Arkiv

Bektraktelser i november

Jag minns hur det var förr när pappa levde och våra föräldrar bodde i Sundsvall. Min syster fyller år 1 november och det tycktes alltid infalla vid Allhelgona-helgen. Och alltid var det snökaos! Eller iallafall väderkaos då vädret bråkade på med storm och blåst eller ishala vägar med underkylt regn. Att snön kom för att stanna hände nog aldrig, det var bara en oberäknelig helg som bjöd på förväntan och vankande oro över dem som var på vägarna för att komma och fira födelsedag.

Trodde detta hörde det förgångna till men i år kommer visst det där väderomslaget lagom till nästa helg och helt tagna på sängen står vi nu här utan vinterdäck och med varma vinterluvan nedpackad på fel ställe.
I går hade jag en hel del saker på min agenda men regnet satte P för allt nästan. Låg i soffan helt orkeslös i skumrasket, orkade inte ens gå upp och tända fönsterlamporna och lyssnade efter att smattret mot rutorna skulle upphöra så vi kunde komma ut på en lång och välbehövlig promenad. Inte ens hundarna har lämpliga kläder dessa dagar då vi är inne i Uppsala och kommer hem från promenaderna, kalla, blöta, smutsiga och skakande.
Efter en stunds självömkande bestämde jag mig för att det fick bli en tråkig dag rätt och slätt! De hade Amaryllis för 39,- på blomsteraffären bredvid där jag handlar och jag köpte med mig fyra stycken. Jag tvättade och bäddade med rena lakan och tränade Stanna! med Nour som har så svårt att sitta still med sin lilla ivriga kropp men som verkligen försöker även om hela kroppen rister och hon blir alldeles skelögd av ansträngningen. Och detta blev dagen i går.

Men tillbaka till helgen som var kall, solig och ledig och ganska så underbar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag fotade dessa kaveldun på lördag morgon mot den frostiga ängen. Stolt över mig sjläv att jag låtit dem stå kvar i diket även om det kliat i fingrarna efter att plocka med dem hem.
Vi grillade grönsaker och halloumi till lunch och pysslade med badtunnan större delen av söndagen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Badtunnan är en källa till glädje men också till förbannelse. Den är liiite för stor för 2 personer och tar en par timmar att fylla upp med vatten. Sen återstår eldningen och den måste underhållas under ytterligare timmar och temperaturen noggrant bevakas. Jag vill gärna ha runt 39 grader eller lite mer men av någon anledning stannar temperaturen nästan alltid på 37,5.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Att frusen glida ner i en varm badtunna med en stjärnströdd himmel ovanför huvudet är helt fantastiskt! Men när det efter 10 minuter börjar kännas lite ljummet och man måste simma och göra vattengympa för att hålla värmen är det inte lika mysigt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Men dag två är ju vattnet fortfarande i och oftast har det hållit värmen ganska bra under locket så då går det hela fortare och kanske lyckas vi få till den perfekta temperaturen lite snabbare.

 

Annonser

Vaknatt på akuten

Sen kväll i slutet av förra veckan. Yngsta dottern drabbades av magsmärtor, kräktes och till slut svimmade hon. Hennes inneboende ringde på ambulans och jag kom inskenandes på akutmottagningen på Akademiska från andra hållet i taxi.

Klockan var runt halv ett på natten och sedan följde ett antal flummiga timmar sittandes i halvmörker vid min dotters sida väntandes på någon sorts besked. Vid såna här tillfällen suddas tiden liksom ut, ibland går den oändligt långsamt och sedan har det plötsligt runnit i väg två timmar och det enda man har gjort är att sitta och stirra på andetagen under filten framför och lyssna på blippandet från droppet. Runt oss snurrade tre herrar som till stor del var ett stöd i den rätt utsatta situationen men även på ett sätt bjöd på någon sorts underhållning för min del. Det var en medicinläkare och två sköterskor, även om det ibland var oklart vem som fattade de slutgiltiga besluten.
Dessa tre kom och gick i rummet under natten och det var något med hur de pratade med mig och min dotter, med varandra,i blickarna och minspelet som gjorde intryck. Jag var ju väldigt trött men det kändes faktiskt som jag befann mig i en sjukhusserie.

Det låter kanske som alltihop var ganska mysigt och nästan lite roligt men när min dotter svimmade på toaletten och akutlarmet gick och folk kom springandes från alla håll och jag hörde hur någon ropade ”jag måste få hjälp, hon är helt borta” var det allt annat än roligt. Att vara med om när människor svimmar är inte min bästa gren, varför kan jag skriva om vid ett annat tillfälle, och när de fått tillbaka henne i sängen, flyttat henne till en rum där de hade bättre uppsikt och kopplat henne till EKG, var jag så omskakad att jag hade frossa.

En av sjuksyrrorna blev min favorit, han kändes väldigt hängiven och engagerad och jag tror att han  till stor del låg bakom att hon fick stanna för observation nästa dag. Han sa att vi skulle få mer hjälp under dagtid och att vi skulle stå på oss så hon blev ordentligt undersökt. När jag nästa dag för kanske femte gången sa hans namn åtföljt med ”och jag tycker…” som om han var min vapenbroder här i världen insåg jag att det hela började bli lite fånigt.img_0490

Runt tjugo i sju på morgonen hände något. Under natten hade alla pratat allvarligt och dämpat, men nu höjdes plötsligt rösterna, det började skämtas och skrattas och en slags fredagskänsla infann sig. När nattskiftet gått av förflyttades vi till en dagavdelning och känslan av sjukhusserie försvann. Ingen brydde sig överhuvudtaget om mig, ingen erbjöd mig te och smörgås eller drog in en extrasäng som jag kunde vila mig lite i, inte ens en stol bredvid hennes säng hade jag. Ännu värre, det kom ingen läkare och gjorde någon direkt undersökning på min dotter heller så även om jag absolut hade stått på mig såsom min favvosyrra rått mig så fanns det ingen utom de stressade sköterskorna att vända sig till. De bad flera gånger om ursäkt för att hon hamnat mellan stolarna men det hjälpte ju inte direkt.

Så när hon på kvällen lyckats dricka och behålla lite vatten och kunnat gå lite utan att svimma skrevs hon ut. Som det så ofta blir när man sökt hjälp hos sjukvården får man försöka ställa sin egen diagnos och det troliga är att hon blivit matförgiftad.

Under dagarna i Uppsala har jag gått med hundarna i Uppsalas fina stadspark. Det hade varit på sin plats att använda kameran men eftersom den är utlånad tog jag några bilder med mobilen. Träd är alltid spännande och fantastiska men det händer något alldeles särskilt magiskt när det hängs upp ljus i dem. img_0491

 

Min hund med nio liv

Igår efter jobbet kopplade jag mina töser och gick på kvällspromenad. De trippade iväg med svansarna vippandes glatt över marken. Framför allt Dunja som är uppvuxen i stadskvarteren ovanför Domkyrkan, älskar att uppdatera sig med alla doftspår som vänner och rivaler lämnat efter sig.

Vi tog några steg ut  på den enkelriktade delen av Kyrkogårdsgatan, Dunja först, sen Nour och sist jag. Det kör inte speciellt mycket bilar in där, bara de som ska parkera längs med gatan och ingen bil var i sikte. Alltså var jag helt trygg i förvissningen om att jag kunde låta hundarna gå någon meter framför mig. Nästa sekund börjar en röd bil som stått parkerad ca 20 meter bort backa mot oss i rasande fart. Allt gick så fort, så även om jag försöker bromsa ner filmen nu när jag ska spela upp den för min inre syn så hinner jag inte riktigt notera vad som händer riktigt. Ena sekunden går Dunja framför mig och i nästa ser jag bara bilen i ögonvrån komma emot henne och så försvann hon in under bilen. Jag bara skrek rakt ut och ryckte instikttivt i kopplen, hörde en liten duns och kände en touch i kopplet. Sen stod hon skakande vid mina fötter igen. Bilen körde så fort att alltihop tog nog max några sekunder om ens det.

Jag noterade att Dunja var hel och inte gnällde eller skrek av någon skada. Hon skakade med svansen mellan benen men verkade för övrigt ok. Men jag hade hört att bilen slog i nånstans, och nu skrek jag åt mannen i förarsätet som hade stannat och vevat ner rutan; Du körde på henne! Fattar du? Du körde på henne! Du körde på min hund! Om och om igen, samtidigt som han bad om ursäkt och sa att han inte sett hundarna. Jag skakade i hela kroppen och fortsatte skrika åt honom att han inte fick försvinna någonstans! Jag skulle ha hans kontaktuppgifter om det visade sig att hon var

skadad och jag tror att även han var lite chockad när han fick upp ett visitkort som han gav mig. Han körde iväg och jag tog med mig hundarna och satte mig på en bänk och grät och hackade tänder.
Även hundarna var omskakade och ynkliga men det tror jag mer berodde på att jag först ryckt hårt i kopplet och sedan skrikit och levt om. Jag svalde gråten, klämde lite på Dunja och klappade om dem båda och försökte glatt fortsätta vår kvällspromenad.

Jag förstår inte vad som flög i den där mannen, det hade inte ens blivit mörkt och han kan inte ha haft någon uppsikt alls över vad som var bakom honom. Han hade lika gärna kunnat köra på ett barn som gått lite framför sin förälder, eller för den delen mig, jag var ju bara någon meter bort. Det är ju dessutom enkelriktat och varför man backar 20 meter i hög hastighet rakt ut mot en trafikerad gata är också ett mysterium. I den tusendels sekunden som jag var helt övertygad att han kört över Dunja trodde jag också att han faktiskt gjorde det med flit.

Hon måste ha haft änglavakt. Igen! Kanske var det den där skyddet som hänger bakom bakhjulet som slog i henne innan han fick stopp på bilen. Eller så hamnade hon helt enkelt mellan hjulen och kröp ihop samtidigt som jag drog henne bakåt i kopplet.

Min finaste lilla Dunja har överlevt tumöroperationer och att varit bortsprungen en hel dag och nu att bli påkörd av en bil. Min kämpe!

Att bli vän med en kamera

Jag har köpt en kamera! Efter att kattungarna hittat nya hem hade jag en slant brännande i fickan och med hoppsasteg begav jag mig till den enda fotoaffären som finns i centrala Uppsala.
Har ju ingen större fotovana och är urdålig på att läsa manualer men vill ändå ta supersnygga foton med en kamera som inte är allt för dyr och tänka sig! den ekvationen var inte så omöjlig när allt kom till kritan.
Så nu går jag runt med min kamera runt halsen och lär mig, fortfarande med den enklaste inställningen och jag har så roligt så roligt!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag tror att jag kommer att utöka mina kunskaper inom kort och börja använda fler finesser men just nu är jag nöjd över att jag faktikst kan ge vår underbara ek ett rättvist ansikte där den höjer sig över framsidan av huset som vuxen rakt ut genom berget.

Jag har fotat vår fina lönn innan jag plockade ihop ett gäng löv som jag trädde på ståltråd och pyntade portalen in till trädgården med.
Jag hade sett den sötaste svampfamiljen som stog och trängdes vid stigen, två lite större och så två små knubbiga som hukade sig under föräldrarnas hattar. Men när jag äntligen kom dit med kameran hade barnen vuxit upp och blivit tonåringar och någon av hundarna hade sparkat bort en bit av pappans hatt. Men ändå rättså gulliga.

Bakom knuten till gästhuset växer en taggig björnbärsbuske. Förra året fanns där bara kart och hela våren har jag svurit åt att den sträcker sig efter mig när jag går förbi och griper tag med sina taggiga grenar. Men till min förvåning så har den fått bär denna höst. Den får inte mycket sol där den står men tydligen ändå tillräckligt denna sommar för att bidra med ett par handfulla, vackert skimrande c-vitaminer

Naturens skafferi

Även om vädret krumbuktar sig  och bjuder än på regn, rusk och kyliga vindar för att helt plötsligt svänga och kasta in sol, varma kvällar och sandalpromenader så har naturen tuffat rakt in i höstskruden. Att gå ut är som att spatsera direkt in i ett gigantiskt skafferi och det är bara att plocka med sig lite smått och gott hem.

Helgen bjöd på en välbehövlig helg till Höga kusten då jag suttit i lä i solen och bara sett ut över trångsundet och känt det där speciella lugnet som närhet till havet ger.
Glada i hågen begav vi oss ut i skogen och ta mig sjutton! vi hittade svamp! Ena dagen kantareller och dagen därpå snubblade vi över ett helt gäng med stolta fjällskivlingar vilket är en riktig delikatess!sept4
Jag panerade dem i ägg och ströbröd, salt och peppar och stekte dem i smör. Jävlar i min låda va gott!
Väl hemma igen gick jag med hundarna ovanför huset för att plocka lingon och kom hem med både trattkantareller och knubbiga, gulliga karljohan-svampar. Det är mysigt att gå lite kors och tvärs i skogen nära huset med hundarna som är okopplade och ivrigt betar blåbär. Lingonen får jag ha för mig själv men inte minst Dunja är alldeles blå om läpparna efter en sån promenad.
Ägnade eftermiddagen åt att koka äppelmos och göra en annan kul grej som jag snokat upp på nätet: Jag är lite mörkrädd och har letat efter någon sorts insynsskydd till fönstren vid soffan. I stan har vi satt upp frostad fönsterfilm men jag tycker inte att det är så snyggt, jag har haft svårt att klippa det exakt och det ser liksom lite kantigt ut. Nu läste jag om någon som rollat på filmjölk på fönstren och fått till en slags frostning. Det fanns ingen bild men var ändå värt att prova.
Jag använde mig av en elementroller med tät, kort borst. Det hade nog varit bättre om jag haft en helt ny, den jag hade gled lite och jag fick torka den torr med papper ibland och vara väldigt lätt på handen för att den skulle rulla bra.fonster

Men jag blev ändå nöjd med resultatet. Jag gillar att det blir lite tonade kanter och lite oregelbundet, ungefär som man blåst imma på rutan. Kanske köper jag en ny roller och gör om det senare men just nu fyller det sin funktion. Jag är inte så förtjust i gardiner men funderar på en kappa som skärmar av mörkret ytterligare just till dessa fönster.

Slutligen har jag placerat ut lite växter som vi grävde upp ur mammas rabatter. Den blå tisteln bara älskar jag och jag håller alla min tummar för att den ska trivas i vår tunga lerjord. Redan i våras ville jag ha stjärnflocka och har letat efter den när jag varit på höstutförsäljningar på plantor. Men nu fick jag med mig två tussar helt gratis!

Himmel över Berlin

Käraste Berlin, jag tycker så mycket om denna stad. Det känns nästan som jag befinner mig i en film när jag lägger många kilometer asfalt under mina fötter. Bara glimtvis vackert. Står man framför en gammal historisk byggnad som lyckats med bedriften att bevara sin skönhet genom Berlins tuffa historia, står där alltid en gammal rostig husvagn i periferin, fullklottrad med graffiti och med sönderslagna fönster. Och det är detta som gör mig så bedårad. Ingenting är tillrättalagt, även det fula får plats och det ger en karaktär och en känsla som gör mig så avslappnad och välkomnad. Man duger liksom som man är i Berlin.

Denna gång hade jag noggrant läst alla prognoser och därför var packningen lätt. Sommarklänningar och nyinköpt bikini samsades med en stycken kofta och det var väl typ allt. Det visade sig att det regnade varenda dag men inte ens det störde så mycket. Regnet var varmt och aldrig ihållande och himmeln över Berlin bjöd på sol och regn och mörker och ljus om vartannat

Första dagen begav vi oss till Mauerpark för att gå på loppis och titta på karaoke. Hade läst om det och hade fått en känsla familjemys i en park, typ stadsparken i Uppsala där amfiteatern kanske hade likheter med parksnäckan. Men nej så fel jag hade. Vi klättrade upp på höjden bakom amfiteatern och satte oss och såg ut över parken. Bakom oss målades det graffiti på en mur som omslöt en idrottsarena och konstnärerna var sammanbitna och noggranna. Visst var det fullt med barnfamiljer som lekte och satt på filtar men gräset var gult och nedtrampat. Folk strosade runt och drack öl och överallt var det uppträdanden, allt ifrån trubadurer och hiphoppare till någon som sjöng arior eller visade dockteater. Direkt under oss fanns en scen där det denna gång spelades salsamusik och dansen var i full gång.

Loppmarknaden var ett inhägnat enormt stort område, trångt och rätt rörigt och vi tog oss rätt snart ut därifrån.
Men sammanfattningsvis var det som vanligt i Berlin. Inte riktigt som man tänkt sig, men underhållande. Alltid underhållande.

Vi bodde inte så långt utanför innerstaden och kostade inte på oss något tunnelbanekort denna gång.  Så vi gick och gick. Fram och tillbaka längs Spree, floden som går rakt genom Berlin. En solig kväll stannade vi till vid en uteservering där det klockan sju gick att få danslektioner i diverse danser, man anmälde sig och betalade på plats. !cid_D1450F83-B0CE-424C-BBCE-39C33816E2F6 Denna kväll var det salsa och det var så roligt att se hur många det var som faktiskt var riktigt usla på att dansa. Trots att det satt massor av folk runtomkring och drack drinkar i solen och tittade på så bjöds det på sig själva och skrattades glatt när fötter trasslade in sig och någon tog några stela steg rakt in i sina meddansare.

Förra gången vi var i Berlin så klarade vi av allt från Zoo till Berlinmuren och Brandenburger tour och allt däremellan. Judiska monumentet var det enda som vi besökte även denna resa. Dessa nästan 3000 stycken betongblock som minner om 6 miljoner judar som förintades under andra världskriget är omöjligt att inte beröras av. När man går där i labyrinten av betong blir man dämpad och lite oroad. Det vilar en tyngd över platsen men också ett lugn och stillhet.!cid_5F530B42-E8F1-4604-A7A3-0DE24F45BABB

Under de fem dagar vi var i Berlin gjorde vi två båtturer på Spree, en i innerstaden och en ute i Köpenick där vi bodde de två sista dagarna. Vi sprang genom regnet för att hitta den godaste falafeln vi nånsin ätit på Dada falafel. Satt i solstolar på Alexanderplatz och skålade i öl  och en massa andra sådana små ögonblick. Men vi lyckades även dra på oss en matförgiftning som däckade oss de sista dagarna vilket är ganska typiskt när sommarsemestern utgjordes av bara dessa fem dagar. Ytterligare ett skäl till att återkomma till Berlin!

En dag i mitt hörn av världen

När jag slog upp ögonen i går morse och fann mig ha en hel dag framför mig utan något särkilt inplanerat slog det mig att det inte funnits många sådana dagar denna sommar. Förutom veckan vi var bortresta har vi antingen jobbat i butikerna eller så har vi renoverat gästhuset. Alla mina pysselprojekt och småfix i trädgården har snällt fått vänta på ett bättre tillfälle.
Den blygrå himlen, de blygsamma graderna på termometern och vinandet i träden påminde om höst när jag tog med mig Nour ner till bryggan tidig morgon. Inspirerad av något morgonprogram tänkte jag plocka med mig långa stänglar av den vacka vassen som växer därnere. Kanske fläta den eller göra en krans till dörren.
Väl där upptäckte jag att vinden låg på så att vassen lutade sig bort från bryggan precis så mycket så jag inte kunde nå den. Fyra ynka strån lyckades jag fånga. Mina stövlar har alldeles för låga skaft märkte jag när jag försiktigt klev ut på något som såg ut som en stadig tuva. Det var den inte utan sjönk med en blurp tillsammans med min fot. Gyttjan släppte högst motvilligt taget om foten och stöveln och rapade upp en unken, rutten doft som till och med fick snuskälskande Nour att backa. vass

Något modfälld gick vi hemåt och jag ryckte med mig några strån som vajade längs stigen, men det var ju den där långa vassen jag hade planer för.
Nästa punkt på dagens program var att ge mig ut och leta efter kantareller. Vi är urusla på att hitta svamp trots att vi enträget tagit bilen på turer och kammat igenom skogarna runt Edsbro. Den svamp jag har haft i frysen under denna vinter hittade jag av en slump. Vi var ute och trampade över en mosse förra hösten för att hitta en grotta jag läst om. Inte helt ovanligt snubblade jag omkull och låg och ynkade mig på den blöta stigen när jag upptäckte att det jag halkat på troligtvis var en stor blöt trattkantarell. Det räckte för att fylla ett gäng hundbajspåsar. Men trots att vi noggrannt skannade av naturen runt oss när vi gick vidare (vi hittade aldrig någon grotta) så var detta det enda fyndet svamp vi gjorde förra sommaren.
Jag har från hyggligt säker källa hört att det ska finnas svamp i skogen runt där vi bor så därför satte jag av i den riktningen. Tänkte att jag skulle undvika stigarna som vi är rätt många som promenerar på och hittade en öppning som inte såg alltför oländig ut att gå på. Jag brukar alltid ha Dunja kopplad nuförtiden när vi går i skogen, rädd som jag är för att hon ska försvinna. Men jag insåg rätt snabbt attjag måste koppla loss henne, vi fastnade i grenar och hamnade hela tiden på olika sidor om nedfallna träd. Jag balanserade på stenar övervuxna av mossa och ångrade lite att jag inte tagit med mig telefonen. Även om jag inte alls var långt hemifrån så skulle det nog dröja länge innan nån passerade just denna stökiga del av skogen och hittade mig utmärglad med brutet ben.
Nere på marken där vi befann oss var det lite fuktigt och rått men för övrigt lugnt och stillsamt. Jag höll ögonen på Dunja, att hon följde mig i hälarna och såg Nour skutta omkring i blåbärsriset strax framför. I trädtopparna rev vinden runt och plötsligt hörde jag ett gnirkande lite klagande ljud strax intill. Det lät ungefär som en gammal dörr som svängde fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Jag försökte lokalisera vilket träd den var som gungande utstötte lätet men de var för många och alla vajade mer eller mindre i blåsten. Så tyckte jag att ljudet förändrades. Nu lät det ännu mer missnöjt klagande, nästan mänskligt och det ökade även i intensitet. Med hög röst berättade jag för hundarna att skogspromenaden var slut och att vi fortast möjligt skulle försöka ta oss ut ur skogen. Till vänster om oss hade vi ett gärde och när jag lagt lite avstånd mellan mig och ljudet fortsatte jag lite övermodigt kanske hundra meter för att hitta det ställe som vi brukar gå upp i skogen från. Hade hela tiden Dunja i ögonvrån men när vi äntligen skulle lämna skogen så fanns inte Nour.
Hon är en liten mammagris och brukar alltid vara i mina hasor och hjärtat tog ett skräckslaget skutt när jag ropande började gå tillbaka mot det otäcka ljudet. Hade ett djur tagit henne? Hade någon av alla rotvältor slagit igen runt hennes lilla kropp. Och ljudet. Kom det verkligen från ett träd?
Satte koppel på Dunja och höll henne nära mig och började söka och ropa. När vi till slut tog oss ut ur skogen såg vi henne sitta längst bort på gärdet, spejande in mot skogen och lättnaden var enorm. Till och med Dunja som jag egentligen inte tror gillar henne så värst sprang henne glatt till mötes.

Vi gick hem. Himlen mörknade ytterligare och det började regna. Vi tände en brasa i kaminen och kröp upp i soffan och tittade på inspelade trädgårdsprogram hela eftermiddagen. Jag inser att jag inte är någon vidare trädgårdsmästare som låter lite regn hindra mig från att vara ute och greja. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle hitta på. Kan konstatera att det varit lite sisådär med min första sommar med trädgård. Min tjusiga köksträdgård är ganska medioker. Bönor och squasch har vi gott om men det flak jord vi beställde borde vi nog ha förbättrat ännu mer, ingenting verkar vilja växa där.

Tomaterna har inte börjat rodna så värst än men är på väg. Den som står i växthuset når nu taket och vi borde nog klippt ner den i stället för att låta den så frodigt växa sig så hög som den hade lust. Men det ser ändå ut som den kommer att ge hyggligt mycket frukt. De stora blomlådorna är långt ifrån så prukande som vi föreställt oss. Men jag har fotograferat dem för att lära till nästa år. Pelargon
Har tappat fröpåsen till de pelargoner jag själv drev upp i våras, så jag vet inte vad den heter. Men jag är mycket stolt över den. Även över denna pelargon som övervintrat och som jag klippte ner hårt i våras, som tydligen bestämt sig för att den är en hängpelargon.
Så helt hopplös är jag ju inte.hängpelargon
Och även om det inte blev mycket gjort där i soffhörnan så hade jag varmluftsugnen surrandes i bakgrunden med en plåt svarta vinbär som jag ska torka. Faller det väl ut ska jag även torka vindruvorna när de kommer.

Och! I ett av programmen var det en kvinna som fyllde ett stort plastfat med sand. Hon hällde vatten på och skakade lite och hällde bort det överflödiga vattnet. Sedan tryckte hon ner stenar i ett mönster i sanden och avslutade med att hälla över betong. När det torkat borstade hon bort sanden med en pensel.

Lätt som en plätt och nästa gång jag är ledig så ska jag skapa såna fina plattor även om det regnar.