Arkiv

Vargfrossa

Tidig morgon, strax efter sju i förra veckan. Katten Zosimov kom smygande upp i min säng som redan var full med mig och två hundar. Han råkade sätta en tass på Dunja som låg och sov under täcket och i vanlig ordning vaknade hon med ett irriterat gläfs. Eftersom Zosi sällan är ute efter tjafs hoppade han snällt ner på golvet igen och la sig på mattan. Bara någon minut senare kom M in i rummer, lutade sig ner över hankatten och pratade med jollrig röst samtidigt som han strök honom över ryggen och huvudet.
Jag var ju i full färd med att låtsas sova men detta beteende från M´s sida var extremt förbryllande. Han gullar i princip aldrig med Zosi.zosi-i-trad

Jag öppnade ena ögat och frågade: Vad GÖR du??
Fick till svar att vår granne lagt upp på FB att hon sett en varg (eller vargliknande hund) attackera vår katt någon timme tidigare.

Min första tanke var att detta verkade lite för omöjligt för att vara sant. En varg i lilla fritidsområdet Smara? Men sedan började jag läsa artiklar om vargar runt om i Norrtälje som tagit hundar som gått lösa i skogen eller på folks tomter trots att det varit ljusan dag och människor i närheten.

Och plösligt kan jag helt enkelt inte slå ifrån mig känslan av att vara iaktagen av ett par lysande gula vargögon när jag går runt i skogsdungarna runt omkring.
Skogarna är fulla av svamp och äntligen har vi lyckats hitta på de små skygga trattisarna. Men nu har jag så väldigt svårt att motivera mig att gå ut längre, så himla dumt! Det bästa som finns ju, att lufsa runt i skogen.
Vargar bor djupt inne i de värmländska skogarna, inte ska väl jag behöva fundera över dem?

Nåja jag vet inte, kanske är vår granne Krösamaja och jag Emil som snart är i full färd att gräva en varggrop. Nästa vår har nog allt detta blåst över.

Har lyckats ta en fin bild av lilla Taylor, som av prickarna på bröstet av döma är en liten fin höna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Var på en jättefin hönsmarknad på Blomsterlandet i Norrtälje i helgen. Hittade på denna ståtliga Brahma-tupp som jag så gärna skulle vilja ha. Vet ju att jag inte får för grannen men drömma kan man ju alltid göra. Brahmor gal tydligen dovt och sällan!

Slutligen en bild på Nour och Zosi som myser tillsammans på min mage. Gullisar!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Annonser

På kattfronten en hel del nytt!

Inne i Uppsala väntas det lite oväntat kattungar, mer om det senare, och vi bestämde att stadskatten Zosimov som patrullerar i Pelle Svanslöskvarteren får flytta ut till landet. Att få in en motvillig, 7 kilo tung katt i en bur är inte det lättaste. Men invirad i handduk så klarade vi det på tredje försöket och sen satt han där ynkligt jamande i bilen och jag fick såklart gruvligt dåligt samvete.

Sen fick han vänta ett dygn innan vi släppte ut honom och hela tiden var han så moloken, gömde sig under sängen och kröp in i handduksskåpet. Min stora, snälla streetsmarta katt var inte helt lycklig.Soosie
Men så fort vi släppte ut honom förändrades allt! Förundrat strosade han runt, tog en sväng upp i skogen, kom tillbaka, hängde lite i en soffa i orangeriet, klev elegant in och ut genom kattluckan in till huset och tog en tupplur på min mage i soffan. Snabbt klurade han ut var vi förvarar kattmaten och där buffar han runt och fösöker bita hål på påsarna tills han blir utslängd.zosi

Han är ju van med andra katter och båda hundarna från stan, han brukar ofta följa efter oss på promenader och retas genom att springa framför fötterna på den kopplade Dunja som förgäves försöker jaga honom. Och det är tydligen lika roligt nu trots att båda hundarna är lösa och chanserna för dem att hinna ifatt honom är så mycket högre.

. Han springer framför dem på gräsmattan och rusar antingen upp i ett träd eller lägger sig helt enkelt platt på marken om de kommer ikapp. Det är inte hundarna som börjar dessa lekar utan det är alltid han som börjar springa framför fötterna på dem. Knasiga katt!

Just det här att han kan gå in och ut som han vill verkar vara en dröm som gått i uppfyllelse. Tidig natt när jag var ute med Nour såg jag hans siluett sitta på en sten nere vid vägen. Någon timme senare när det var dags för oss att gå ut igen låg han i soffan och sov.

Det har varit en orolig natt då jag har varit ute med Nour fyra gånger. När jag till slut lyckats somna om igen väcktes jag av Elsas klagande jamanden.
Denna gamla dam är inte så van vid andra katter, och när Zosi artigt stegade fram  för att hälsa på henne med en puss på nosen (så gör katterna när de hälsar, även mina hundar hälsar på katterna så) så möttes han av ett förfärat fräsande. Zosi är en vänligt sinnad katt så han viker av när han märker att hon inte är så intresserad av honom. Det räcker i princip att hon sitter uppflugen nånstans och stirrar på honom för att han ska hålla sig på betryggande avstånd.
Men i natt tog Elsa chansen att visa upp sina färdigheter som jägare och försörjare i familjen. Under en halvtimmes tid ömsom jamade hon på det karaktäristiska sätt som hon gör när hon har ett byte i munnen, mörkt och lite klagande och liksom med munnen full. Jag trodde hon satt sig precis utanför vår sovrumsdörr men det visade sig att hon var precis ovanför oss, uppe på loftet då hon började jaga sitt offer, kors och tvärs galopperade hon. Tunga dunsar som vittnar om att fru katt inte heller är en lättviktare. Hela tiden jamade hon uppfodrande så att ingen skulle råka sova sig igenom hennes uppträdande. Vet inte vad hon hade där uppe men det lät tungt och jag blev helt svettig av obehag.elsa

Dock är jag ganska säker på att Zosimov fortfarande låg där i soffan och storögt bevittnade det som hände uppe på loftet. Och alldeles säkert var det även enbart för honom skådespelet var till för, jag har aldrig förut hört henne föra sånt himla liv bara för oss. Det kan heller inte ha varit lätt för henne att ta sig upp dit. Vi har ingen stege till det loftet så hon får hoppa upp på linneskåpet och sen vidare upp på en bjälke och därifrån balansera på en bräda för att nå loftet. Allt detta med ett byte i munnen.

Nåväl ingen brukar kunna motstå Zosimovs charm så det är nog bara en tidsfråga innan allt lugnar ner sig bland katterna ute i Smara.

 

Zosimov

Ingen mer katt nu. Sa jag ovilligt fast jag egentligen inte visste vem jag försökte lura.  Har jag någonsin varit ovillig när det kommit till katter?
Dottern envisades med att skicka bilder på en grårandig helt bedårande kattbebis. Mina katter har inte alltid varit så snygga med det var den här. Ljust grå med perfekta mörkgrå ränder över den lilla ryggen. Som tagen ur en kattmatsreklam. Och titta kan man ju alltid göra.
Så kom det sig att jag återigen trippade över ett golv fullt med tultande kattungar. Aktade mig för att råka trampa på en liten svans eller hjälp, en hel kattunge. Sorgligt nog hade kattmamman blivit påkörd. Hon överlevde men klarade inte av att ta hand om sina ungar så bra deras första veckor i livet så de små krypen hade blivit uppfödda för hand. Det märktes inte så mycket, de uppförde sig som vilken kattungeskara som helst och de allra flesta av dem såg trinda och välmående ut.

Och så hände det som alltid händer. Den lilla grå kattflickan busade runt mina fötter men någon annan fångade min uppmärksamhet. Han var nästan identisk med sin bror förutom att han var mindre, minst i kullen faktiskt. Hans öron såg gigantiska ut på hans lilla anorektiska kropp, att hans syskon var bättre rustade att ta för sig ur matskålarna var inte svårt att se. Men han skuttade runt med de andra utan att märka att jag hade så svårt att ta ögonen från hans lilla löjliga varelse. Trots att jag gjorde mitt bästa för att inte verka direkt intresserad av någon alls så hade jag honom i famnen tillräckligt många gånger för att alla runt omkring mig skulle börja ana oråd.

Ett par veckor senare hörde familjen av sig igen för att veta om jag ville ha någon katt. Den lille svarte var fortfarande inte tingad, var det inte honom jag blivit så förtjust i? Nej, det hade jag ju inte alls tänkt mig. Samtidigt var det en sådan tråkig, mulen dag och då är det ju svårt att motstå en timme i en hög med kattungar även om det betydde att jag bara låtsades att jag ville ha en. Det var i alla fall det jag sa till min sambo och han skjutsade snällt dit mig trots att hans intresse för katter är minimalt. Och han sa ingenting trots att jag misstänker att han inte för en sekund trodde att vi skulle åka hem igen utan katt.

För visst hade jag en liten kisse med mig hem. En liten brunrandig hankatt som jag egentligen absolut inte hade någon användning för. Hankatter bajsar mycket, kissar starkt och springer runt och utmanar andras revir. Försvinner för att sedan återvända med trasiga öron och något slocknat i blicken. Jag visste ju precis vad jag gav mig in på men ändå var det han som följde med mig hem och den lilla grå försvann åt något annat håll.

Där hemma väntade häxan Lilla Ru. Och hon gav lille Zosimov en tuff barndom. Hon bevakade honom som en tiger. Jagade hans lilla spralliga jag kors och tvärs och hatade honom innerligt för att han väckte sådana ömma känslor hos hennes människor. Vid ett tillfälle gav hon honom en hurring över nosen när han förhoppningsfullt skuttade emot henne så att hans ena näsborre hängde löst. Å det var hemskt. Jag ångrade mig så väldigt mycket. Att vi lät honom utstå hennes ilska och att vi tog dit en söt kattunge som förstörde hennes perfekta värld.  Det var en jobbig tid då vi alltid hade en vattenspruta till hands. Mesta delen hade vi dem åtskilda och utan den sura kattan lekte Zosimov lyckligt vidare så där sorglöst som man bara kan när man är liten.

Tursamt började Lilla Ru löpa när Zosimov varit hos några veckor. Som den lilla oriental hon var så genomförde hon sina löpperioder med nästan sinnessjuk frenesi. Så plötsligt var den arga, svartsjuka honkatten som hade så lätt att ta till klorna som bortblåst. I stället strök hon sig mot honom och försökte med galna vrål och förföriska ögonkast uppmana honom att snabbt bli könsmogen. 15 veckor gammal var han mest förbryllad över henne och han höll sig fortfarande på behörigt avstånd men han fick äntligen lite lugn i livet. När löpet var över var han nådigt accepterad av Lilla Ru som till och med försökte gulla med honom och tvätta hans öron. Detta fann han sig aldrig i, hans misstänksamhet mot henne försvann aldrig men han behandlade henne respektfullt och underdånigt.