungar därinne. Och planerat eller inte så spred sig våra leenden från öra till öra. Båda katterna är ljuvliga, var och en på sitt sätt och ungarna kommer att bli fantastiska.
Så nu är vi mitt i förberedelserna för den stundande födseln. Låda som hon kommer att välja bort, handdukar och mjölkersättning och kastrull att koka vatten i, haha.
Det är ett par veckor bort än så länge men vi har redan flera som står på kö att bli ägare av en alldeles egen kattapa. Bland annat blev veterinären så bedårad av Dexter när han skulle kastreras. Han låg helt avslappnad och tillitsfull och kurrade i hennes famn och hon tingade direkt en unge till sin syster.

Det ska bli så roligt!

 

 

På kattfronten en hel del nytt!

Inne i Uppsala väntas det lite oväntat kattungar, mer om det senare, och vi bestämde att stadskatten Zosimov som patrullerar i Pelle Svanslöskvarteren får flytta ut till landet. Att få in en motvillig, 7 kilo tung katt i en bur är inte det lättaste. Men invirad i handduk så klarade vi det på tredje försöket och sen satt han där ynkligt jamande i bilen och jag fick såklart gruvligt dåligt samvete.

Sen fick han vänta ett dygn innan vi släppte ut honom och hela tiden var han så moloken, gömde sig under sängen och kröp in i handduksskåpet. Min stora, snälla streetsmarta katt var inte helt lycklig.Soosie
Men så fort vi släppte ut honom förändrades allt! Förundrat strosade han runt, tog en sväng upp i skogen, kom tillbaka, hängde lite i en soffa i orangeriet, klev elegant in och ut genom kattluckan in till huset och tog en tupplur på min mage i soffan. Snabbt klurade han ut var vi förvarar kattmaten och där buffar han runt och fösöker bita hål på påsarna tills han blir utslängd.zosi

Han är ju van med andra katter och båda hundarna från stan, han brukar ofta följa efter oss på promenader och retas genom att springa framför fötterna på den kopplade Dunja som förgäves försöker jaga honom. Och det är tydligen lika roligt nu trots att båda hundarna är lösa och chanserna för dem att hinna ifatt honom är så mycket högre.

. Han springer framför dem på gräsmattan och rusar antingen upp i ett träd eller lägger sig helt enkelt platt på marken om de kommer ikapp. Det är inte hundarna som börjar dessa lekar utan det är alltid han som börjar springa framför fötterna på dem. Knasiga katt!

Just det här att han kan gå in och ut som han vill verkar vara en dröm som gått i uppfyllelse. Tidig natt när jag var ute med Nour såg jag hans siluett sitta på en sten nere vid vägen. Någon timme senare när det var dags för oss att gå ut igen låg han i soffan och sov.

Det har varit en orolig natt då jag har varit ute med Nour fyra gånger. När jag till slut lyckats somna om igen väcktes jag av Elsas klagande jamanden.
Denna gamla dam är inte så van vid andra katter, och när Zosi artigt stegade fram  för att hälsa på henne med en puss på nosen (så gör katterna när de hälsar, även mina hundar hälsar på katterna så) så möttes han av ett förfärat fräsande. Zosi är en vänligt sinnad katt så han viker av när han märker att hon inte är så intresserad av honom. Det räcker i princip att hon sitter uppflugen nånstans och stirrar på honom för att han ska hålla sig på betryggande avstånd.
Men i natt tog Elsa chansen att visa upp sina färdigheter som jägare och försörjare i familjen. Under en halvtimmes tid ömsom jamade hon på det karaktäristiska sätt som hon gör när hon har ett byte i munnen, mörkt och lite klagande och liksom med munnen full. Jag trodde hon satt sig precis utanför vår sovrumsdörr men det visade sig att hon var precis ovanför oss, uppe på loftet då hon började jaga sitt offer, kors och tvärs galopperade hon. Tunga dunsar som vittnar om att fru katt inte heller är en lättviktare. Hela tiden jamade hon uppfodrande så att ingen skulle råka sova sig igenom hennes uppträdande. Vet inte vad hon hade där uppe men det lät tungt och jag blev helt svettig av obehag.elsa

Dock är jag ganska säker på att Zosimov fortfarande låg där i soffan och storögt bevittnade det som hände uppe på loftet. Och alldeles säkert var det även enbart för honom skådespelet var till för, jag har aldrig förut hört henne föra sånt himla liv bara för oss. Det kan heller inte ha varit lätt för henne att ta sig upp dit. Vi har ingen stege till det loftet så hon får hoppa upp på linneskåpet och sen vidare upp på en bjälke och därifrån balansera på en bräda för att nå loftet. Allt detta med ett byte i munnen.

Nåväl ingen brukar kunna motstå Zosimovs charm så det är nog bara en tidsfråga innan allt lugnar ner sig bland katterna ute i Smara.

 

Hur får jag valpen rumsren???

Börjar känna mig tjatig men detta har visat sig vara en näst intill omöjlig uppgift. Dessvärre känns det som vi tagit ett steg bakåt de senaste veckorna. Jag säger vi för jag är fullkomligt medveten att Nour inte ensam kan lastas för detta. Även om jag ibland tittar på henne och tycker att hon är en liten aning puckad.20160420_144739
Överhuvudtaget är hon så väldigt olika vår stora hund Dunja. Jag har bara använt shejping när jag lärt Dunja saker. Hon är så otroligt fokuserad på mig så det är bara att vänta på att hon klurar ut vad det är jag vill att hon ska göra. Använder inte klicker eftersom hon blir rädd av ljudet, men med beröm och en bit korv brukar hon snabbt lära sig. Överhuvudtaget så har hon alltid varit lyhörd för beröm och villig att vara till lags.

Nour är liksom bara…glad och sorglös. En liten aning envis men mest glad. Matvrak är en underdrift. Så fort jag tar i matskålen sätter hon sig vid mina fötter, vilket jag tror hon lärt sig innan hon kom till oss, men flyger i nästa sekund iväg ut från köket för att återvända och dimpa ner vid mina fötter igen. När jag tar i hundmatspåsen övergår hon till Tomas Brolin-snurrar på stället, hon är så uppspelt att hon inte kan sitta stilla. Vi ställer ju inte ner maten förrän hon sitter så det gör hon ju, men så fort den landat på golvet kastar hon sig fram och maten sprutar åt alla håll. Vi har börjat att slänga ut maten i gräset så att hon får jobba lite och inte äter så fort men ibland går ju inte det.
Då tror en ju att lite mat borde göra susen varje gång hon duktigt gör sina behov utomhus men inte då. Jag kan stå i morgonrock och tofflor ute klockan fem på morgonen i en halvtimme och frysa medans hon sitter bredvid och tittar lite snett på mig. Ger jag upp så kissar hon så fort vi kommit in. Men nästa morgon så sätter hon sig direkt när vi kommer ut och kan i samma andetag sätta sig och bajsa utan problem. Beröm och godis kommer utan en sekunds fördröjning.
Hon har aldrig uträttat sina behov i koppel, inte en enda gång, vilket gör det extra besvärligt då vi är i lägenheten i stan. Att lyfta ut henne på en gräsplätt där det går människor och cyklar i närheten får henne att tappa koncentrationen direkt.
Hon älskar ju sin mat men kanske kan extra gott godis  fungera bättre? Jag har liksom inga andra utvägar nu. Glad i alla fall att det är vår!

Men hon har sina fördelar också denna lilla tös. Kloklippning inga problem. Häromdagen skulle jag prova min nya elektriska nagelfil vilket inte gick så bra med en hund som försökte klänga upp i knät. Så då lyfte jag upp henne och filade lite på hennes klor i stället och då satt hon där nöjd och glad. Dunja gallskrek rakt ut när hon var valp. Hon badar gärna i handfatet, även det något som Dunja har haft väldigt svårt för.
Dessutom åker hon snällt i sin transportkorg i bilen och har aldrig sagt ett pip när vi lämnat henne men Dunja som barnvakt.
Hon går numera fint i koppel, hon drar absolut ingenting. Snarare sätter hon sig ner och vägrar gå men det händer inte så ofta längre.

Hittade en intressant träningsmetod på Dogsense blogg som heter Do As I Do. Där får man hunden att kopiera ditt beteende och hundarna i filmen var fantastiskt duktiga. Kanske inte direkt en lämplig metod att använda för att få Nour rumsren. Alldeles för kallt om rumpan och dessutom tror jag att jag har svårt att få med mig övrig familj på det tåget haha.
Däremot tror jag att hon till viss del tar efter stora hundens beteende och har därför på senare tid börjat berömma även Dunja när hon kissar och bajsar. Vilket får Dunja att titta misstroget och lite förvirrat på mig. Kanske ska jag börja ge henne godis också?

Håhåjaja!

Att läka en tumme och uppfostra en valp

IMG_6425Stickan är ute!
Den senaste veckan har jag haft tummen omlindad och marinerad i en ”tummetott”. Med jämna mellanrum har jag skvimpat i en sup på några centiliter asolsprit som tillsammans med antibiotikan skulle skynda på läkningen. Blev till slut riktigt duktig på att utesluta vänstertummen ur allt jag tog mig för och till slut kunde jag till och med knyta skorna själv.
Igår morse när jag skulle titta till den tyckte jag mig kunna känna något millimeterstort sticka ut ur såret. Utrustade M med pincett och la mig i sängen, sänglampan fick agera operationslampa, och slängde teatraliskt ena armen över mina ögon och var redo för operation. Och ut drogs en sticka på minst 1,5 centimeter.
Vilken  lycka! För även om tummen fortfarande är lite svullen så kan jag böja den och skriker inte rakt ut om jag råkar stöta till den.

Så det fanns inget speciellt alibi för mig att inte hjälpa till att stängsla in trädgården. Trädgården är ganska stor och fram till nu har vi haft delar av den inhägnad men nu skulle vi äntligen utvidga området där hundarna kan springa fritt till nästan hela trädgården. Supertråkigt jobb, och bökigt med stängslet som fastnade i allt och trasslade in sig. Men skönt när det var gjort och härligt att se hundarna leka runt när de hade hela gräsmattan och busa på.

Dunja har inte haft speciellt många lekkamrater och det var nog över ett år sen hon rasade av sig med en annan hund. Och Nour kan helt enkelt aldrig få nog även om Dunja ganska ofta står över henne med ytterst hög svansföring och dominanta gläfsningar. Jag bryter rätt ofta, både för att jag tycker att det ser för tufft ut men också för att jag är rädd för att Nour ska bli för överstimulerad. Ska försöka läsa på om hur mycket man kan tillåta den äldre hunden att uppfostra den lilla. Kanske någon som läser detta vet något om det?

Vi har inte helt lätt att uppfostra valpen. Att få henne att göra ifrån sig ute på morgonen direkt när hon vaknat är inget problem. Men sen kan vi vara ute i en och en halv timme efter att hon ätit och inget händer. Råkar altandörren stå öppen så smiter hon gärna in och bajsar inne för att sen glatt krumbuktande komma ut igen för att fortsätta leka.
Att gå med bara henne i koppel är som att dra runt med en liten boll. Försöker locka henne med mat och uppmuntrande tillrop men hon sitter bara på rumpan och glor.
Tillsammans med Dunja går det bättre och igår genomförde vi faktiskt den första riktiga rundan med henne i koppel. Men det är svårt att gå med båda hundarna i koppel själv så det vill till att man är två. Dessutom är det mysigt och viktigt att Dunja får åtminstone en promenad själv om dagen där hon får vara ensam hund.
Men vi gnetar på och allt brukar ju lösa sig till slut.IMG_0158

Pippi på rymmen

Min familjs allra första husdjur var en undulat vid namn Pontus. Pontus bur var väldigt snygg, oval och guldfärgad men inte speciellt stor och det var kanske därför han ofta fick flyga fritt. Och han flög lite då och då bort och ut i det fria.  Jag var inte så gammal då och inte så noga med att stänga fönster och även om jag inte minns, undrar jag om jag kanske lät honom flyga ut med flit. Frihet till honom och lite händelserikare liv åt mig. Men han flög aldrig långt, upp i någon tall nära tomten och som den egotrippade, puckade fågel han var lät han sig alltid lockas tillbaka med en spegel och en hirskolv.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Mitt första djur efter att jag flyttat hemifrån var också en fågel, en nymfparakit vid namn Cupido. Ja usch vilket pretentiöst namn, men det speglar mycket väl den jag var i mina senaste tonår.

Cupido var vingklippt när jag fick honom, för att bli mer tam och inte fladdra runt så mycket, fåglar gör ju gärna det. Men det var så sorgligt, han flaxade ömkligt några meter och blev inte alls tamare av att inte kunna använda sig av den mest avundsvärda egenskap som vi människor kan tänka oss.
Så fjädrarna fick växa ut, det gick hyggligt snabbt och sedan flaxade han glatt runt, runt i min etta, alltid på jakt för att kolla upp var jag befann mig.

Cupido var ingen sådan skön fågel som man ser ibland, sittandes på ägarens axel. Lugn och avslappnad. Visst, han uppehöll sig gärna nära mig men damp liksom bara ner i håret lite nu och då, sedan vidare till bokhyllan och sen tillbaka till axeln. Han var tam, men helt på sina egna villkor. Han hade en vacker sång om han bara ville men oftast bara gapade han rakt ut sådär så att grannarna bankade i väggarna. För att få tyst på honom hade jag två alternativ. Antingen släppte jag honom lös i lägenheten, vilket betydde fågelbajs lite här och var och att han knaprade på alla bokryggar. Eller så la jag en filt över buren och önskade honom en god natt. Stackars dumma lättlurade fåglar. Som fågelägare tar man ändå inte till det knepet så ofta, man har ju inte skaffat sig dem för att de ska sitta i mörkret under en filt.

Jag är inte alltför kunnig om fåglar men jag har får  för mig att de inte är så noga med vilken art de vänslas med. På TV har jag sett papegojor som tappat alla sina fjädrar av svartsjuka när ägaren hittat en ny, mänsklig partner.

Och även min fågel gullade järnet, han satt på axeln och gjorde små kuttrande ljud som bara avbröts av pussar på min mun och av att han tiggde mat ur mina mungipor. Det är inte klokt vad man vänjer sig vid saker, det där beteendet var fullkomligt naturligt för mig då. Han masturberade också rätt frekvent mot burgallret och det känns som han gärna gjorde det när jag var i närheten. Eller, jag kanske efterkonstruerar nu, förmänskligar honom en aning.

Denna fågel flög också bort. Lite konstigt är det att det bara hände en gång, han var ju ofta ute och flög och jag hade ofta balkongdörren öppen. Dagen han försvann märkte jag först ingenting. Säkert hade det gått ett bra tag innan jag saknade honom och mitt kaxiga sökande i omgivningens tallar beväpnad med hirskolv och spegel var lottlöst. Detta var inte en liten undulat som flög lagom långt för att sedan invänta godis och sin egen spegelbild. Cupido ville se hur långt hans vingar orkade bära honom när väggar och förtretliga glasrutor inte längre stod i hans väg.

Fortsättning följer…

Sötchock!

12806212_10153317554432274_8323839985031101910_n[1]Måste erkänna en sak. Jag började titta på hundar igen för ett tag sen. Det var efter Dunjas operationer och då hon sprang bort som det började gnaga i mig. Dunja kommer inte att finnas för alltid, och det blev plötsligt så påtagligt. Förhoppningsvis kommer jag kunna ha henne vid min sida i många, många år till men bara tanken har gjort mig rätt omskakad. Har ju alltid velat ha mer än er hund och ska jag skaffa en till måste det bli innan Dunja blir för gammal. Nu är hon fortfarande pigg och busig och kan nog uppskatta en kompis av hennes egen art.

Därtill har det varit lugnt i butikerna och jag har haft gott om tid att surfa runt på olika sidor. Väldigt förutsättningslöst har jag kikat. Kanske en lugn, stabil omplaceringshund i lämplig storlek? Helst då en vänlig, kastrerad herre. Valpar tittade jag på men sorterade bort de flesta.
Tills det dök upp en liten Cavaliervalp. Och när jag läste på om rasen lät det som om det skulle vara en möjlighet. Lugna, stabila och totalt orädda. Lät som en perfekt parhäst till min lite mer spattiga Dunja. Valparna var dessutom 16 veckor vilket jag tycker är bra, åtta veckor känns alldeles för tidigt att ta en valp har jag alltid tyckt.
Så vi åkte för att ”titta” på lördagskvällen och möttes av två små tultiga valpar, en av varje sort. Och efter ungefär en minut handlade det inte längre OM jag skulle ha en valp utan om vilken. Efter säkert en och en halv timmes velande bestämde jag mig till slut för den lilla tiken. Dunja fick komma in och även om hon inte tycktes jubla över mitt beslut att skaffa en valp så gick det över förväntan. Det räckte med att hon lyfte lite på överläppen så skuttade valparna iväg åt ett annat håll. Jag är van att de valpar vi möter i parken verkar bli ännu mer triggade av Dunjas små gläfsningar av irritation.
Så denna lördagskväll slutade med en liten spanielflicka vid namn Nour i knät i soffan.

Nu har det gått nästan en vecka och allting är fortfarande bara frid och fröjd. Vi sover tillsammans, Dunja under täcket och Nour upp vid örat. I samma stund Nour vaknar börjar hon vifta på svansen, redan innan hon öppnat ögonen. Och sådan är hon, jätteglad hela tiden. Går först ut med henne, och sådär på morgonen brukar det fungera att hon kissar en skvätt, men för övrigt är hon inte det minsta rumsren. Det får vi jobba på. Sedan får Nour vara hemma med husse och så går Dunja och jag ut på morgonens långpromenad. Och jag uppskattar verkligen Dunja ännu mer nu! Att hon följer mig vart jag går, stannar, väntar, balanserar, kryper under eller vad det nu är jag ber henne om. Större delen av tiden med full fokus på mig.

Visst är hon lite svartsjuk på valpen, men samtidigt har jag henne mer runt mig nu. Vanligtvis brukar hon ligga och sova i sängen på dagarna, rätt ointresserad av vad jag har för mig. Nu hänger hon med oss i soffan och så fort Nour har somnat, kan jag flytta över till henne och gosa med henne. Och när vi går på promenad i skogen och jag låter Nour skutta löst bredvid oss vägrar Dunja att gå om valpen hamnar på efterkälken. Så Nour tillhör tydligen redan den flock som Dunja ansvarsfullt och nitiskt vallar och anser tillhöra henne.