Arkiv

Min sommar

Sommaren drog förbi i svindlande fart och jag kom mig inte för att skriva ett enda inlägg. Nu vill jag ta tag i det igen och en kort uppdatering är på sin plats.

Bikupan är på plats. Det visade sig att vi fått norra Europas snällaste bin (eller egentligen gulligaste drottning, det är hennes gener som bestämmer humöret på resten av gänget). Trots att vi fumlat, varit osäkra och allmänt nybörjaraktiga har vi inte fått ett enda stick. Någon gång har jag haft ett litet surt bi som stilla stått rakt framför min näsa och stirrat mig i vitögat, men jag har alltid vunnit kampen och biet har snällt vikit av från platsen.
Vår ambition har varit att hålla bina vid liv denna första säsong ungefär, så att de producerade 14 kilo honung kändes helt otroligt. Den är len och god och alldeles, alldeles underbar.

Hönsen få nu gå fria i trädgården, bland hundar, katter och folk och det går alldeles utmärkt. Trots att de har fri tillgång till köksträdgård och rabatter så kommer de springande mot mig som galningar när jag går ut i trädgården, tiggandes godis. De flesta värper nu och gulorna har en underbar färg nu när de kan beta hur mycket gräs som de vill. Såklart har alla favoritvärprede, inte ovanligt att de knö ner sig tre stycken samtidigt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och sen kom vaktlarna. Vi köpte voljär, vaktlar och all inredning på en och samma gång. De är inte alls så tama och personliga som hönsen men ändå mysiga på nåt sätt. Och de har värpt jättemycket ägg till oss. Eftersom vaktlar blir könsmogna tidigt och lever ett riktigt turboliv så lever de inte speciellt länge. Våra vuxna vaktlar är nog nånstans mellan 1,5-2 år och beslutet fattades att vi nog skulle försöka kläcka fram några kycklingar i maskin.  Tuppen är väldigt skygg och skvättig och jag litar inte riktigt på att han gör det han ska. Därför placerades drygt 30 ägg i kläckaren med förhoppningen att det i alla fall skulle bli några kycklingar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vaktelkycklingar ska kläckas på dag 17 men dagen kom och gick. Hade väl i princip gett upp när det på morgonen dag 20 satt en liten plutt och pep hjärtskärande bland alla äggen. Jag hade från start sagt, hellre ingen än bara en, och det är så typiskt att det var precis så det blev. Första dygnet tillbringade lille Taylor tillsammans med ett litet gosedjur och sov framför min lilla rougespegel. Jag jagade runt i alla mina FB-grupper efter någon som hade nykläckta kycklingar och fick till slut tag i några som var 1,5 vecka. Blir riktigt rörd över att människor engagerar sig och förmedlar kontakter och är allmänt stöttande. De nya kycklingarna var små men bredvid lilla Taylor, två humlor stor, var de gigantiska. Men trots det var lyckan stor när vi släppte ner styvsyskonen till vår minsting, som snabbt sprang runt med de andra och kröp tätt intill dem under värmelampan.
Har inga bra foton på dem eftersom allt bara blir rött under lampan, det får bli senare.

För övrigt har vi firat bröllopsdag, fotade maken genom champagneglaset en solig eftermiddag i slutet av juli. Bevittnat en fin vigsel mellan min systerdotter och hennes fästman och hälsat på mamma i Häggvik som vanligt.

En bra sommar!

Annonser

Ont!

Söndag eftermiddag. Solen flödade över mig där jag satt på soldäcket, men vinden fladdrade och fläktade på och stunden var värd att spara till kalla vinterdagar.OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Min uppmärksamhet var riktad till våra nya vänner som simmar runt i dammen. Tio söta små guldfiskar som än så länge är rätt små men som ska växa till sig till ca 20 cm. Tråkigt nog är det 9 orange och en liten ljus blekfis och den lilla ljusa håller sig hela tiden för sig själv vilket inte känns helt ok.
Näckrosornas blad har nått vattenytan men några blommor har inte slagit ut så jag har pyntat med en av våra fantastiska pioner.

M fixade på bland rabatterna och jag kände att jordgubbslandet kallade på min uppmärksamhet. Det är ett kliv ner från däcket till gräsmattan på kanske 1,5 dm och jag tog ett, kanske för ivrigt, skutt ner. Hälen hamnade i en grop och fotleden vreds snett. Även jag vred mig, av smärta, det gjorde så fruktansvärt ont och jag förstår inte hur M fick upp mig till altanen.
Foten lindades om men jag sov inte mycket den natten och strax efter sju morgonen efter åkte vi in till ortopedakuten.
M gick före för att fixa kryckor till mig men jag kämpade mig ner ur parkeringshuset till trottoaren för egen maskin. Väl där strilade tårarna i sån milda grad att två personer stannade och frågade om de kunde göra något för mig. ”Det är bra, har bara så ont i foten” flämtade jag samtidigt som jag drog in magen eftersom jag insåg att min andning påminde väldigt mycket om det man lär sig på profylaxkurs.

Efter röntgen konstaterades det att jag har en liten fraktur över fotknölen men, hipp hurra! den sitter så väl till att jag slipper gips.
Men det är också det enda lilla glädjeämnet i den här historien. Även om jag slipper gipset så gör det konstant ont och varje liten promenad jag ger mig ut på är en utmaning. Att sitta i en stol och vänta på uppvaktning är roligt i max en halvtimme sen känns allt bara obekvämt. Jag satt tex i minst sju minuter och väntade på kaffe när jag plötsligt såg M traskandes ute på vägen! han hade helt glömt bort mig.

Tre veckor trodde läkaren att jag behöver ta det lugnt. Ingen kommer att orka med det, inte minst jag själv, så jag har bestämt två veckor, sen får det vara bra!

En hommage till min kära make!

Jag hann bara andas ordet ”höns” innan han plockade upp hammaren och började snickra på hönshuset. Därefter byggdes det en rovdjurssäker liten utegård och så fort den var klar införskaffades det höns! De boade in sig, jag ställde in en bänk i den lilla innergården och umgicks så mycket som jag bara kunde med dem.

Men snart kändes den lilla gården för liten och återigen hoppade maken i snickarbyxorna för att bygga en stor gård där våra pönor kan gå och picka under äppelträd bland gullvivor. Oj vilken fröjd det är att sitta och titta på när de tar ut svängarna lite mer dag för dag. Häromdagen var de uppe och strosade bland blåbärriset.

Men att sitta med kaffekoppen mitt på gräsmattan kunde jag bara nöja mig med en ynka vecka. I min hjärna började en liten trevlig tanke om att bygga ett däck på den soligaste platsen i trädgården, framför köksträdgården ta form. Och eftersom det skulle bli ett soldäck vore det ju mysigt med en liten damm framför som man kan doppa fötterna i varma dagar.

Denna gång gick M till verket med en spade i högsta hugg. Jag hade funderat på om vi skulle hyra en minigrävare men det var överkurs tyckte maken. Så under de allra soligaste och varmaste dagarna i slutet av maj, grävde han i vår tunga lerjord en anselig grop som vi sedan skulle fylla med vatten, näckrosor och en och annan fisk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I skrivade stund är dammen nästan färdig och jag är så oändligt glad över att jag har en person vid min sida som uppfyller nästan alla mina önskningar.

Nu ska jag låta både maken och min projektsugna hjärna vila ett tag.

Nästa inlägg får handla om hur det gick till när vi byggde dammen. Både framgångar och misstag förstås!

 

 

 

 

 

 

Sorgsen

Fredagen den 8 April. Vi hade varit på trädgårdsmässan i Älvsjö och precis kommit hem till Smara när de bröt radiosändningen och sa att ett möjligt terrordåd hänt i Stockholm. 30 sekunder senare fick jag sms av min dotter att hon var kvar på sitt kontor. Förvissade mig om att sonen befann sig i Gamla stan och sedan blev jag sittande helt oföretagsam.
Inte förrän jag hört att mina barn tagit sig till kusinen på Kungsholmen kunde jag förmå mig att laga lite mat, äta den, prata lite.

På lördagen hjälpte jag till med att isolera hönshuset och fixa med jordgubbslandet och det var skönt att sätta händerna i något praktiskt även om jag hela tiden kände mig oändligt långsam I vanliga fall gör jag saker fort och ganska ofta fel men nu kändes både kropp och hjärna så sega.

När vi åkte till bikursen på söndagen kände jag som en diffus oro. Som om jag höll på att få magkatarr och hela min kropp var som inställd på katastrof.
Jag försökte skjuta det ifrån mig och lyckades nog rätt bra ändå. Bina hade äntligen vaknat till liv och vi fick hälsa på dem vilket vi väntat på med spänning. Redan nu hade de små gula byxor fulla med nektar, troligtvis från grannarnas krokus.bin
Som ett första steg mot en egen kupa snickrade vi en ram i snickarboden.

Men så fort vi lämnat kursen kom oron tillbaka och jag kunde inte sätta fingret på varför. Inte förrän manifestationen på Sergels torg var avslutad släppte den svidande känslan i magen. Jag känner verkligen kärlek till varenda modig människa som deltog i den och jag tycker att det var fantastiskt att den kunde genomföras så snabbt inpå. Men undermedvetet var jag tydligen mycket mer orolig än jag visste om.

Idag har jag städat hela huset. Fortfarande är jag långsam men eftersom det har regnat nästan hela dagen så har det inte gjort så mycket. All vår tid har ägnats åt hönsens hus och inne har det bara blivit rörigare och rörigare. Inte har det blivit bättre av att fröken Nour har löpt. Visst har hon fixat lite själv med att hålla rent där bak men kom ganska snabbt på att man kan hasa omkring på rumpan över golven för att få bort det kladdiga. Med följd att det är blodiga spår lite kors och tvärs över våra vita golv. Till det har hon som vanligt grävt i leran och sen studsat in med leriga tassar och det har varit en ojämn kamp med skurmoppen däremellan. Men nu är hon inte längre någon blodhund och i morgon ska hon bada!

Jag får helt enkelt inse att jag som så många andra går omkring med en sorg som är svår att skaka av sig. Det får väl ta den tid det tar.

Så var vi igång igen!

Det började med en idé om att vårt sovrum i Smara kanske skulle kännas lite mindre klaostrofobiskt om vi tog bort de platsbyggda garderoberna? Gästrummet som ligger vägg i vägg med sovrummet kanske kunde bli ett kombinerat arbetsrum/walkincloset?

Eller… kanske skulle vi kunna ta bort väggen mellan rummen och få ett enda stort sovrum.
Jag tror faktikst att jag inte hade tänkt tanken till slut innan väggen var borta. Så fungerar vårat liv. Samtidigt som vi städar och tömmer ur den stängda Uppsala-butiken vilket är ett tungt och tråkigt projekt så rör vi om och stökar till ute i fritidshuset. Under kortare perioder får allt bara vara som det är, vi städar undan, viker filtar fint och lägger  över armstödet på soffan. Bäddar rent, puffar kuddar, ställer friska blommor i en vas och torkar rent golvet från smutsiga djurtassar för fjärde gången på en vecka. Under helgerna runt jul har vi stillsamt suttit på händerna och försökt hålla en viss ordning runt oss.

Men så är vi igång igen. Sovrummet blir bara halvägs tömt, sängarna och skrivbordet skjuts fram och tillbaka över golvet när vi målar taket. Men hyllan, de nedplockade böckerna och diverse kläder ligger i drivor precis överallt i huset och Nour hjälper till med att sprida ut alltihop under sina vilda lekar med tennisbollen.

Uterummat fylls av påsar med nedrivna tapeter, delar av garderob och den fula sänggaveln som vi inte längre kan använda. Allting blir rörigt och tämligen otrivsamt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Mitt i allt åkte vi med katten Elsa till veterinären eftersom hon druckit mängder med vatten på sista tiden och dessutom kissat rött. Jag kände mig ganska orolig eftersom det faktum att Elsa lätt dricker upp en full skål med vatten som jag ställt ner till hundarna och sen ber om mer kan tyda både på njurproblem och diabetes.

Hemma är det ju stor konkurens  från övriga djur så en utflykt till veterinären helt ensam med matte var det bästa som hänt på länge. Elsa stod med huvudet inborrat i min tröja medan veterinären klämde och kände och lyssnade på hjärta och lungor. Eller lungorna kunde hon inte riktigt höra över Elsas oavbrutna kurrande.
Att ligga på rygg för ett ultraljud och urinprov var inte riktigt lika festligt men även det fann hon sig i utan att en enda klo blev synlig. Duktiga, fina gamla Elsa!

Och proverna visade att hon var frisk! En urinvägsinfektion som vi lätt kan behandla med antibiotika med för övrigt är hon ett praktexemplar.

Nu startar en ny arbetsvecka vilket betyder att vi lämnar huset och det halvfärdiga sovrummet åt sitt öde några dagar. Vi vinkar adjö till det nedsågade äppelträdet med sina tillhörande figurer. På grenarna bakom finns en snigel och ett sagobetonat monster med horn och vassa tänder. Men de får framträda någon annan gång.,..

Tillbakablick och mitt enda nyårslöfte

Fotade några fina bilder i nyårshelgen som skulle läggas in tillsammans med en liten årssammanfattning hade jag tänkt. Sen lyckades jag glömma kameran i stan så trots att jag nu har en ok dator att jobba vid ute i Smara så har jag inga nya bilder att dela med mig av. Det får bli lite gammalt från året.

Trots att 2016 känns som ett ganska bra år så har det för min del kantats av en hel del rädsla, ibland tyst och iskall och ibland högljutt skrikandes och gråtandes.
Oro och förtvivlan när Dunja sprang bort i februari, bilen som i full fart höll på att backa över båda hundarna i höstas, den nyvakna ormen som ringlade mellan mina jordiga händer, natten på akuten med min dotter för att nämna några. Och så alla terrordåd och dödsskjutningar i världen som har drabbat vanliga, ofta unga människor helt oväntat. Detta toppades av att vi nu har två maktfullkomliga män som sitter vid makten i världens två mäktigaste länder.
Jag har tagit detta nästan personligt och kännt mig irriterad på människor som inte verkar begripa allvaret utan tar alldeles för lätt på denna oroliga värld vi lever i, skrattar och skämtar! herregud detta är allvarliga saker. Tills jag blev påmind om att världen inte alls är farligare än förut, det dör färre civila i krig nu än på 80-talet, sjukdomar håller på att utrotas och fler och fler barn får möjlighet att gå i skolan och utbilda sig.
Och kanske den allra viktigaste insikten: Att vara rädd gör mig bara räddare! Nyheterna pumpar ut den ena katastrofen efter den andra och det är så lätt att gripas med. Och till slut blir det för mycket och istället för att reagera och agera så blir man/jag liksom förlamad och rädd…

Men nu får det vara slut med det! Mitt nyårslöfte för 2017 är att sluta vara rädd för allt möjligt. Arg och förbannad går bra men allra helst vill jag hålla mig lugn och försöka bilda mig en mer nyanserad bild av omvärlden än den som kastas mot mig från tidningar och sociala medier. Jag är sen en tid tillbaka med i FB-gruppen ”#jagärhär”. En medbloggerska har gjort detta inlägg på sin sida Det onda goda. Klicka på länken för att läsa det. Och jag håller med henne av hela mitt hjärta. Detta ska genomsyra mitt år 2017!

Sysslor ute och inne

Fixat lite i köket igen.
Är en hängiven Jamie Oliver-fantast och ofta har han saltade citroner i sina recept. Härom dagen ramlade jag på ett recept på saltade citroner och det verkade busenkelt och dessutom väldigt snyggt och lite skrytigt att ha på hyllan i köket. Man tvättar ekologiska citroner, skär dem i fyra klyftor men inte helt igenom, de ska hålla ihop. Sedan fyller man havssalt i botten på en kruka, fyller citronerna med salt och trycker sen ner dem i burken. Varva med salt upp till kanten. Sen fyller man på med olivolja. Klart!
När jag skulle sätta igång kom jag på att de där perfekta glasburkarna som jag tänkt använda finns i stan. Den enda glasburk som jag kunde använda lyckades jag bara trycka ner en och en halv citron i. Men det kanske är lika bra för man ska vända och skaka på burken varje dag den första veckan och nu jobbar jag i stan ett par dar så det blir inget av med det på ett tag. Men nu vet jag ju hur man gör så när burkarna är på plats gör jag om det hela.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nästa projekt var ingefärshot. Hittade ett recept på Mitt kök där man rev ingefäran med skal och allt och blandade med hett vatten. Får inte vara över 60 grader, viktigt, viktigt!
Citron och honung och lite chili blandades i och sen hade vi en riktigt rivig morgonsnaps som verkligen får en att vakna till.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Rostade min egen musli också och blandade i torkade svartvinbär och klippte ner torkat äpple och kryddade med kanel och kardemumma.
Sen kände jag mig så duktig och nästan lite för präktig så jag la mig i soffan och kollade på film.

Vi har ett äppelträd som M vill ta ner eftersom de växer över gästhusets tak och dessutom är väldigt spretigt och klent. Jag har med genuin trädkramaranda slagit mina armar om det och skyddat det från allt ont.
Men så var jag ute och lekte med Nour och spankulerade runt på tomten. Och då kändes det som att det kanske skulle bli bra om vi sågade ner det ändå. Sådär utan löv kändes beslutet lite lättare så sagt och gjort, på söndagen kom sågarna fram. M klättrade på stege och sågade ner bit för bit. Jag tog mig an det som låg utspritt på gräsmattan och sågade grenar till ris och sorterade det som kan kapas upp till ved till våren. Som synes kommer jag att ha sysselsättning lång tid framöver. Men jag gillar att vara ute och greja och Nour fullkomligt älskar när vi släpar runt på grenar så vi har ändå en ganska kul höst framför oss.

Till våren ska jag plantera vildvin som ska få klättra och pryda det gamla äppelträdets knotiga grenar.