Arkiv

Bästa presenten

I födelsedagspresent fick jag efter en hel del påtryckningar och tjat äntligen en alldeles egen bokashi-kompost. M tyckte kanske att det var dyrt för två hinkar med kran men eftersom det var vad jag önskade mig allra högst så fick det bli en sån.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nu har jag läst på ordentligt och har kunnat ge en ganska omfattande föreläsning om bokashins fördelar och M har förstått att det handlar om så mycket mer än bara två nya hinkar som ska ta plats i köket.
Nu har den fått vara ensam hemma ett par dagar och jag oroar mig hela tiden för att jag har fyllt på med för mycket strö eller för lite och längtar efter att komma hem ikväll och titta till och förvissa mig om att allt är som det ska.

Vi har målat klart vårt andra loft nu. Efter att vi har satt igen en av sovrumsdörrarna har vi kunnat flytta tv:n och ställa dit en stege vilket inte har gått förut. Det betyder att vi bökade upp en massa grejer där efter flytten som vi sen i princip har glömt och den enda som hållit till där är Elsa som kan balansera dit över takbjälkarna.
Men nu har dessa saker lyfts ner och det visade sig att vi ställt dit en massa leksaker och spel, hur vi nu tänkte med det??
Leksakerna flyttades ut till gästhuset men spelen måste vi ju först testa. Så det blev en liten spontan spelturnering ute i solen, schack, fyra i rad, fia med knuff och yatsy avverkades och jag förlorade rubbet. Men jag brukar bli bättre när jag provat flera gånger så det blir nog fler matcher under våren.

Haft en gammal taklampa som jag sneglat på och velat förvandla till en sån poppis bubbelvas. Har tjatat om att få hjälp med någon sorts sockel som gör att den står stadigt och till slut stack M till mig en gammal konservburk för tonfisk.
Diskade ur den och tog bort pappret och blev ganska nöjd men inte helt och hållet. Vasen stod inte helt rakt hur jag än försökte vicka den. Återigen kom maken till min räddning, han ställde helt sonika vasen snettoch då blev den ju ytterligare unik. Nöjd!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Annonser

Julpyssel och önskade samlingar

Jag pysslar alltid i december. Jag tror att det är tiden som fritidspedagog som spökar, i december julpysslade vi med barnen, fixade basarer där alstren såldes till stressade och tacksamma föräldrar som slapp fixa med sånt hemma. För det blev aldrig så mycket pysslande med mina egna barn, det fick deras fritidsfröknar ta hand om.
Mina känslor för själva ordet är väldigt ambivalenta, sammansättningen av bokstäver tycker jag är fint och jag blir glad och lite nostalgisk av ordet pyssla. Men när M ska gå ut och bygga klart vitrinskåpet och säjer att jag kan pyssla med nåt inne under tiden retar det mig kollossalt. När han skrattat åt någon liten skev och ful sak som jag åstadkommit blir jag så arg att jag får tårar i ögonen. Så numera håller han masken och köper tålmodigt hem hönsnät som ska bli mossabollar och släpar hem stora konservburkar från restaurangen som ska förvandlas till fina ljuslyktor.

Ingenting jag gör blir särskilt fint men det är lite meningen, det ska synas att det inte är köpt. Jag är heller inte så superfingerfärdig och tålmodig och ska helst ha sällskap medans jag pysslar för att inte ledsna. Hittills har jag gjort en krans till hallen av enkvistar som ser precis så spretig och ojämn ut som jag vill ha den, ingen kan tro att den är köpt! Jag har gjort doftljus att ställa på toa, små etiketter att hänga på flaskor och paket av hobbylera, oändligt antal blomsterarrangemang med hyacinter, amaryllis och diverse mossa, kottar, torkade apelsiner och så vidare.
Jag använde baksidan av en frisörkam och gjorde hål i en apelsin samtidigt som jag tittade på herrarnas skidsprint. Jag har alltid tryckt i nejlikorna direkt i apelsinen med en fnasig, röd tumme som följd. Att göra hålen först var en uppenbarelse för mig. Dessvärre räckte bara min påse med nejlikor till halva apelsinen, men det kommer fler skidtävlingar.

zosi-i-tradSågade lite trädgrenar medans M åkte och köpte ved. Det slog mig efter en stund att det kanske inte är helt lämpligt att jag när jag är ensam hemma med Nour som enda sällskap sysslar med saker där det måste användas såg. Utan bil och körkort och med bara ett fåtal grannar skulle vi nog förblöda både Nour och jag om jag råkade såga i någon av oss. Så jag la en gren över två hinkar och tränade lite hoppning med Nour. Sedan kom Zosimov och busade runt och vill bli jagad under grenarna och riset som ligger utspritt i trädgården. Till slut klättrade retstickan upp i äppelträdet och kilade in sin trinda kropp i klykan under fågelbordet.

Så här i juletid tänkte jag även passa på att berätta om att jag samlar på snöglober. Det har jag säkert gjort i 20 år minst. Det är bara ett litet problem och det är att min samling består inte av en endaste snöglob. Något år när barnen var små tillverkade jag egna men de blev fula och  inte det minsta magiska som de riktiga globerna är. ! När tiderna är som de är, med krig, hat och naturkatastrofer så är det något fridfullt och lugnande att vända upp och ner på en glob och se snöflingorna sakta dala över ett oföränderligt miniatyrlandskap. Nu har jag lämnat en hylla ledig i vitrinskåpet att fylla med glober och vem vet, kanske går min önskan i uppfyllelse.

(Fast efter att ha snurrat runt och tittat på hemmagjorda glober funderar jag kanske på att ge det en chans igen)

Sysslor ute och inne

Fixat lite i köket igen.
Är en hängiven Jamie Oliver-fantast och ofta har han saltade citroner i sina recept. Härom dagen ramlade jag på ett recept på saltade citroner och det verkade busenkelt och dessutom väldigt snyggt och lite skrytigt att ha på hyllan i köket. Man tvättar ekologiska citroner, skär dem i fyra klyftor men inte helt igenom, de ska hålla ihop. Sedan fyller man havssalt i botten på en kruka, fyller citronerna med salt och trycker sen ner dem i burken. Varva med salt upp till kanten. Sen fyller man på med olivolja. Klart!
När jag skulle sätta igång kom jag på att de där perfekta glasburkarna som jag tänkt använda finns i stan. Den enda glasburk som jag kunde använda lyckades jag bara trycka ner en och en halv citron i. Men det kanske är lika bra för man ska vända och skaka på burken varje dag den första veckan och nu jobbar jag i stan ett par dar så det blir inget av med det på ett tag. Men nu vet jag ju hur man gör så när burkarna är på plats gör jag om det hela.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nästa projekt var ingefärshot. Hittade ett recept på Mitt kök där man rev ingefäran med skal och allt och blandade med hett vatten. Får inte vara över 60 grader, viktigt, viktigt!
Citron och honung och lite chili blandades i och sen hade vi en riktigt rivig morgonsnaps som verkligen får en att vakna till.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Rostade min egen musli också och blandade i torkade svartvinbär och klippte ner torkat äpple och kryddade med kanel och kardemumma.
Sen kände jag mig så duktig och nästan lite för präktig så jag la mig i soffan och kollade på film.

Vi har ett äppelträd som M vill ta ner eftersom de växer över gästhusets tak och dessutom är väldigt spretigt och klent. Jag har med genuin trädkramaranda slagit mina armar om det och skyddat det från allt ont.
Men så var jag ute och lekte med Nour och spankulerade runt på tomten. Och då kändes det som att det kanske skulle bli bra om vi sågade ner det ändå. Sådär utan löv kändes beslutet lite lättare så sagt och gjort, på söndagen kom sågarna fram. M klättrade på stege och sågade ner bit för bit. Jag tog mig an det som låg utspritt på gräsmattan och sågade grenar till ris och sorterade det som kan kapas upp till ved till våren. Som synes kommer jag att ha sysselsättning lång tid framöver. Men jag gillar att vara ute och greja och Nour fullkomligt älskar när vi släpar runt på grenar så vi har ändå en ganska kul höst framför oss.

Till våren ska jag plantera vildvin som ska få klättra och pryda det gamla äppelträdets knotiga grenar.

Grå och mulen dag

Jag tror att det är i boken ”Stackars Pettson” som Sven Nordqvist har målat en sån underbar bild av den gråaste av dagar. Trots att det är mitt på ljusa dagen blir det bara på sin höjd lite skumt, som om någon lagt ett grått filter över världen. Hur jag än letar hittar jag ingen bild på just den där grådaskiga dagen, måste leta upp boken på vinden ellervart den tagit vägen. pettson

En sån dag hade jag härom dagen. Eftersom Nour inte bryr sig om hur vädret är så var jag ute med henne på förmiddagen. Duttade runt lite planlöst. Plockade de sista äpplena, klättrade på en stol för att nå de sista tomaterna i växthuset, kastade lite boll, rafsade ihop lite kvistar. Ganska oengagerat och hela tiden med siktet inställt på att hunden skulle bli trött och vi kunde söka oss inomhus igen.

Jag väntar otåligt på att vårt ”Ernstinspirerade” vitrinskåp ska bli klart ute i gästhuset för när det är klart ska jag fylla det med saker som inte har någon lämlig plats just nu och! vi kan äntligen städa och göra fint därinne. Jag får återkomma till det kanske efter nästa helg. Men jag har väntat så länge nu och känner att rastlösheten kryper lite i mig och för att råda bot på det, svepte jag in mig i en filt, kröp upp i soffan och tittade på mina älsklings-mysprogram; Strömsö.

Det är så perfekt att gotta ner sig i en tråkig, grå lördag. På sjungande finlandssvenska pysslar de med lite allt möjligt och även om en del projekt mer är kul än inspirerande så lärde jag mig en hel del intressanta saker. Till exempel att man aldrig ska äta något sött till champagne. Provade detta redan samma kväll, inte till champagne då utan cava. Först smaka på en söt vindruva innan en klunk och sedan slicka på en citronklyfta innan nästa klunk. Och det är alldeles sant, bubblet hade helt klart en djupare och rundare smak efter citronen. Tydligen passar det bäst med fett, salt och syra och i programmet grillade de korv som de åt med en syrlig sås till champagnen.

Nästa aha-upplevelse kom när de pratade om kaktusar. Jag skäms lite för att erkänna det men jag har inte behandlat mina kaktusar särskilt kärleksfullt. Planterar inte om dem och vattnar dem väldigt sällan. Nu fick jag lära mig att kaktusar trivs alldeles utmärkt utomhus på sommaren, de klarar både värme och frost bra, för så är livet i öknen. Då ska de ha jämn vattning och egentligen inte torka ut. Inte förrän på hösten när det är dags att ta in dem. Då slutar man att vattna dem, bara någon sklurk i månaden, ungefär på samma sätt som man sköter pelargonerna. Skamset plockade jag fram kaktusarna och vattnade dem lite, trots att det var i senaste laget och att de nu egentligen bara vill vila. Men till våren ska jag plantera om dem i större krukor.

Gick sedan ett varv i huset och fotograferade sånt som jag tycker är fint. Och sånt som är rätt fult men som jag älskar ändå.

En dag i mitt hörn av världen

När jag slog upp ögonen i går morse och fann mig ha en hel dag framför mig utan något särkilt inplanerat slog det mig att det inte funnits många sådana dagar denna sommar. Förutom veckan vi var bortresta har vi antingen jobbat i butikerna eller så har vi renoverat gästhuset. Alla mina pysselprojekt och småfix i trädgården har snällt fått vänta på ett bättre tillfälle.
Den blygrå himlen, de blygsamma graderna på termometern och vinandet i träden påminde om höst när jag tog med mig Nour ner till bryggan tidig morgon. Inspirerad av något morgonprogram tänkte jag plocka med mig långa stänglar av den vacka vassen som växer därnere. Kanske fläta den eller göra en krans till dörren.
Väl där upptäckte jag att vinden låg på så att vassen lutade sig bort från bryggan precis så mycket så jag inte kunde nå den. Fyra ynka strån lyckades jag fånga. Mina stövlar har alldeles för låga skaft märkte jag när jag försiktigt klev ut på något som såg ut som en stadig tuva. Det var den inte utan sjönk med en blurp tillsammans med min fot. Gyttjan släppte högst motvilligt taget om foten och stöveln och rapade upp en unken, rutten doft som till och med fick snuskälskande Nour att backa. vass

Något modfälld gick vi hemåt och jag ryckte med mig några strån som vajade längs stigen, men det var ju den där långa vassen jag hade planer för.
Nästa punkt på dagens program var att ge mig ut och leta efter kantareller. Vi är urusla på att hitta svamp trots att vi enträget tagit bilen på turer och kammat igenom skogarna runt Edsbro. Den svamp jag har haft i frysen under denna vinter hittade jag av en slump. Vi var ute och trampade över en mosse förra hösten för att hitta en grotta jag läst om. Inte helt ovanligt snubblade jag omkull och låg och ynkade mig på den blöta stigen när jag upptäckte att det jag halkat på troligtvis var en stor blöt trattkantarell. Det räckte för att fylla ett gäng hundbajspåsar. Men trots att vi noggrannt skannade av naturen runt oss när vi gick vidare (vi hittade aldrig någon grotta) så var detta det enda fyndet svamp vi gjorde förra sommaren.
Jag har från hyggligt säker källa hört att det ska finnas svamp i skogen runt där vi bor så därför satte jag av i den riktningen. Tänkte att jag skulle undvika stigarna som vi är rätt många som promenerar på och hittade en öppning som inte såg alltför oländig ut att gå på. Jag brukar alltid ha Dunja kopplad nuförtiden när vi går i skogen, rädd som jag är för att hon ska försvinna. Men jag insåg rätt snabbt attjag måste koppla loss henne, vi fastnade i grenar och hamnade hela tiden på olika sidor om nedfallna träd. Jag balanserade på stenar övervuxna av mossa och ångrade lite att jag inte tagit med mig telefonen. Även om jag inte alls var långt hemifrån så skulle det nog dröja länge innan nån passerade just denna stökiga del av skogen och hittade mig utmärglad med brutet ben.
Nere på marken där vi befann oss var det lite fuktigt och rått men för övrigt lugnt och stillsamt. Jag höll ögonen på Dunja, att hon följde mig i hälarna och såg Nour skutta omkring i blåbärsriset strax framför. I trädtopparna rev vinden runt och plötsligt hörde jag ett gnirkande lite klagande ljud strax intill. Det lät ungefär som en gammal dörr som svängde fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Jag försökte lokalisera vilket träd den var som gungande utstötte lätet men de var för många och alla vajade mer eller mindre i blåsten. Så tyckte jag att ljudet förändrades. Nu lät det ännu mer missnöjt klagande, nästan mänskligt och det ökade även i intensitet. Med hög röst berättade jag för hundarna att skogspromenaden var slut och att vi fortast möjligt skulle försöka ta oss ut ur skogen. Till vänster om oss hade vi ett gärde och när jag lagt lite avstånd mellan mig och ljudet fortsatte jag lite övermodigt kanske hundra meter för att hitta det ställe som vi brukar gå upp i skogen från. Hade hela tiden Dunja i ögonvrån men när vi äntligen skulle lämna skogen så fanns inte Nour.
Hon är en liten mammagris och brukar alltid vara i mina hasor och hjärtat tog ett skräckslaget skutt när jag ropande började gå tillbaka mot det otäcka ljudet. Hade ett djur tagit henne? Hade någon av alla rotvältor slagit igen runt hennes lilla kropp. Och ljudet. Kom det verkligen från ett träd?
Satte koppel på Dunja och höll henne nära mig och började söka och ropa. När vi till slut tog oss ut ur skogen såg vi henne sitta längst bort på gärdet, spejande in mot skogen och lättnaden var enorm. Till och med Dunja som jag egentligen inte tror gillar henne så värst sprang henne glatt till mötes.

Vi gick hem. Himlen mörknade ytterligare och det började regna. Vi tände en brasa i kaminen och kröp upp i soffan och tittade på inspelade trädgårdsprogram hela eftermiddagen. Jag inser att jag inte är någon vidare trädgårdsmästare som låter lite regn hindra mig från att vara ute och greja. Men jag vet inte riktigt vad jag skulle hitta på. Kan konstatera att det varit lite sisådär med min första sommar med trädgård. Min tjusiga köksträdgård är ganska medioker. Bönor och squasch har vi gott om men det flak jord vi beställde borde vi nog ha förbättrat ännu mer, ingenting verkar vilja växa där.

Tomaterna har inte börjat rodna så värst än men är på väg. Den som står i växthuset når nu taket och vi borde nog klippt ner den i stället för att låta den så frodigt växa sig så hög som den hade lust. Men det ser ändå ut som den kommer att ge hyggligt mycket frukt. De stora blomlådorna är långt ifrån så prukande som vi föreställt oss. Men jag har fotograferat dem för att lära till nästa år. Pelargon
Har tappat fröpåsen till de pelargoner jag själv drev upp i våras, så jag vet inte vad den heter. Men jag är mycket stolt över den. Även över denna pelargon som övervintrat och som jag klippte ner hårt i våras, som tydligen bestämt sig för att den är en hängpelargon.
Så helt hopplös är jag ju inte.hängpelargon
Och även om det inte blev mycket gjort där i soffhörnan så hade jag varmluftsugnen surrandes i bakgrunden med en plåt svarta vinbär som jag ska torka. Faller det väl ut ska jag även torka vindruvorna när de kommer.

Och! I ett av programmen var det en kvinna som fyllde ett stort plastfat med sand. Hon hällde vatten på och skakade lite och hällde bort det överflödiga vattnet. Sedan tryckte hon ner stenar i ett mönster i sanden och avslutade med att hälla över betong. När det torkat borstade hon bort sanden med en pensel.

Lätt som en plätt och nästa gång jag är ledig så ska jag skapa såna fina plattor även om det regnar.

 

 

 

Ispromenader, före/efter och himmelsk middag!

 

Tänkte bjuda på lite före och efter på loftet. Det jag missade var att ta ett foto där man ser det grönmålade staketet som är målat i samma nyans som fönsterfodret. Det lättar upp det vita lite. Vi eldar ganska mycket i kaminen vilket gör att det blir extra varmt och mysigt uppe på loftet dit värmen letar sig. Helt perfekt för att hänga tvätten, den torkar superfort. Så svårt att förstå att jag tyckte att huset var så råkallt och dystert i höstas.

Solen har ju flödat över hela landet i helgen och så ock på oss. Inne i stan är det vårigt och nästan barmark men ute i Smara råder full vinter. Längtar efter våren men samtidigt är det mysigt att sitta i solen och lyssna på takdroppet och prasslet från snön som smälter nedanför verandan. Och det har fördrivits en hel del tid på isen. M´s nya projekt är att bygga en brygga nere vid sjön. Och då ska det pålas medan isen fortfarande ligger tydligen. Vilket betyder att det måste jobbas rätt fort nu och att vi ska glädjas över de kalla nätterna som bevarar den åt oss. Och det är mysigt att traska runt där. Förra helgens isäventyr har resulterat i att Dunja får finna sig att ha mig hängandes i andra änden av kopplet. Men lite fick hon busa runt med mina vantar, att bli jagad över en stor oändlig is och finta matte upp på läktaren i snirkliga cirklar är jätteroligt!

Vi såg också spännande spår i snön. De var ganska stora, större än en hunds och såg väldigt prydliga ut på en rak linje, ungefär som att djuret gått på lina. På ett ställe var det två parallella spår som sedan gick ihop som att det först gick bredvid varandra för att sedan gå på rad. Har försökt googla och det kanske kan röra sig om Lo. Dunja visade intresse för dem tills de korsades av ett harspår som innehöll välsmakande harbajs, så sen följde vi det i stället.

Tillbaka till bryggprojektet. Isen är fortfarande tjock och det måste nu införskaffas en isborr. Onödigt sa jag först men ändrade mig när jag kom på att vi kanske kan fiska på isen om vi har en borr. Visst var det mysigt att promenera i solen men förstå vad mysigt att sitta i en stol och pimpla! Vi får se om det kan gå i uppfyllelse nästa helg!

I lördags lagade jag en väldig, väldigt god middag på majskyckling. Receptet hittade jag på  Malin´s Diner

och där finns det bilder och hur man lagar det i sin helhet. Jag var nyfiken på hur det skulle smaka men inte helt övertygad om alla asiatiska smaker skulle fungera i en gräddsås. Men det var såååååå gott! Även kålen med hasselnötssmör var god. Den enda synpunkten på den var att den var så god och smakrik och hade klarat sig bra helt på egen hand. Till kycklingen hade det räckt med en sallad.
Vi brukar alltid ha goda matlådor med oss efter helgen men vi fullkomligt slickade kastrullerna rena den här gången och fick nöja oss med köpelunch i dag. Rekommenderas varmt!

Täckt av färg

Hallen avklarad, vad ska vi ta tag i nu då?

Dottern kom ut på besök och det hon ville sätta tänderna i var ett av loften. Efter lite diskuterande kom vi fram till vitt. Vitt tak, vita väggar och vitt golv. Inte alls min vanliga melodi men taket är väldigt sluttande, mäter max en halvmeter nere vid golvet och som sovloft kändes det mest vilsamt och minst klaustrofobiskt att måla alltihop vitt. Staketet och fönsterfodret målades dock ljusgrönt någon måtta får det ändå vara.

Så vi satte igång och det är ju något väldigt meditativt och skönt att måla så mycket stora ytor. Eftersom allt skulle bli vitt var det inte så noga med maskning och sånt, bara att sätta på radion på högsta volym och måla på. I och med det sluttande taket var ergonomin inte den bästa, till stora delar kröp vi runt på knäna för att komma åt. Nästan klara åkte dottern hem och det återstod för mig att måla taket under helgen. Taket är ju redan vitt men… de som bodde i huset förut rökte cigarr och det gjorde att den första tiden slogs man av en konstig, lite frän lukt det första man gjorde när man kom in i huset. Detta har avtagit och märks nästan inte alls nu. Från början spanade vi oroligt upp mot det enorma taket och funderade på om det måste sättas in någon sorts fläktar eller annat. Eller kanske måla om hela taket men som sagt, det är väldigt mycket tak och väldigt högt upp till taknocken så detta ville vi gärna skjuta på framtiden. En inte speciellt nära framtid.

Men som det ofta är när man påbörjar något. När golvet och väggarna målats såg taket inte längre det minsta vitt ut. Gult, som inrökta nikotinindränkta fingrar. Usch usch usch!
Så jag började måla. På detta sluttande tak som inte på något sätt var enkelt och slätt utan med krångliga ribbor där man måste måla med pensel. Hade lagt ut ett gammalt påslakan som skydd för golvet och över det och hela mig drällde det, stänktes och kladdades det utan rim och reson. Varje gång jag lyfte penseln rann det ner på skaftet och ut över min hand. Till de bredare plankorna använde jag en liten roller men eftersom jag inte hittat något tråg så doppade jag den direkt i färgburken och ja. Om jag inte var tillräckligt snabb med att klafsa den mot taket så sprinklade jag ner allt runt omkring mig inklusive mig själv. Vidare så trampade jag på målarfärgslocket, började använda strumporna som trasor att torka bort färgpölar med och kände mig allt annat än vuxen och professionell. När jag dagen därpå fick hjälp med andra strykningen av min sambo, trollade han fram ett tråg åt mig vilket gjorde en stor och underbar skillnad och medans han målade noggrant och fint mellan brädorna med sin pensel kunde jag glatt visslande stryka jämt med färg över plankorna med ett minimum av spill.

Så nu är taket i det ena loftet målat men där det tvärt slutar vidtar nu med skrämmande tydlighet resten av taket i sin smutsgula, snuskiga glans…

Så fortsättning följer