Etikettarkiv | gamla stan

Vårtider=löptider

Jag borde ha kastrerat Dunja redan i tidig ålder. Då hade vi kanske sluppit två stora operationer för att ta bort juvertumörer och kanske hade hennes känsliga humör varit lite mer balanserat. Nu vill jag inte utsätta henne för en sån stor operation igen, så nära de andra men om något år kanske.
Men än så länge får naturen ha sin gång vilket betyder löpperioder med ganska exakt nio månaders mellanrum.

Dunja var strax under året när hon löpte första gången. Och det blev riktigt stökigt! Hon var klart obekväm och hade inget intresse av att hålla rent och fixa med sådant själv. Tikskyddet var obehagligt och överallt lämnade hon efter sig blodpölar och blodiga trosskydd. Deppig kröp hon in under sängar och låg där och kved av frustration. Ovan vid tikar som jag var försökte jag hålla rent efter min sura, svullna och faktiskt mycket illaluktande hund så gott jag kunde.IMG_5323

Och denna första gång var allt som hörde till löpet liksom maximalt. Hon hade inget större intresse för hanhundar och blev både sur och irriterad av deras evinnerliga nosande. Man vänjer sig som ägare till en okastrerad tik att hålla sig undan dessa veckor. Byta trottoar, röra sig på mörka och oupplysta platser där ingen annan vill vistas. Och det brukar räcka med det. Men den här gången fick hanhundar korn på henne och rusade rakt ut bland tjutande bilar inför mina skräckslagna ögon innan de förälskat krumbuktande kom fram till min nådigt intresserade tik. Även kastrerade hanhundar hade svårt att hålla sig i skinnet och rymde från sina ägare och lät sig inte fångas in så lätt även om husse övertygande lät tillstå att ”han är superlydig och aldrig springer fram till andra hundar”. När husse sen låg på marken med armarna runt sin ”lydiga” hund kunde jag inte låta bli att himla en aning med ögonen när vi spatserade därifrån. Vilket spektakel liksom!

Dock var det bara detta första löp som det blev sån uppståndelse. Efter det har rollerna blivit mer utbytta. Under höglöp är alla hundar i lämplig storlek intressanta i Dunja ögon! Kastrerade eller okastrerade, tikar eller hanhundar, alla får henne att skutta på bakbenen, klängande i kopplet och uppjagat gny. En riktigt stilig hanhund eller varför inte annan löptik kan få henne att gråta i högan sky över orättvisan att behöva skiljas åt när de äntligen mött sin själsfrände.

Men även en tjock ointresserad fransk bulldog som hon vanligtvis skyr som pesten kan få henne att utstöta ett mörkt ylande, som liksom hämtar sin kraft långt nere i hennes mage.  Vi står där ute i mörkret under en gatlykta, jag lite roat förvånad i min ände av kopplet och hon trånande men samtidigt dyster i sin.IMG_5329

Från en människa och därtill kvinnas tämligen utspädda perspektiv är det ganska underligt med mina honkatters och tikars komprimerade hormonpåslag några veckor om året. Under dessa veckor blandas så mycket känslor och kroppsliga behov i en enda röra och det gråts och skriks och ibland blir de förälskade flera gånger om dagen. Hundens löp är ju inte alls så intensivt som katternas, framför allt min lilla oriental tappade ju besinningen helt under löpperioden. Dunja kan glatt skutta runt på gården efter en boll utan att verka det minsta pilsk. Men så kommer det där sorgsna gurglandet lätet från soffhörnet på kvällen som slutar med att hon lyfter strupen och brölar ut sin sorg över att hon inte fick till det den här dagen heller.
Om en vecka är allt detta som bortblåst, intresset för andra hundar minimalt förutom en och annan hund med uppåtstående, vippiga öron, typ Papillon som Dunja tycker är fina av någon anledning.

Och snart är det väl dags för lilla fröken Nour.

Att jobba i Gamla stan

Gamla stan är så väldigt speciell! Självklart är det en turistfälla och jag får erkänna att det inte varit hit jag styrt kosan när jag gjort utflykter till huvudstaden från Uppsala. Men när jag nu tillbringar så mycket tid här så känner jag mig onekligen priviligierad. Som den lantlolla från Uppsala som jag är, går jag lätt vilse bland gränderna men när Tyska kyrkans klockspel ljuder går jag som en anka efter det ljudet och hittar så småningom rätt.
Ibland  känns det  som jag jobbar i en liten by. Alla känner alla och allt som oftast kommer det in någon och berättar en historia från förr. Om just våran lokal eller Gamla stan i allmänhet.
Första gången jag kom in i lokalen, fullkomligt reste sig alla småhår över hela kroppen på mig. Jag kände att det under tidens gång passerat  så många människoöden, utspelats så oändligt många historier och händelser på denna plats och nu skulle vi få vara en del av denna historia. Om 50 år kanske man säjer ”Kommer ni ihåg när det låg en skobutik här? Med den där knasiga ägarinnan som pratade så mycket om sina hundar?”
Självklart ska vi besöka riksantikvariatet för att samla så mycket information som möjligt om just vårt hus men redan nu har vi från människorna runt omkring fått ganska mycket information. Detta är alltså det vi fått berättat för oss så jag vet ju ingenting är hundra säkert.

Butiken ligger på Själagårdsgatan 21, mitt emot Estniska skolan på Tyska brunnsplan. Från början fanns här en smedja, på 1600-talet. Kanske var det så att det inte fanns några väggar då, utan man tog in hästarna från torget och skodde dem vid eldstaden och ledde sedan ut dem i gränden bakom. Redan på den tiden jobbades det med skor med andra ord. Man har byggt på en våning på huset för varje århundrade och det är nu 5 våningar högt. På 50 eller 60-talet var det polisstation med häktet i porten bredvid. En av våra stamkunder berättade att hon drev en nattklubb i Gamla stan på den tiden och att de besökte polisstationen, som utgjordes av två poliser som i min fantasi ser exakt ut som Kling och Klang. Man vädjade om att få ha öppet på långfredagen och fick först direkt och obönhörligen nej. Men efter lite tjat gav poliserna med sig om man kunde lova att det skulle gå städat och nyktert till. På kvällen kom poliserna förbi nattklubben och gick runt med ficklampor och lyste gästerna i ansiktet för att säkerställa det nyktra och städade skicket.

För en tid sen kom det in en kvinna och berättade att hennes föräldrar drivit en tennsmideri här och att hon är född på våningen ovanpå. Hon hade tillbringat stor del av sin barndom nere i smedjan och jag visade henne runt på lagret som trots att det nu är knökfullt med skokartonger, ändå gav henne det där nostalgiska uttrycket som bara barndomsminnen kan ge.

Jag frågade förvaltaren av huset den där första gången om det spökade här. Svaret blev direkt och utan tvekan, Nej! Det hade man kollat upp. Jag är inte lika tvärsäker men det jag säkert känner är att det bara är lugna och vänliga energier här.