Jag vaknar upp…

Vaknar varje morgon upp och är svensk. Mitt hjärta är stolt och tacksamt. Jag är glad över vår jante som håller oss på jorden, jag är stolt över att de flesta av oss fortfarande tycker att om vi kan rädda livet på dem som flyr för sina liv så ska vi göra det. Jag är lättad över att vi har så svårt att vara proffstrevliga  men att vår trulighet oftast betyder att det du ser är det du får. erik

Jag är så förtjust och glad över alla som, likt mig, varje morgon är stolta som jag att vakna upp i vårt land. Efter denna helg tackar jag Zlatan, Loreen och framförallt Erik Lundin för att du förgyllde min fredag på UKK. Om man är det minsta intresserad av texter och berättande så måste man läsa och lyssna på Erik. Han är fantastisk!

Snön har fallit i stora kramvänliga sjok de senaste dagarna. Nour är inte valp längre men väldigt mycket unghund och som det barn hon är försöker jag vara ute så mycket jag kan med henne. Förutom promenaderna tillsammans med Dunja är vi i trädgården. Jag matar fåglarna, beskär någon buske och kastar boll. Igår försökte jag mig på en snölykta men Nour snodde med sig alla snöbollar och skuttade iväg med dem. Så idag gjorde vi en snöperson som inte var lika lätt för Nour att förflytta. Den har krafsmärken på bakdelen och ena armstumpen slet hon av men för övrigt tycker jag att den blev fin.

När jag hälsar på min mamma nuförtiden får jag ofta något med mig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det kan vara en bok, en duk eller ljusstake. Senast var det ett par ”tossor” som hon stickat  för länge sedan och de är verkligen underbara. Spralligt röda och lite kaxiga håller de mina fötter varma på våra kalla golv.

Inne blommar pelargonerna och ger mig vårkänslor.OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En dag på hal is

Äntligen vågade vi oss ut på isen! Temperaturen har åkt så upp och ner hela vintern och även om jag vet att sjön är grund så har det ändå känts alldeles för osäkert. Men denna soliga dag nere vid badplatsen såg jag avtryck efter andra människofötter och vi beslöt att bege oss ut på en tur. OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Förra året när vi ofta gick på isen var den oftast täckt med snö. Känslan av att man faktiskt går på fruset vatten blir så mycket starkare när det är blankis vilket större del av av sjön bestod av nu. Bara några meter från badplatsen såg jag en växt som frusit fast under isen, låg där som ett litet smycke, stilla väntandes på våren då den med hjälp av vinden kan segla över ytan in mot land. Tyvärr var batteriet i kameran urladdat så det blev inga bilder alls från denna tur.


Men lite senare på dagen gick vi ner till isen igen, nu via vår brygga, och denna gång hade vi isborren med för att vi med egna ögon kunna se hur djup isen var. Skulle tippa på 2 dm.
Så härligt det kan vara att med solen i ryggen se ut över den blanka, stela sjön, se hundarna rusa runt bland vassen och känna den ilande känslan varje gång sjön sjöng och rörde på sig.

Nu har det varit plusgrader några dagar och kanske blir det inte fler promenader på isen denna vinter. Idag har vi suttit vid husknuten med näsan mot solen och fågelkvitter i öronen och det känns lite som våren håller på att maka vintern sn smula åt sidan. OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men jag är glad att vi fick uppleva en promenad på sjön även detta år!

Att komma tillrätta med fel och brister

De senaste dagarna har mina tillkortakommanden upptagit mina tankar lite för ofta för att låta sig ignoreras.
Jag känner att det måste bli en förändring och att jag kan bryta invanda mönster trots att jag sannerligen börjar bli en rätt gammal hund.

lang-skugga

Lång och ståtlig skugga

Nummer 1. Jag ska lägga band på min otålighet. Jag såg ett program med Nigella härom dan där hon ugnsbakade rädisor. Hon halverade dem och rörde om dem med lite olja och hällde ut dem på ett fat. Huller om buller rullade de ut på fatet men så skulle det inte se ut. Alla skulle vändas med snittytan ner och nu började det krypa i kroppen på mig. Nigella pratar ofta om att det är meditativt att laga mat och jag vill verkligen känna så jag också. Jag kan ju absolut släcka lampor, stänga av alla störande ljud och lägga mig raklång i sängen en halvtimme och aktivt leda mina tankar ned till djupavslappning. Men min matlagning är slarvig och sällan fint och pyssligt upplagd.
Likadant när jag brer en macka för att ta med till kaffet framför morgontv. Jag ställer aldrig undan smör och ost innan jag beger mig. Jag lägger aldrig smörgåsen på ett fat utan snabbt bär det iväg bort till tv:n med mackan i handen och oftast är den halvvägs uppäten när jag landar isoffan.
Och jag skäms lite över min sådd förra våren. Det slängdes ned fröer lite hit och dit, krukorna var i en mängd olika storlekar och ingenting märktes upp.
Min hatkärlek till Mandelmans har inga gränser på torsdagskvällarna. Där pysslas det noggrannt ner till varje liten detalj, lugnt och metodiskt och jag fnyser uppretat. ”Hur hinner människorna?” Jaha nu byggs det flotte till andungar och tas hand om tomatfröer och slungas egen honung” Så där glada och avstressade ser de nog inte ut när kameran stängs av.
Fast egentligen handlar allting om att jag är så gränslöst avundsjuk och att jag samtidigt vet mina begränsningar. Det där livet kommer jag aldrig att få uppleva men visst kan jag väl försöka lite att ta efter Nigella och Mandelmans?
Så när mina rädisor börjar ta form ska jag ugnsbaka dem och lägga upp dem fint på en bädd av egenodlad sallad på ett vackert blått fat som jag har.
Och denna vår diskar jag omsorgsfullt krukorna och ställer upp dem på tråg, tydligt uppmärkta på remsor som jag klippt av gamla mjölkpaket. Det ser så prydligt ut och mitt hjärta svämmar över av självkärlek.

himmel-rod

Himmel rosa

Nummer 2. Sluta vara så rädd och dramatisk.
I gästhuset har vi ett loft där vi bökat upp allt möjligt. Jag har hjälpt till att lyfta upp saker men aldrig själv tagit mig upp för stegen av den enkla anledningen att jag inte vet hur jag ska ta mig ner.
Nu hade jag bestämt att jag skulle ta mig dit, kolla igenom vad som befinner sig där och ställa i ordning i hyllor som M monterat upp. Det gick inte att stå upprätt, det var trångt och rörigt och jag gnällde nog en hel del över ont i ryggen, varför vi inte slängt en massa som jag tycker är skräp, men jag hittade också en hel del saker som jag ville ha med mig ner.
Och när det var dags att ta mig ner fick jag hjärtklappning och började gråtskratta och oja mig över att detta kanske var det sista jag gjorde i livet. När M suckade och sa att faktiskt inte är särskilt högt och inte farligare att klättra ner än upp svarade jag ilsket att jag troligtvis kommer att falla baklänges och bryta nacken om en liten stund bara, så sluta sucka!
Och det är alldeles sant. Jag får dödsångest i såna situationer och är på fullt allvar skräckslagen. Såklart jag vet att vad som helst kan hända när som helst och hur som helst, men att klättra ner för en stege utan att kunna hålla mig i nånting är livsfarligt och det känns som mitt liv hänger på en skör tråd.
M tyckte att jag skulle klättra upp genast igen och träna på att bli mer modig men det gick bara inte. Men nästa gång jag utsätter mig för något som skrämmer mig ska jag försöka styra mina tankar och inte fantisera ihop ond bråd död. Faktum är att jag ofta känner den där känslan i magen när jag tar trappan ner på T-centralen till tunnelbanan. Att om jag snubblar kommer jag att slå huvudet i stentrappan och troligtvis dö eller bli förlamad.
Jag ska börja med att sluta tänka så.

Nummer 3. Ha lite bättre koll på saker. Vi blev medbjudna på ” Entrepreneur of the year” för en tid sen. Grundaren av Cinnamon skor  var med och tävlade om Årets kvinnliga stjärnskott.
Dag och tid hade jag koll på och tog sent omsider också reda på plats. Det var stadshuset i Stockholm. Jag har jobbat en del i Uppsala stadshus och det är väl inte den sexigaste platsen jag vet så mina förväntningar på Stockhoms dito var inte särskilt högt ställda. Tills jag stod där i Blå hallen och bet mig förundrat i läppen. Jag hade absolut tänkt till på hur jag klätt mig men hade ju inte fattat att detta vara Gala och att jag skulle stå helt ensam i min blus och finbyxor. guldgubbe
Självklart var det ingen som brydde sig om hur jag såg ut men om jag hade kollat upp lite bättre och bara varit lite mer allmänbildad så hade jag klätt mig annorlunda och därmed kännt mig lite mer bekväm.
Någon vinst blev det inte men det kändes ju onekligen lite festligt när servitörerna kom nedför trappan med vår sprakande efterrätt.

efterratt

 

 

Konsten att ta sig igenom Januari

Jag känner inte en enda människa som med förtjusning utbrister Januari! när man frågar dem om favoritmånad. Denna oändliga, bleka och trista månad som släpar sig fram i makligt tempo i väntan på något annat, något bättre, roligare.

Men ändå, jag blir irriterad på mig själv när jag tänker så. Förutom det självklara i att om Januari inte fanns vore inte tanken på Maj så lockande och full av längtan, den skulle inte vara något annat än en månad bland andra. I Sverige längtar vi, punkt slut! På det sättet är vi inget mellanmjölksland. Vi får vara på tårna under alla temperaturväxlingar och nyckfulla väderomslag.
Men…livet får inte bestå av transportsträckor som man bara måste ta sig igenom, som tex Januari och November.
Därför har jag satt mig ner och listat vad Januari har att erbjuda som inte Maj har.

Först på listan borde såklart lek i snö med rödblommiga kinder och småfrusna tår i raggsockor som följd vara. Men inte i år. Plus och minusgrader om vartannat gör världen isig och jag har drattat omkull en mängd gånger och promenaderna med hundarna är stela och stapplande. Tjejerna väger väl tillsammans in på högst 14 kilo men ändå får varje ryck i kopplet från deras sida mig att skrika av rädsla. Jag vet att en möjlig lösning på problemet heter icebuggs. Ska inköpas. Men här kommer listan:

  • Mitt handicap i Wii golf har förbättrats avsevärt den senaste månaden

    img_0993

  • Man kan vara hur lat som helst utan det minsta dåliga samvete. I lördags satt jag först med kaffet framför morgontv under en filt med alla djur runtomkring. Gick sedan på en rejäl promenad (mestadels i diken som var isfria). Tillbaka inne igen kröp jag tillbaka till sängen och låg och läste hela förmiddagen. Gjorde lite nytta någon timme, inklusive lek med Nour som har överenergi och sen la jag mig och sov middag.
    Även om maj kan bjuda på regn och rusk som gör att man måste kura inne så gör man det under protest. Världen är så vacker och prunkande och att sitta inne och studera den genom ett fönster känns som ett straff.

 

  • Vi tar oss igenom en hel del inomhus-projekt som kanske inte alltid är så roliga men ger en härlig tillfredsställelse när det är klart

 

  • Jag läser och läser. Så idogt och frenetiskt att jag slipper uppehållen som får mig att ibland bläddra tillbaka flera kapitel för att komma ihåg var jag var. De två senaste böckerna har varit helt olika.
    Alma Whittakers  betydelsefulla upptäckter. 
     En tegelsten på 600 sidor med långa innehållsrika kapitel och en berättelse som gör det omöjligt att gissa sig till vad som ska hända härnäst. Den grep tag så till den milda grad att jag kände mig manad att berätta delar ur den för M på morgonpromenaden och det brukar jag sällan göra. Jag vet ju att höra någon berätta storyn från en film eller bok är ungefär lika skojjigt som att höra om någons invecklade drömmar men ibland går det inte att låta bli.
    Den andra boken som jag just avslutat är Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske. Snabbt berättad historia i korta roliga kapitel som inte bjöd på några överraskningar alls men fick mig att le. Nu väntar käraste Hanna Hellqvists senaste roman på mig. Den ser jag fram emot och recenserar den gärna framöver.
  • Vi ser på TV. Från April och sex månader framåt ser jag på min höjd på Ernst och något trädgårdsprogram. Men nu frossar vi i serier och filmer, även sånt som legat och väntat ett tag på det perfekta tillfället. En sådan film är Efterskalv som vi äntligen tog oss för att se härom kvällen. Jag läste recensioner och såg intervjuer om den när den gick upp på bio för en tid sen så jag var väl medveten om vilken typ av film vi satte tänderna i. Trots det var jag tvungen att pausa ungefär halvvägs för att ta en promenad i mörkret i skenet av en flackande ficklampa, bara för att andas lite och få trycket på hjärtat att lätta.
    Men i sluscenen brast det fullkomligt. Mitt i allt det förtvivlat mörka så glimtar det till en skärva, eller inte ens en skärva utan en nålsegg av ljus och kanske hopp och om man tittar bort bara för några sekunder kan det tänkas att man missar det. Och det fick mig att gråta och gråta. Av hänsyn till M tog jag mig samman efter ca  fem minuter men så fort han gick ut i köket började jag om med hulkandet. Jag gråter inte speciellt ofta till film, när jag var yngre hände det i princip aldrig. Nu är jag väldigt mycket mer känslig men bara vid ett tillfälle förut har en film drabbat mig så totalt. Det var när jag och döttrarna såg Josef Fares Zozo på bio för ett antal år sen. Även där var det slutscenen som fick mig att bryta ihop så fullständigt att jag omöjligt kunde ta mig ut biofåtöljen. Flickorna försökte trösta och torka mina tårar men inte förrän de började släppa in besökarna till nästa föreställning tog jag mig samman så pass att jag kunde förlytta mig och mitt gråtsvullna ansikte ut på gatan. Om någon av de jag mötte hade hoppats på en ny Faresrull ala Jalla jalla eller Kopps var hela jag en stor spoiler.
    Hur som helst, efter Efterskalv  dök Mandelmans upp i rutan och det brukar jag vanligtvis tycka är så myyysigt men den här gången blev jag mest irriterad av det klämkäcka och det fnysande fnittret.

Nu är det bara några skälvande dagar kvar på Januari och även om brorsan Februari bara är snäppet lättsammare så innehåller den tre dagar mindre. Dessutom smyger sig ljuset närmare, förlänger dagarna och sträcker sig högre över trädtopparna.

 

 

Så var vi igång igen!

Det började med en idé om att vårt sovrum i Smara kanske skulle kännas lite mindre klaostrofobiskt om vi tog bort de platsbyggda garderoberna? Gästrummet som ligger vägg i vägg med sovrummet kanske kunde bli ett kombinerat arbetsrum/walkincloset?

Eller… kanske skulle vi kunna ta bort väggen mellan rummen och få ett enda stort sovrum.
Jag tror faktikst att jag inte hade tänkt tanken till slut innan väggen var borta. Så fungerar vårat liv. Samtidigt som vi städar och tömmer ur den stängda Uppsala-butiken vilket är ett tungt och tråkigt projekt så rör vi om och stökar till ute i fritidshuset. Under kortare perioder får allt bara vara som det är, vi städar undan, viker filtar fint och lägger  över armstödet på soffan. Bäddar rent, puffar kuddar, ställer friska blommor i en vas och torkar rent golvet från smutsiga djurtassar för fjärde gången på en vecka. Under helgerna runt jul har vi stillsamt suttit på händerna och försökt hålla en viss ordning runt oss.

Men så är vi igång igen. Sovrummet blir bara halvägs tömt, sängarna och skrivbordet skjuts fram och tillbaka över golvet när vi målar taket. Men hyllan, de nedplockade böckerna och diverse kläder ligger i drivor precis överallt i huset och Nour hjälper till med att sprida ut alltihop under sina vilda lekar med tennisbollen.

Uterummat fylls av påsar med nedrivna tapeter, delar av garderob och den fula sänggaveln som vi inte längre kan använda. Allting blir rörigt och tämligen otrivsamt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Mitt i allt åkte vi med katten Elsa till veterinären eftersom hon druckit mängder med vatten på sista tiden och dessutom kissat rött. Jag kände mig ganska orolig eftersom det faktum att Elsa lätt dricker upp en full skål med vatten som jag ställt ner till hundarna och sen ber om mer kan tyda både på njurproblem och diabetes.

Hemma är det ju stor konkurens  från övriga djur så en utflykt till veterinären helt ensam med matte var det bästa som hänt på länge. Elsa stod med huvudet inborrat i min tröja medan veterinären klämde och kände och lyssnade på hjärta och lungor. Eller lungorna kunde hon inte riktigt höra över Elsas oavbrutna kurrande.
Att ligga på rygg för ett ultraljud och urinprov var inte riktigt lika festligt men även det fann hon sig i utan att en enda klo blev synlig. Duktiga, fina gamla Elsa!

Och proverna visade att hon var frisk! En urinvägsinfektion som vi lätt kan behandla med antibiotika med för övrigt är hon ett praktexemplar.

Nu startar en ny arbetsvecka vilket betyder att vi lämnar huset och det halvfärdiga sovrummet åt sitt öde några dagar. Vi vinkar adjö till det nedsågade äppelträdet med sina tillhörande figurer. På grenarna bakom finns en snigel och ett sagobetonat monster med horn och vassa tänder. Men de får framträda någon annan gång.,..

Tillbakablick och mitt enda nyårslöfte

Fotade några fina bilder i nyårshelgen som skulle läggas in tillsammans med en liten årssammanfattning hade jag tänkt. Sen lyckades jag glömma kameran i stan så trots att jag nu har en ok dator att jobba vid ute i Smara så har jag inga nya bilder att dela med mig av. Det får bli lite gammalt från året.

Trots att 2016 känns som ett ganska bra år så har det för min del kantats av en hel del rädsla, ibland tyst och iskall och ibland högljutt skrikandes och gråtandes.
Oro och förtvivlan när Dunja sprang bort i februari, bilen som i full fart höll på att backa över båda hundarna i höstas, den nyvakna ormen som ringlade mellan mina jordiga händer, natten på akuten med min dotter för att nämna några. Och så alla terrordåd och dödsskjutningar i världen som har drabbat vanliga, ofta unga människor helt oväntat. Detta toppades av att vi nu har två maktfullkomliga män som sitter vid makten i världens två mäktigaste länder.
Jag har tagit detta nästan personligt och kännt mig irriterad på människor som inte verkar begripa allvaret utan tar alldeles för lätt på denna oroliga värld vi lever i, skrattar och skämtar! herregud detta är allvarliga saker. Tills jag blev påmind om att världen inte alls är farligare än förut, det dör färre civila i krig nu än på 80-talet, sjukdomar håller på att utrotas och fler och fler barn får möjlighet att gå i skolan och utbilda sig.
Och kanske den allra viktigaste insikten: Att vara rädd gör mig bara räddare! Nyheterna pumpar ut den ena katastrofen efter den andra och det är så lätt att gripas med. Och till slut blir det för mycket och istället för att reagera och agera så blir man/jag liksom förlamad och rädd…

Men nu får det vara slut med det! Mitt nyårslöfte för 2017 är att sluta vara rädd för allt möjligt. Arg och förbannad går bra men allra helst vill jag hålla mig lugn och försöka bilda mig en mer nyanserad bild av omvärlden än den som kastas mot mig från tidningar och sociala medier. Jag är sen en tid tillbaka med i FB-gruppen ”#jagärhär”. En medbloggerska har gjort detta inlägg på sin sida Det onda goda. Klicka på länken för att läsa det. Och jag håller med henne av hela mitt hjärta. Detta ska genomsyra mitt år 2017!

Julpyssel och önskade samlingar

Jag pysslar alltid i december. Jag tror att det är tiden som fritidspedagog som spökar, i december julpysslade vi med barnen, fixade basarer där alstren såldes till stressade och tacksamma föräldrar som slapp fixa med sånt hemma. För det blev aldrig så mycket pysslande med mina egna barn, det fick deras fritidsfröknar ta hand om.
Mina känslor för själva ordet är väldigt ambivalenta, sammansättningen av bokstäver tycker jag är fint och jag blir glad och lite nostalgisk av ordet pyssla. Men när M ska gå ut och bygga klart vitrinskåpet och säjer att jag kan pyssla med nåt inne under tiden retar det mig kollossalt. När han skrattat åt någon liten skev och ful sak som jag åstadkommit blir jag så arg att jag får tårar i ögonen. Så numera håller han masken och köper tålmodigt hem hönsnät som ska bli mossabollar och släpar hem stora konservburkar från restaurangen som ska förvandlas till fina ljuslyktor.

Ingenting jag gör blir särskilt fint men det är lite meningen, det ska synas att det inte är köpt. Jag är heller inte så superfingerfärdig och tålmodig och ska helst ha sällskap medans jag pysslar för att inte ledsna. Hittills har jag gjort en krans till hallen av enkvistar som ser precis så spretig och ojämn ut som jag vill ha den, ingen kan tro att den är köpt! Jag har gjort doftljus att ställa på toa, små etiketter att hänga på flaskor och paket av hobbylera, oändligt antal blomsterarrangemang med hyacinter, amaryllis och diverse mossa, kottar, torkade apelsiner och så vidare.
Jag använde baksidan av en frisörkam och gjorde hål i en apelsin samtidigt som jag tittade på herrarnas skidsprint. Jag har alltid tryckt i nejlikorna direkt i apelsinen med en fnasig, röd tumme som följd. Att göra hålen först var en uppenbarelse för mig. Dessvärre räckte bara min påse med nejlikor till halva apelsinen, men det kommer fler skidtävlingar.

zosi-i-tradSågade lite trädgrenar medans M åkte och köpte ved. Det slog mig efter en stund att det kanske inte är helt lämpligt att jag när jag är ensam hemma med Nour som enda sällskap sysslar med saker där det måste användas såg. Utan bil och körkort och med bara ett fåtal grannar skulle vi nog förblöda både Nour och jag om jag råkade såga i någon av oss. Så jag la en gren över två hinkar och tränade lite hoppning med Nour. Sedan kom Zosimov och busade runt och vill bli jagad under grenarna och riset som ligger utspritt i trädgården. Till slut klättrade retstickan upp i äppelträdet och kilade in sin trinda kropp i klykan under fågelbordet.

Så här i juletid tänkte jag även passa på att berätta om att jag samlar på snöglober. Det har jag säkert gjort i 20 år minst. Det är bara ett litet problem och det är att min samling består inte av en endaste snöglob. Något år när barnen var små tillverkade jag egna men de blev fula och  inte det minsta magiska som de riktiga globerna är. ! När tiderna är som de är, med krig, hat och naturkatastrofer så är det något fridfullt och lugnande att vända upp och ner på en glob och se snöflingorna sakta dala över ett oföränderligt miniatyrlandskap. Nu har jag lämnat en hylla ledig i vitrinskåpet att fylla med glober och vem vet, kanske går min önskan i uppfyllelse.

(Fast efter att ha snurrat runt och tittat på hemmagjorda glober funderar jag kanske på att ge det en chans igen)