Arkiv

Bortsprungen hund, mardrömslördag

 

IMG_0621

Vaknade till ännu en skön ledig lördag. M åkte till butiken, jag drack mitt kaffe, la lite pussel och skuffade till slut upp Dunja som fortfarande låg och snarkade bland täcken och kuddar. Vi tog turen genom skogen ovanför huset och precis när vi kom ut i gläntan hörde jag en smäll någonstans långt ifrån. Dunja är väldigt skotträdd men detta lät först mest som om någon släppte en planka eller nåt liknande och med en blick över axeln noterade jag att Dunja tämligen sorglöst strosade bakom mig och nosade på en kissfläck.
Jag lyssnade på radion i lurar och vek av upp på en annan stig och gick väl 20 meter innan jag vände mig om igen. Ingen hund. Smällandet blev plötsligt intensivare (det visade sig sen att det var någon som sköt med spikpistol vid ett bygge) och smått orolig skyndade jag mig hem. Om jag sneddade över en ödetomt var det inte längre än 200 meter och jag var helt säker på att Dunja sprungit raka vägen hem. Under de sex och ett halvt år som jag har haft henne har hon stuckit två ggr, båda gångerna har någon smällt smällare och båda gångerna har hon sprungit hem och skakandes väntat utanför ytterdörren.

Men när jag kom hem var hon inte där. Jag började gå runt i området och ropa på henne, pratade med alla grannar jag mötte. letade efter spår i snön men hittade ingen hund. Började gå längre och längre svängar runt huset, upp på alla småvägar, gick kors och tvärs genom skogen och varje gång jag vände hem trodde jag att hon skulle sitta och vänta på mig där.

När min dotter ringde och sa att lillasyster skulle köra henne ut för att hjälpa mig leta, sa jag först nej. ”Du har varit sjuk, hon kommer snart, det måste hon ju göra” Men redan då hade det gått tre timmar, jag hade inte lyckats få i mig något mer än en kopp kaffe, skjutandet hade för länge sen upphört och jag kände mig alldeles villrådig. Så de sista av de sju timmar som jag gick runt och letade var min dotter med mig och det är jag så oändligt tacksam för nu. Sammanlagt kanske jag var inne i huset en halvtimme, för att byta genomblöta skor, äta en morot och för att när hopplösheten fullkomligt tog överhanden krypa ihop på köksgolvet och gråta, gråta, gråta.

Vi gick fram och tillbaka på samma vägar, samma stigar om och om igen. Gick in på de tomter där ingen bodde just nu och letade under altaner och under skjul, ringde på i hus där det lyste och bad alla våra snälla grannar att hålla ett öga ute. Vi försökte tänka som Dunja, men för mig fanns bara att hon skulle ha sprungit hem. Hon känner ju till alla stigar och hittar hem. Men hon hade sin sele på sig och hon kunde ha fastnat någonstans och inte kunnat komma loss. Till slut var det min enda förklaring. Det hade gått sju timmar, det började mörkna, blåsa och snöa. Hon hade visserligen en liten t-shirt på sig men för övrigt har hon ju ingen riktig vinterpäls. Hur mycket jag än försökte blockera mina tankar så snurrade det i mitt huvud. Snart var det mörkt men hur skulle jag kunna sluta leta? Att gå och lägga sig utan att veta vad som hänt henne var en fullkomlig omöjlighet. Då skulle jag gå helt och hållet sönder. Jag måste hitta hennes kropp, även om hon inte längre var vid liv.

M kom hem från Sthlm och just då ringde jag polisen. Blev kopplad till Norrtälje och där var det en kvinna som glatt utropade Ja! någon har hittat en hund i det området. I Knutby. ”Men det kan inte vara min”, protesterade jag, Knutby ligger flera, flera mil härifrån. Men hon tog fram ett telefonnummer och sa en adress i Burvik. Och då tändes ett litet, litet hopp i mitt hjärta. Bilvägen ligger Burvik en bra bit bort. Men om man springer över isen…

Men då sköljde hela dagens oro, känslan av overklighet, maktlösheten, bristen på mat, ja allt över mig. Jag såg dagen därpå att jag gått nära 2,5 mil bara runt, runt. Jag bröt fullkomligt ihop och räckte storgråtandes över telefonen till min sambo och bad honom ringa numret vi fått. Själv gick jag ut i gästhuset och jag har svårt att förklara varför, när det nu äntligen fanns en chans att hon fanns någonstans, välbehållen, jag så fullkomligt greps av skräck. Om det inte var hon, om jag inte längre kunde klamra mig fast vid detta lilla hopp, då visste jag inte vad jag skulle ta mig till.

Men visst var det hon. Runt klockan ett hade hon hittats springande längs vägen i närheten av Burvik och blivit upplockad av en bil. I tre timmar hade hon alltså sprungit omkring,  och varför hon gett sig ut på isen är helt obegripligt. När vi kom fram till huset där hon befann sig möttes vi av en vänlig men ganska barsk man och hans fru. Dunja kom smygande bakom kvinnan men blev tack och lov överlycklig när hon såg att det var vi. Mannen sa att han undrat ” vilken idiot som tappat bort en hund och inte genast ringt polisen” och spädde på med att ”du måste ju ha telefonnumret inskrivet i selen fattar du väl” och blankögd och med feberheta kinder höll jag med om precis allt han sa. Jag kramade honom säkert lite längre än vad anständigheten medger och gav dem en flaska bubbel, som kändes som oerhört fjuttig gåva med tanke på att jag fick min finaste, finaste Dunja i retur.

Någon timme senare satt vi i soffan och det var en vanlig lördagskväll framför Mellon. Sambon som bara varit hemma högst en halvtimme innan han fick ringa det där numret sa glatt ”Jag visste hela tiden att vi skulle hitta henne”. Jag tror inte riktigt han kunde förstå vilket drama vi gått igenom under dagen. Precis när han lagt på luren och besvarar frågan ”är du alldeles, alldeles säker på att det är Dunja? och han svarade ”Ja, en vit hund med brun tröja och ett blått och ett brunt öga, såklart det är hon” så brast det för min dotter. Hon hade halva dagen varit vid min sida, försökt hålla modet uppe, kommit med förslag på hur vi skull gå och göra och försökt hålla ihop mig när jag tappade modet. Men nu grät även hon och jag tror nästan det gjorde större intryck på M som är lite mer van vid mina tårar och känslostormar. Alla timmar av engagemang och närvaro med mina barn betalar tillbaka sig tusenfalt nu när de är nästan vuxna. Jag är så glad för min familj och jag är så glad för min hund!

Annonser

Drömmen blir sann

 

073

Ja jag satt där framför Ceasar och drömde och längtade.

Tills en dag. Då min galna, underbara lilla kattfröken låg stilla och livlös på trottoaren utanför vårt hus.

Första tiden var jag otröstlig. Jag har såklart alltid känt stor sorg när något av mina djur dött men hon fattades mig så kopiöst! Jag saknade henne som en mjuk boll i mina knäveck om natten.  Jag saknade hennes knäppa pladder i köket och mjuka spinnande i knät. Men trots denna sorgsenhet började min planerande hjärna att vakna till liv. Och till hjälp hade den min omgivning som möjligtvis började bli något stressad av mina snyftningar i mörkret innan jag somnade. Som egentligen aldrig varit speciellt supportande till mina hundplaner men som nu villigt ställde upp för att titta på hundvalpskullar.

Dessvärre fick inte de små naken-valparna några ovationer från mina närmaste. De tyckte att det helt enkelt blev för naket.
Jag försökte sälja in en liten valp som hade rätt mycket hår för att kallas naken, men det fungerade inte heller. En spretig rand med hår över ryggen blidkade inte min familj. Och visst, det var jag som skulle skaffa hund, den skulle bli mitt alldeles egna ansvar men ändå. Det är ju viktigt att den nya familjemedlemmen blev accepterad och översållad med all kärlek som finns i livet.

Så jag började fundera på om det fanns någon annan ras som skulle kunna fungera bättre med alla våra viljor. Egentligen hade jag ju inte bråttom, Lilla Ru hade bara varit borta någon månad och jag hade ju funderat och väntat i säkert 2 år. Att skaffa valp i oktober kändes inte så smart och som sagt, detta skulle inte bli ett överilat beslut. Jag gillade inte alls det där systemet att man skulle tinga valp redan efter första besöket. Jag ville hälsa på många gånger och verkligen känna i djupet av mitt hjärta att detta var rätt! Först då skulle jag bestämma mig. Så tänkte jag, för en gång skull lugn och förnuftig.

Så visade min dotter en annons hon hittat på nätet. En 10-veckors valp som måste omplaceras på grund av allergi i familjen. Blandning mellan pudel och chinese crested och med ett brunt och ett blått öga. Fanns att titta på i Gävleborgs län. På bilden låg hon och sov och det enda man kunde konstatera var att hon var liten och vit. Och med päls över hela kroppen.

Men herre gud, att åka till Gävle tog ju bara någon timme resonerade jag och min dotter, vi kunde ju åka och kika på henne och sedan åka hem och fundera en vända. Så sambon övertalades att skjutsa oss och det var väl ungefär där som det gick upp för oss att Gävleborgs län är så mycket större än bara Gävle. Hunden fanns att se utanför Hudiksvall vilket förlängde vår lilla utflykt med två timmar. Men vi stod på oss och när jag väl satt mig i bilen så började jag inse att det inte var speciellt troligt att vi skulle återvända från Hudiksvall utan hundvalp.

Den där känslan ”Vad har jag nu gett mig in på” är mig fullkomligt välbekant så det fnissades ganska lyckligt förväntansfullt i bilen. Men ibland gled jag ner i grubbel, tänk om den egentligen inte alls skulle omplaceras av allergi. Tänk om det var en galen hund som bet stora hål i folk, eller som kanske var sjuk? Skulle jag klara av att åka hem igen utan denna lilla valp, på något sätt kändes det som jag skulle rädda både den lilla valpen och den allergiska familjen.

Vad som hände har ju alla redan räknat ut. Jag föll helt och handlöst pladask för den lilla vilda varelsen som lyckligt skuttade runt mig och som bet mig i händerna med sylvassa tänder. Med ett täcke hår över hela kroppen men ändå så tunt att hennes rosa skinn lyste igenom om man tittade noga. Helt enkelt tillräckligt tunnhårig för att vara så fulsnygg som jag önskade men med tillräckligt med hår för att vara så söt som övriga familjen önskade. Barnen i familjen grät när vi packade in oss i bilen för hemfärd, vilket var sorgligt men ändå lugnande. Jag tror inte de gråtit om vi åkt i väg med en bestialisk mördarvalp.

Det värsta

Att ha djur innebär i de allra flesta fall att vi överlever dem. Döden är ju det allra farligaste som finns och något som jag absolut inte vill veta av. Om någon av mina närmaste fäller en lite galghumoristisk kommentar om döden väser jag ”det är inget att skoja om” och min hjärna gör en skarp gir omkring den otäcka tanken att vi inte ska kunna vara tillsammans alltid.

Vad det gäller mina djur kan jag klara av tanken på att de kommer att dö ifrån mig. Det är så hemskt sorgligt men helt krasst så finns det med i beräkningarna när jag skaffar dem. Och jag inser att det är bra för mig. Att jag kommer i kontakt med döden och de starka känslor som den omger sig med är ju helt ofrånkomligt. Att uppleva djurs död är nyttigt, känslorna är desamma och det tränar mig.

Så mina djurs död har drabbat och tränat mig under hela mitt liv men det sorgligaste var inte helt förvånande Lilla Ru.

Hon löpte. Med hela sin kropp och med alla sina röstresurser levde hon ut sina honkatts-hormoner. Troligtvis hade hela kvarteret haft en sömnlös natt och jag kände den morgonen att detta måste få ett slut. Katten måste kastreras. Jag hade i min längtan efter att bli kattmormor försökt tussa ihop henne med diverse hankatter men uppenbarligen var hon inte lagd åt det håll som genererar kattungar. Eller så var hennes smak på hankatter så utsökt att jag skulle få leta ihjäl mig innan jag hittade någon som föll henne i smaken.

Mitt sovrumsfönster stod som vanligt på glänt. Zosimov fick gå in och ut som han behagade och Lilla Ru gick aldrig någonstans. Efter hennes lilla äventyr några år tidigare gick hon inte gärna någonstans. Världen utanför lägenheten var en farlig plats som hon inte ville ha någon del i. Hon bevakade gården från fönsterblecket bara. Jag gick till jobbet som vanligt, inte så utsövd kanske men för övrigt glad i hågen.

Denna dag i september tog Lilla Rus hormoner överhanden och hon beslutade sig att ta en tur runt kvarteret. Kanske hittade hon mr eller mrs pefect där ute, jag önskar verkligen att det var så men det får jag aldrig veta. Men jag ångrar så djupt att jag lämnade fönstret öppet den dagen.  Hon löpte så sällan, hade inte gjort det sen vi flyttade men nog borde jag ha förstått att hennes hjärna inte fungerade som den brukade.

Jag påtade på i skobutiken, lite stressad över att det var så glest med kunder trots att det var en sån fin höstdag, lite kyla i luften men samtidigt varmt i solen. Sommaren hade äntligen släppt taget och runt hörnet väntade pubkvällar, tända ljus och stora koppar te. Min förhoppning var att våra kunder skulle möta hösten i ett par blå kängor med stickad kant eller att par ulliga tofflor med blommor. Ja så snurrade mina tankar när telefonen ringde.

Min yngsta dotter grät i telefonluren. Förstelnad av oro lyssnade jag när hon skakigt berättade att Lilla Ru blivit påkörd och att hon satt på trottoaren utanför vårt hus. ”Snälla mamma kom”

Jag släppte allt och sprang hem. Min dotters förtvivlade ord ekade i mitt huvud och det enda jag kunde tänka på i det läget var att komma till hennes undsättning och skydda henne. Mitt barn är mitt barn och även om tanken på min överkörda katt skakade om mig var det till Alicia jag sprang.
Och ändå. När jag kom runt hörnet och såg min dotter tillsammans med två unga kvinnor en bit bort på trottoaren och min lilla katt hoprullad till en liten boll framför deras fötter vek sig mina ben. Jag sjönk ihop på trottoaren och satt säkert där i 30 sekunder innan jag tog mig samman och gick de sista 15 meterna fram till den sorgliga lilla klungan. Jag grät, min dotter grät och de båda tjejerna som hittat henne grät.

Hon var alldeles hel tack och lov, låg helt stilla på sidan och såg fridfull ut. Hon var mjuk men alldeles kall och jag förstod ju att hon var död redan innan jag pratat med veterinären.

Jag är trots allt tacksam över att min dotter kom där och då, även om jag såklart önskar att det varit jag. De två unga kvinnorna hade båda sett katten springa över vägen, bli påkörd och slungas upp på trottoaren. De kände inte varandra men hade hjälpts åt att lyfta henne närmare husen bort från bilarna. När min dotter kom förstod de inte direkt att det var hennes katt men när det stod klart för dem väntade båda tills jag kom. Och det gör mig så glad och rörd, där stod tre unga kvinnor, som inte alls kände varandra, böjda över en livlös katt som allt hopp var ute för. I denna sorgliga bubbla gjorde de det som kunde göras i just det ögonblicket, att finnas där för min chockade dotter.
Jag kommer ihåg att jag tackade dem men det mesta som hände är fortfarande diffust.  Men jag vet att detta är en händelse som de inte kan ha glömt. Och jag har inte glömt dem.
Tänk om Alicia inte kommit och vi hade gett oss ut för att leta. Tänk om vi inte hittat henne. Tänk om hon hade legat kvar på gatan och blivit överkörd igen och att vi hittat henne så.

Nu fick vi begrava henne på en äng med rödklöver.

Zosimov

Ingen mer katt nu. Sa jag ovilligt fast jag egentligen inte visste vem jag försökte lura.  Har jag någonsin varit ovillig när det kommit till katter?
Dottern envisades med att skicka bilder på en grårandig helt bedårande kattbebis. Mina katter har inte alltid varit så snygga med det var den här. Ljust grå med perfekta mörkgrå ränder över den lilla ryggen. Som tagen ur en kattmatsreklam. Och titta kan man ju alltid göra.
Så kom det sig att jag återigen trippade över ett golv fullt med tultande kattungar. Aktade mig för att råka trampa på en liten svans eller hjälp, en hel kattunge. Sorgligt nog hade kattmamman blivit påkörd. Hon överlevde men klarade inte av att ta hand om sina ungar så bra deras första veckor i livet så de små krypen hade blivit uppfödda för hand. Det märktes inte så mycket, de uppförde sig som vilken kattungeskara som helst och de allra flesta av dem såg trinda och välmående ut.

Och så hände det som alltid händer. Den lilla grå kattflickan busade runt mina fötter men någon annan fångade min uppmärksamhet. Han var nästan identisk med sin bror förutom att han var mindre, minst i kullen faktiskt. Hans öron såg gigantiska ut på hans lilla anorektiska kropp, att hans syskon var bättre rustade att ta för sig ur matskålarna var inte svårt att se. Men han skuttade runt med de andra utan att märka att jag hade så svårt att ta ögonen från hans lilla löjliga varelse. Trots att jag gjorde mitt bästa för att inte verka direkt intresserad av någon alls så hade jag honom i famnen tillräckligt många gånger för att alla runt omkring mig skulle börja ana oråd.

Ett par veckor senare hörde familjen av sig igen för att veta om jag ville ha någon katt. Den lille svarte var fortfarande inte tingad, var det inte honom jag blivit så förtjust i? Nej, det hade jag ju inte alls tänkt mig. Samtidigt var det en sådan tråkig, mulen dag och då är det ju svårt att motstå en timme i en hög med kattungar även om det betydde att jag bara låtsades att jag ville ha en. Det var i alla fall det jag sa till min sambo och han skjutsade snällt dit mig trots att hans intresse för katter är minimalt. Och han sa ingenting trots att jag misstänker att han inte för en sekund trodde att vi skulle åka hem igen utan katt.

För visst hade jag en liten kisse med mig hem. En liten brunrandig hankatt som jag egentligen absolut inte hade någon användning för. Hankatter bajsar mycket, kissar starkt och springer runt och utmanar andras revir. Försvinner för att sedan återvända med trasiga öron och något slocknat i blicken. Jag visste ju precis vad jag gav mig in på men ändå var det han som följde med mig hem och den lilla grå försvann åt något annat håll.

Där hemma väntade häxan Lilla Ru. Och hon gav lille Zosimov en tuff barndom. Hon bevakade honom som en tiger. Jagade hans lilla spralliga jag kors och tvärs och hatade honom innerligt för att han väckte sådana ömma känslor hos hennes människor. Vid ett tillfälle gav hon honom en hurring över nosen när han förhoppningsfullt skuttade emot henne så att hans ena näsborre hängde löst. Å det var hemskt. Jag ångrade mig så väldigt mycket. Att vi lät honom utstå hennes ilska och att vi tog dit en söt kattunge som förstörde hennes perfekta värld.  Det var en jobbig tid då vi alltid hade en vattenspruta till hands. Mesta delen hade vi dem åtskilda och utan den sura kattan lekte Zosimov lyckligt vidare så där sorglöst som man bara kan när man är liten.

Tursamt började Lilla Ru löpa när Zosimov varit hos några veckor. Som den lilla oriental hon var så genomförde hon sina löpperioder med nästan sinnessjuk frenesi. Så plötsligt var den arga, svartsjuka honkatten som hade så lätt att ta till klorna som bortblåst. I stället strök hon sig mot honom och försökte med galna vrål och förföriska ögonkast uppmana honom att snabbt bli könsmogen. 15 veckor gammal var han mest förbryllad över henne och han höll sig fortfarande på behörigt avstånd men han fick äntligen lite lugn i livet. När löpet var över var han nådigt accepterad av Lilla Ru som till och med försökte gulla med honom och tvätta hans öron. Detta fann han sig aldrig i, hans misstänksamhet mot henne försvann aldrig men han behandlade henne respektfullt och underdånigt.

 

Häxan Lilla Ru

Efter 16 år och tre barn stod jag inför en separation som fullkomligt drog bort mattan under mina fötter. Att separera är jobbigt, alltid jobbigt, men när man träffar någon i 20-årsåldern, så växer man liksom ihop och sedan vet man helt enkelt inte längre vem man är när man är alldeles själv. Helt ensam var jag ju inte, jag hade ju mina barn som ändå är en ganska stadig plattform att hålla sig i när det mesta runt omkring gungade, men ensamt var det. För att multiplicera det hela var jag sjukskriven från mitt jobb som jag aldrig skulle kunna återvända till. Jag vinglade runt i tillvaron och började om med att lära känna mig själv. Och när jag nu ser mig i backspegeln så var det precis vad jag behövde. Ur all rädsla, ilska och förvirring, kom ett lite nyare, gladare, självständigare jag även om detta tog sin tid. Kris är utveckling som det så fint heter och det är så sant som det är sagt.

Efter den första tiden av chock och lamslagenhet så tvingade jag mig själv att ta en diskussion om vad detta nya ensamstående liv kunde ha för fördelar. Jag köpte galet blommiga påslakan och började plöja igenom kattannonser. I tio år hade jag levt utan djur och detta skulle nu åtgärdas med omedelbar verkan. Jag kan utan omsvep erkänna att detta att köpa djur har en ångestdämpande effekt på mig. Somliga köper nya skor eller en utlandsresa men min impuls är att köpa ett nytt djur. Mitt starka och obändiga överjag sätter nästan alltid stopp för mitt köpsug och till detta allt möjligt folk som inte alls förstår vitsen med gulliga djur. Människor är inte alltid så roliga och jag tror på fullt allvar att mitt liv varit lyckligare om jag istället för att vara så tråkig och förnuftig hade gjort slag i saken flera av dessa gånger.

Hur som helst, jag var som sagt i en ganska djup svacka denna gång och det handlade inte bara om att tröstköpa mig en gullig kattunge utan om att göra något självständigt. Att äntligen inte behöva fråga om lov och förhandla mig till något utan bara göra!

Så jag cyklade iväg en av de där första dagarna när barnen var hos sin pappa, ingenting kändes som vanligt men mitt i sorgen skulle jag bara göra det. Jag skulle cykla iväg och komma tillbaka med en katt och ingenting kunde stoppa mig.

Kom hem till en sådan kattkvinna, där var katter lite varstans och kattungar i alla åldrar. Suget efter att komma hem med ett litet knyte att skrämma ensamheten med var stark men som vanligt blir ju ingenting som jag tänkt mig. Ingen av ungarna i de leveransklara kullarna fångade mitt intresse. I ett sovrum som det troligtvis inte var meningen att jag skulle gå in i hittade jag ett litet pytt. Hon var vit med gula fläckar och som en krok på svansen upp över ryggen, som en liten knorr. Henne ville jag ha även om hon var alldeles för liten för att följa med mig hem. Och även om det betydde att jag fick återvända hem till min ensamma lägenhet så fanns det ingen annat. Inte visste jag då att detta skulle bli det mest besvärliga djur jag haft.

I väntan på den lilla gulprickiga skaffade jag henne en syster från en annan kull och från ett annat ställe. Denna gång var jag ute efter en blyertsgrå unge, som jag önskat mig sedan jag var barn och som jag faktiskt fortfarande tycker är en jättesöt färg på en kattunge. Men det blev en svart/vit unge med prickar på nosen som blivit över från en annan kull. Som sagt när det gäller kattungar väljer jag med hjärtat, man ser in i deras lilla ansikte och så är det bestämt.

Jag hade tänkt att jag skulle döpa mina flickor till antingen Nasse och Lilla Ru eller det lite med Beatlesinspirerade Penny och Lucy. Men eftersom jag har en del viljestarka barn i familjen så blev det Lucy och Lilla Ru.

Lilla Ru var en orientalblanding med vad jag tror en ganska stor skvätt Bobtail. Men de renrasiga Bobtail-katterna är så mycket större och har oftast bara en liten stump till svans. Lilla Ru var liten och hennes svans var ca en decimeter lång det vill säga om man böjde den bakåt och rakt ut.

Men det orientaliska blodet i hennes ådror gav henne att mycket typisk sinnelag och den mest utmärkande egenheten var att det bara fanns två människor i hela världen som hon tyckte om. Mig och min äldsta dotter. Resten av familjen accepterade hon nådigt men även dem kunde hon fräsa till mot utan egentlig anledning.

De kortare förhållanden jag hade med män utmynnade alltför ofta i att hon kissade ner främmande väskor som hon inte kände igen eller låg med smala ögon i mitt knä redo att smälla till med en tass om någon försökte röra henne eller mig. Det var inte hennes fel att mina manliga relationer rann ut i sanden, jag var väl helt enkelt inte redo och det var sannerligen inte hon heller.

Men mig och dottern avgudade hon. På nätterna sov hon oftast i mina knäveck. Hon kunde ligga helt utslagen och storsova någonstans i lägenheten men så fort jag gick till mitt sovrum så kom hon tassande. Och det kändes tryggt att ha henne där.

Kattmänniska (Linus och Kram)

Jag har alltid titulerat mig kattmänniska. Som barn och tonåring var en egen kattunge min högsta dröm. Katter var allt som jag ville vara. Självständiga, coola, viga, snygga. Mjuka och bedårande och så innerligt åtråvärda.
Och en dag blev min dröm uppfylld.
Nu förtiden kan man ju sitta framför datorn och titta på bilder på olika kattungar i det oändliga. Sida upp och sida ner, små ulliga kattbollar som storögt tittar in i kameran, ibland placerade i korgar eller på pastellfärgade bebisfiltar för att göra dem extra oemotståndliga.
Men så fungerade det inte alls när jag var barn. Hade man tur hittade man en tvåradig annons under bortskänkes, med texten ”5 söta kattungar bortskänkes, 4 hanar 1 hona”. Sedan var det bara att åka på vinst och förlust och i vårt fall så åkte vi en bra bit ut på landet utanför stan, så det var liksom bara att välja en. Att rynka på näsan och säga, ”nä det här var inte riktigt vad jag tänkt mig” fanns inte. I och för sig fungerar ju inte kattungar så. De är så fantastiskt gulligt paketerade som små att man inte alls kan föreställa sig att den kommer att växa upp till en ganska raggig fuling som helt tappat intresset för att hoppa efter papperstussar och att jaga sin egen svans. Dessutom är och var de ingen speciellt dyr investering, bensinen var dyrare än själva kattungen.

Katten jag valde såg ut som en typisk ”bara vanlig katt”, lite vit och lite grå och lite randig. Självständig redan som liten och sov hellre ihop med vår hund än med mig. Han växte upp till en stor, revirhävdande hankatt och duktig jägare. Jag döpte honom till Kram.
Kram slogs mycket med andra hankatter, och redan som liten tog han byten som var större än han själv och det gjorde mig inte det minsta stolt, känslorna för denna katt var liksom alltid ambivalenta. När han släpade hem en död huggorm tyckte till och med jag att han var lite tuff men ska sanningen fram så älskade jag inte alls jägaren i honom. Han kom såklart in ibland för att sova och slicka sina rivsår men det vara på nåder som han lät mig gosa med honom.

Något år senare var jag ledsen en kväll. Av ingen anledning alls, eller kanske av alla anledningar man kan tänka sig när man är 12 år. Min oroliga och säkert något obekväma pappa försökte trösta mig och sa till slut mot min under täcket nedkrupna rygg ”Finns det någonting jag kan göra? Är det någonting som kan göra dig glad?” Två dagar senare flyttade min dittills största kärlek in. Gulrandiga Linus med bärnstensfärgade ögon. Denna gång hade jag valt med större omsorg, kanske var jag lite i chock när jag valde Kram, ryckte åt mig en kattunge bara innan pappa ändrade sig. För denna katt var allt som Kram inte var. Nämligen som en liten hund i en kattkropp.

För det första var hans utseende väldigt tilltalande. Orangeröd med en perfekt randning över hela kroppen. Och som sagt med samma nyans på ögonen som hans ulliga gulliga mage. Troligtvis tog vi honom alldeles för tidigt från hans mamma vilket resulterade i att han snuttade på tröjor av konstfiber. Trampade med sina små fötter och smaskade och dreglade så jag hade stora bruna fläckar på kläderna. Tyvärr slutade han aldrig riktigt med det där och det var inte lika charmigt när han vuxit upp och var stor och tjock. Han följde med på långa promenader utan att som de flesta katter jag haft, avvika ner i ett intressant dike halvvägs. Han åkte även med på husvagnssemester och tassade med till kök och diskplats utan vara sig koppel eller sele. I bilen var han lös, låg bakom nacken på pappa när han körde. Japp så var det på det glada 70-talet. Även jag var ju lös, låg utsträckt i baksätet och läste Wahlströms ungdomsböcker.
Och just detta faktum gjorde ju honom så lättälskad, att han var som en hund. Men jag, jag var och förblev kattmänniska.

Dunjas operation del 3

Å en sån underbart lugn och gnällfri natt. Vi har sovit som en hög med gråstenar,  Dunja under mitt täcke som vanligt. Eftersom vintern bara vips, slaskade bort, så är det smutsigt och kladdigt ute och operationströjan blev smutsig och måste tvättas. Utan den blir Duns helt spattig, om hon inte har något över såret så kan hon bara röra sig några meter innan hon ska dit och slicka. Men uppfinningsrika sonen knöt en sjal runt magen och såret och det visade sig vara helt briljant! Hon kommer knappt åt att slicka och hon blir mycket lugnare av den. Så även om tröjan är torr nu så fortsätter vi nog med sjalen knuten lite snyggt över höfterna, lite som på en hulahula-dansös. Det märktes tydligt efter förra svängen att även efter stygnen var borttagna och det yttre såret läkt så var hon lugnare med tröja på. Eftersom operationströjan är heltäckande och måste knäppas upp innan hon rastas (vilket somliga glömde några ggr) så byttes den ut till en t-shirt.

Hennes garderob är inte speciellt stor, ett regntäcke, ett vindtäcke, en fleeceoverall när det är superkallt och en stickad tröja. Nu i vinter har den utökats av en t-shirt och ett par strumpor och skor. Vi försökte med skor när det var som allra snöigast och kallast i början av januari. Men hennes gångstil påminde om en sån där docka som man styr genom att vicka på trådar och när hon gjorde ett försök till lite skutt så flög de all världens väg. Men hennes små, små strumpor har gått bättre. Jag klippte upp dem i tån så att jag kunde dra på dem ordentligt upp över foten. Och med dom på kunde hon utan problem gå promenaden genom skogen utan att få fullt medsnöklumpar i tassarna. Och även om de var dyngsura när vi kom hem så verkade det som de isolerade lite mot kylan eftersom hon kunde vara ute utan att turas om att hoppa med en fot i luften.